Je m´en fous

I don´t give a shit …

har varit Skatans ledord på sistone.

Hon är slut och färdig.

Hon har ont så in i helvete …

Ja, ja, ja .,.. här inne svär hon så mycket hon vill. Men hon vill ingenting längre.

Hon vill INGENTING.

Att smärta kan ta över allt annat hade Skatan ingen aning om. Nu är den det enda som upptar henne, som gjort henne less och deprimerad.

Och ELAK.

En riktig skata … en bitch (fast det låter lite för trendigt så … ) … en djävul i människohamn.

Dagen före midsommarafton klockan 16.00 sökte Skatan sig till vårdcentralen för hon hade så djävulskt ont i ett ben och hade gogglat (ja, vad göööör man?)  och Google hade svarat att det kunde vara dold blodpropp!!!.

På vårdcentralen sa den mottagande sjuksköterskan uttråkat att om en halvtimme stänger vi, kan du inte vänta till måndag, va? … vad sa du att det var frågan om …  jaså … ja, jag ska höra med läkaren då då … jo, det beror på när kan du vara här … jaså ja … om två minuter då.

Skatan hade varit ganska otrevlig för att få träffa den där läkaren måste hon erkänna.

Men hut (hot) gick hem.

Och väl ”inne” fick hon träffa en lugnare … inte lika ledighetssugen … läkare som efter att hon undersökt Skatan skrev en remiss för ultraljud till lasarettet som Satan … äsch felskrivet … Skatan  genast begav sig till.

Efter genomförd undersökning med negativt resultat … det vaaar ingen blodpropp …gick Skatan därifrån med lika ont i benet som före besöket.

Och alla dessa mediciner …  dessa värktabletter , sömntabletter och andra tabletter för sina RLS-ben etc etc som Skatan smäller i sig gör henne groggy och trött och alla planer,  allt som hon föresätter sig att göra på morgonen har gått om intet redan vid frukosten.

Det tär …

Och inte orkar Skatan med folk heller … hon som egentligen är så väldigt social.

Helt skulle hon vilja gömma sig i en grotta i skogen ett tag.

Tills hon blev lite snällare.

Hon sitter nu här och slölyssnar på sommarprataren Anders Bárány i P1 och när han spelar Charlie Parker och Miles Davis: Now´s the time faller hon nästan i gråt.

Hon försattes nämligen tillbaka till sin ungdoms jazzklubbar och just den här spelade hon mycket då på grammofon. Då hade hon hela livet framförsig (ja, det är väl inte slut ännu får Skatan väl hoppas) men allt var så mycket lättsammare …

Buuu uuuu … Skatan tycker synd om sig själv.

Skatan tar sig själv i kragen och läser Lilla Blå-bloggen, Lilla Blå som sätter ord på alla känslor så att de känns igen, hittar de rätta orden men som förstås också blir trött ibland… inte alltid kan hålla ångan uppe, blir trött på jobbet,  på bloggen och på sig själv. Trött, trött, trött.

Jag vältrar mig i självmedlidande och gnäll.
Äter skit.
Sprider skit.
Förlåt mig. (Lilla Blå)

Skatan har inte följt med sina bloggvänners bloggar på  så länge länge  nu …

Och när Skatan nu läser hos Lilla Blå skäms hon lite … hon är inte ensam om sina känslor …

Här i sin egen blogg behöver Skatan inte ta hänsyn till någon.  Här kan hon stjälpa ur sig … här kan hon faktiskt få klaga, säga vad hon tycker och känner, lätta på trycket och det är så skööööönt.

Skönt som en orgasm … skulle kanske Lilla Blå skriva … men Skatan är lite blygare och behöver såna som Lilla Blå som hjälper henne på traven.  Så då gör hon den jämförelsen …

Skatan har en bloggskribent till … HUVUDSAKER … som hon följer (han gör ofta också långa blogguppehåll) och som så ofta ger henne tröst utan att han själv  har en aning om att det är det han kan skänka andra människor när han utelämnar sitt innersta utan ”skyddsnät”.

Igenkännande.

Tröst.

Min terapeut har fått mig förstå att det handlar om det, att jag inte behöver gå med skuldkänslor gentemot någon annan för att jag behöver vara ensam för en tid och hitta hem till mig själv.
Det känns inte lätt. Men jag måste göra det. Jag kan inte fortsätta svika mig själv.

— – –

Säg bara som det är till dina vänner. Dom kommer att förstå. Dom kommer till och med att känna igen sig. Varenda en av dom har någon gång själva mått dåligt. Tror du inte?
Jag vet inte, sa jag. Alla andra verkar så egendomligt lyckliga. (Halvar)

Det är bara det … en sak till … att även om hon drar sig tillbaka och försöker vara ensam för en tid och hitta hem till mig själv, som Halvar skriver så är hon nästan aldrig ensam … hon har Mannen som inte förstår ett skit utan avbryter henne när hon läser, avbryter henne när hon målar, avbryter henne när hon skriver. Inte för att vara dum … han tänker bara inte. Och så har hon en stor familj som då och då behöver henne, hennes hjälp och ja, vad har man en familj till om man inte finns där för varandra.

