Denna dag på året då tänds det ljus och vi minns våra döda.
Mannen och Skatan tände sitt ljus och la sin krans vid gravstenen som en gång varit trappsteg hemma hos Mannen och stod en stund och tänkte på Carl Axel och Brita …
och så vandrade tankarna vidare … till mamma och Thomas där Skatans syster och bror tänt sina ljus …
och till Margith … så otroligt saknad … däruppe i Gustafs … nu kanske under ett vitt täcke av snö?
Det behövs ingen sten, ingen grav att gå till … egentligen … för att minnas sina döda … men att se dessa kyrkogårdar, vandra runt bland gravarna en sån här allhelgonadag är högtidligt … alla ljusen … alla tankar, minnen … andligheten bland ljusen i mörkret, gravstenarna och stillheten.
Ett ensamt litet ljus gömmer sig bland de vaktande tujorna vid den annars så bortglömda, mossbelupna familjegraven …
Någon minns, någon saknar …
Ja, tankarna vandrar denna dag …
En människa är aldrig helt borta så länge man tänker på henne eller honom och det gör vi ju en sådan här dag. Minns och tänker och tänder en varm tanke och ett ljus
Kram Skogsnuvan! Kram!
Det är så vackert på kyrkogårdarna de här dagarna. Jag har varit vid våra gravar idag också och kollat att ljusen inte slocknat.
Kram, Ingrid
Kram Ingrid… visst är det vackert. Jag har också gått förbi Håkans föräldragrav här i Nyköping idag och ljuset vi ställde där brinner fortfarande …
Vackert på många gravar nu. Fast i år kom jag inte dit på grund av sjukdom och annat…
Kram
Nej … det blir ju så ibland. Men man minns de sina var än man är … Kram!