Den nya medicinen fungerar inte en hel natt verkar det som.
Skatans ben hoppar och sprattlar alldeles av sig själva …
Så vad göra.
Istället för att ligga och sprattla i sängen går Skatan upp och tänker på gårdagen och dagen som kommer. Snart ska hon gå ut med StinaFina på sin härliga Morgonrunda.
Om bara några timmar.
Och gå på Hållet men ta en annan väg 🙂
Igår höll Skatan på att fastna därute.
Trots att Skatan tog på sig sina kängor med dubbar … eftersom hon visste att hon skulle gå på isiga stigar längs ån … trots det så hjälper det inte om man inte har huvudet med sig.
Och det har inte Skatan så ofta.
Skatan har liksom aldrig varit förnuftig.
Solen lyste och värmde redan fast klockan var tidig … en hel timme tidigare än vanligt eftersom Sommartiden var här …
Det kunde man inte tro … men så var det.
De skulle gå på Hållet, hon och StinaFina.
Först längs ån och över hängbron … sedan uppför branta backen … hon hade ju kängorna med broddar på sig … och sen genom de välkända stigarna till Sportfältet och ån och tillbaka.
När de kom fram till backen såg Skatan att den var bra isig men längs kanten tyckte hon att sanden och jorden lyste igenom .
Där kunde hon säkert ta sig upp.
Halvvägs upp ungefär förstod Skatan att det aldrig skulle gå och när hon vände sig om såg hon att det skulle vara svårt att ta sig ner tillbaka också.
Skatan var fast. Kunde varken komma upp eller ner.
Då försökte hon kravla sig upp på sidan in i skogen och lyckades vältra sig över … ja, just det, vältra sig över … den höga kanten. Men se där var det lika isigt och svårt att få fäste och att hålla sig i blåbärsriset förslog då rakt inte.
Skatan tog ett beslut och vände om … och StinaFina halkade efter.
Jo … StinaFina halkade hon också trots inte så nyklippta klor.
Två, tre steg sen satt hon där på rumpan. Och hasade mer eller mindre på baken nerför backen.
Bilderna här på backens lutning gör den sannerligen inte rättvisa. Den är verkligen brant.
Hur kunde Skatan vara så dum.
Man lär så länge man lever … det är sant och visst.
De flesta i alla fall.
Fast man kan ju undra om Skatan gör det. 🙂
Om hon någonsin lär sig att tänka efter före …
Skatans tankar 
Aj då, det kunde gått riktigt illa! Det gäller att välja sina vägar. Bokstavligt tala. Speciellt när det finns snö kvar…
Kram
Speciellt då … helt klart … speciellt då 🙂
Kram!
Det där kan jag ju känna igen. Så många gånger man fått åka på aslet i backar men jag har en bra overallt med blankt tyg som man åker jättebra på. Dina byxor ser då ut som dom fått sig en rejäl omgång efter det där äventyret. Jag läste en artikel i en tidning härom dagen just om såna ben som du har. Jag ska klippa ut den och skicka till dig får du läsa. Det är väl en pina att du aldrig ska få sova en hel nätt för dom där benen. På tal om ben har mitt knä läkt väldigt bra. Jag kan röra mig ganska obehindrat nu men jag klarar inte trappor utan får gå fot om fot i dom än så länge och jag klarar inte heller att stå på knä men annars så. Det är ju bara en baggis. Nu är jag omgärdat av alla min släktingar och solen skiner så vem är jag att klaga. och du…….visst är det väldigt lätt att välja fel väg och ibland ångrar man sig.
Det är väldigt lätt att välja fel väg … både bokstavligt och bildligt … om man inte ser upp. Och i det här fallet valde jag verkligen fel. Jag var väl lite stelbent rädd också kan jag tänka mig. Nu måste du vara försiktigt och inte ta ut svängarna för mycket på en gång så att knät läker ordentligt och det inte blir nå ”skit”. Just den här tiden på året är härlig men farlig med alla isfläckar och ”dolda fällor”.
Kramar från mig … till dig … som alltid.
Men du så klokt att hasa hem! Tänk ett benbrott…hualigen. Det gjorde du bra, tycker jag. HOPPAS du får ordning på din nattsömn och de tokiga benen som lever sitt eget liv. Att medicinen börjar funka. Det var HÄRLIGT i Nyköping under påsken! Satt o njöt av solen vid torpet. Helt stilla utan halk eftersom jag hade mitt knä… KRAM
Ja jag säger samma sak till dig som till Skogsnuvan … skynda långsamt! Men det behöver jag väl inte säga till dig som har ”vanan inne” (usch så det lät då) men jag vet att du har haft mycket besvär med din rygg tidigare och haft flera operationer vad jag förstår. Och nu kan man ju sitta stilla i lä någonstans med varmt under stjärten och njuta av vårsolen utan att frysa ihjäl.
Kramar till dig Loll och hoppas ditt knä läker fort fort nu efter operationen.
hejsan Eva !
Fy så riskabelt att gå där.Nu väntar Du väl tills det är is och snöfritt.
Finns väl fler skogsstigar, annars får Du gå in i en park i stan.Får man rasta
hundar var som helst. Jag har ingen aning alls om sånt-
Tråkigt att inte Din medicin hjälper, jag som hade sådana sendrag o.kramper
vet inte om det är Prinsen som botat mig, han ligger vid mitt högra ben märker
det när jag går upp flera gånger varje natt för toabesök. Har ju sagolik tur att
jag kan somna om.
Minns att Mamma hade krypningar, hon trodde det berodde på att hon alltid gick i höga klackar.
Vad tror Du ?
Må så gott.
Kram Mi
Jag tror att din mamma hade RLS men att det inte berodde på att hon gick i höga klackar. Det är en väldigt vanlig (dold) kvinnosjukdom som i och för sig är olika ”svår”. Min har bara blivit värre med åren.
Nu är jag också mer försiktig vart jag går … Jag KAN gå på snöiga lite isiga stigar men det får inte vara branta backar 🙂
Kram!
Oj, vad jag känner igen mig! Ständigt dessa dåliga beslut när man är ute i terrängen. Precis id spårvagnshållplatsen finns en genväg. Nerför en brant som ser alldeles överkomlig ut uppifrån, men sen är man mitt på och kommer ingenstans utan risk att bryta ett och annat.
Det bästa vore, om dom kunde få ändan ur vagnen och bygga en trappa.
Ja det förstår jag att det vore bra med en trappa där. Men om den inte sen sköts vintertid blir det ännu värre med halkan … vassa trappsteg att ramla mot 😦
Bäst är att veta sin begränsning 🙂
Kram!