Just idag är Skatan lägre än låg. Hon väntar på besked om sin pappa som snabbt blivit så svag och orkeslös att ingen av Skatan eller hennes syskon har hängt med i svängarna. Idag ska läkaren titta till honom och Skatan väntar på ett samtal från sjuksystern för att få veta lite mer. De senaste dagarna har hon suttit i telefonen  för att höra hur det är samtidigt som hon inte kan kasta sig i bilen och åka dit och se för sig själv.  Som hon allra helst skulle vilja förstås. Men Skatan hostar  från djupet av sitt bröst, en skrällande hosta och snörvlar  och fast hon inte har feber kan hon ju smitta och då får pappa lunginflammation. Det räcker med att han är gammal och svag och bara sover. Han ska inte behöva sluta sina dagar med hosta eller med lunginflammation … Han äter dåligt, dricker bara lite och kanske kanske får han ”bara”  somna in och inte vakna. Det vore skönt för honom att få dö så, tycker Skatan.  När Skatan försökte tala med honom i telefon gick det knappast. Är det du, Eva är du frisk, Nej … jag hostar, Hur mår du där i Örebro . Jag är hemma på Femöre … låååång tystnad … hallå pappa hallå … hör du mig … nej jag hör inte … ja hej då pappa jag ringer sen … hej då.

Pappa.

Jag spelar vanlig

… skriver Halvar i ett inlägg … Jag spelar vanlig … och misstänker att han, eftersom  han måste ”spela”,  lider av någon släng av vuxen-ADHD …

Jag är inte som andra och har aldrig varit.

…Jag kan inte speciellt länge vara den de tror att jag är.
Andra vet inte att jag bara spelar vanlig.

Och Skatan känner igen sig … och säkert många många fler med henne.

Alla dessa ”roller” som hon iklätt sig genom tiderna för att passa in, alla gånger hon känt sig utanför och ”fel” och försökt … härmat, låtsats … ja ”spelat” för att ”de andra” inte skulle förstå att hon egentligen inte var som dom. Men så hjärtans gärna ville … vara som dom. Ändå.

Vi är alla unika förstås, vare sig vi är ”vanliga” eller inte …

Till syvende och sist står  vi här ensamma. I vårt. Någon annans verklighet kan vi aldrig känna till helt och hållet.

Vi  har alla vår alldeles egna historia, vårt alldeles egna bagage.

Vare sig vi var tvillingar, lilla/stora-syskon eller ensambarn i familjen, har vi vår alldeles egna bakgrund och historia, bagage.

Så är det.

Samma händelse ses … när allt kommer omkring … genom just ens egna ögon, och känslor och sinne och kan aldrig upplevas exakt som genom någon annans (Skatan kan bara lyssna till sina egna barns berättelser om någon gemensamt upplevd händelse för att förstå just detta … att ingen möter verkligheten på exakt samma sätt och vis)

Detta bagage som man bär med sig har man kanske förlikat sig med genom åren, med åldern.

Detta bagage med ”kläder/roller” som man iklätt sig allteftersom.  Olika dresser i olika sammanhang.

Skatan har nog ändå förlikat sig med sin egen historia och blivit den hon är … vanlig eller ovanlig är irrelevant … men kan ändå känna sig bortkommen, annorlunda och utanför, någon gång, i något speciellt  sammanhang där hon verkligen skulle vilja smälta in och passa in och vara som ”dom”.

För att bli omtyckt, älskad …

(Skatan har burit sitt bagage med sig genom livet (som alla andra): att hon är adopterad, en gång ”bortstött” … ”Var hör hon hemma”?, ”Vem är hon”, ”Är hon älskad”, ”Duger hon” etc etc ?)

Lider vi alla av en släng vuxen-ADHD då?

”Herregud så glad jag är att jag inte är jag.” (Bob Dylan)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Rätt skall vara rätt eller Rubrikändringen

Bluffig recensent-inlägget  om Ingalill Mosander har fått ny rubrik som ändrats  till Snabbläsare hos Halvars Huvudsaker … och mildrat anklagelsen om bluff till tja … att hon kanske inte är någon bluff.

”Men en väldig snabbläsare måste hon vara”

Jo, det verkar onekligen så …

Replik till Halvars inlägg Bluffig recensent

Halvar kan inte förstå att Ingalill Mosander kan läsa alla dessa böcker som hon recenserar och avfärdar henne som en bluff.

Ingalill Mosander

Jag vet inte det jag …

Jag kommer ihåg att jag förundrades för många många år sedan över Sven Stolpes läshastighethur många böcker han konsumerade kort tid och kunde i förstone inte tro det var sant.

Men det var det …

Sven Stolpe vid tiden för sin debut

Och samtidigt kan jag här avslöja myten om att man förstår det man läser bättre om man läser långsamt.

För det är just det det är.

En myt.

Kommentar om Inga kommentarer

Stig Claesson förklarar hur han skriver en bok: “Jag skriver en titel på första sidan. Sen letar jag reda på ett citat som någon annan skrivit, ett citat som passar till titeln. Citatet skriver jag på andra sidan. Det är på tredje sidan som jag måste tänka mig för jävligt noga.”

(Halvar, som citerar Bodil Malmsten i sin blogg, som citerar Slas i sin)

*

Och det är nu som Skatan måste tänka sig för jävligt noga … hålla tungan rätt i mun … så hon landar rätt …

Bodil Malmsten funderar på att öppna sin blogg Finistère för kommentarer.

Det hoppas Skatan mycket på  … och ser fram emot.

…  överväger jag att öppna kommentarfunktionen.
Och införa yttrandefrihet här på hemsidan.
Men på mina villkor, jag ska tänka ut ett kodsystem som respektive kommentator måste logga in genom

skriver Bodil i bloggen den 23 mars i år och Skatan väntar hoppfullt  … fortfarande …

Yttrandefrihet är ett privilegium som inte får missbrukas, den som yttrar sig här gör det under ansvar och krav på dagligen uppdaterad känsla för hänsyn och moral”  …

fortsätter Bodil Malmsten

– Tacka sjutton för det.   Det är väl det minsta man kan begära. Hänsyn och moral …

men det verkar ändå dröja …

Har det hänt nåt på den fronten … hänsyn och moral ?

Finistère är fortfarande stängt för kommentarer.

Till Skatans besvikelse har nu Halvar i sina  HUVUDSAKER också stängt sin blogg för kommentarer.

Det handlar om mig själv och inte om dig som läsare.” skriver han … men det känns ändå som han stänger dörren mitt framför näsan på henne … på  oss …

Kommentarer kan vara så mycket förstås … som inte Skatan i sin enfald förstår … men Skatan kan ändå inte låta bli att kommentera Halvars inlägg Inga kommentarer

Skatan har  inte svårt att förstå …

att man stänger om sig om man bara får ”skit” och ”otidigheter” i kommentarerna … eller …om man blir mobbad … eller så …

eller om de är så överväldigande många att de ”väller över” och tar för mycket plats och kraft och/eller att  man tycker sig inte ha tid att läsa alla … eller lust.

Men då kan man ju … i och för sig …  strunta i dom och hoppa över att läsa kommentarerna … eller?

Låta bli … helt enkelt.

För bloggens kommentarer och reaktionerna i dom …  kan också ofta bli ett utbyte av tankar mellan läsarna av bloggen … och bli  en öppning till så mycket mer …

Så … vad Skatan verkligen har svårt att förstå

är  att en bloggare  inte vill ha det här utbytet med sina läsare  … om man nu ändå skriver ”för allmänheten” och har en ”öppen” blogg.  Man kan ju annars ha en blogg med hänglås, en låst blogg att läsa endast för invigda med passerkort … eller en blogg alldeles för sig själv, en privat dagbok och anteckningsbok …

Det går ju också an … kan kännas bra … med bloggkommentarer som får vänta på publicering och granskas först … men det tar onekligen tid för bloggaren … och kanske av den anledningen ”faller” …

En del tycker att det är meningslöst med kommentarer för att de för det mesta är ett ”ryggdunkande” och ett smickrande. Den enda kommentaren av värde är den kritiska , bitska  motvallskommentaren … tycker somliga.

Det tycker inte Skatan …

Om sådana kommentarer var övervägande skulle också Skatan stänga av sin kommentarsfunktion på bloggen.

På stört.

Skatan själv brukar … för det mesta .,.. kommentera kommentarerna … men det är ju verkligen upp till en själv förstås … hur man vill göra med det …

Så så värst kravfullt kan det ju inte vara … bli … att ge en möjlighet att kommentera. Man behöver ju inte ens läsa dom om man tycker de stör … tycker Skatan.

Frustrerande är det ändå och lite besviken känner Skatan sig allt. När hon läst ett bra inlägg … vill ge en eloge eller tillägga något eller associera eller till och med ge mothugg och starta en konversation … och så … är det stopp. Visserligen kan hon alltid gå tillbaka till sin egen blogg, citera och länka … som här … men det är inte samma sak … mera omständligt … en omväg.

Men hur det än är och har blivit … respekterar Skatan självklart Halvars beslut … inte tal om annat … men känner  ändå  att hon måste ”tycka” och kommentera inlägget Inga kommentarer.

Att Skatan gillar Halvars HUVUDSAKER vet mina trogna läsare redan … och det här förändrar inte detta.

Hon kommer att följa HUVUDSAKERna vare sig hon kan kommentera eller ej …  förstås.

Att Skatan gillar kommentarer … det har ni  redan förstått  …  både att ge och  att få …