Hos Malene

Skatan tycker hon känt Malene länge, länge fast de bara träffats så många gånger så man inte ens behöver båda händernas fingrar för att räkna upp dem. Det var Claes som presenterade dem för varandra, som trodde de skulle trivas tillsammans … de har ju samma intresse. Att måla.

Och så rätt han hade. Han är en riktigt människokännare Claes.

Det är Malene som har en ateljé och som målar och som brukar bjuda Skatan till sig att måla tillsammans med henne. De ska förresten också åka till Italien och måla i maj …

Det är härligt att ha en ateljé dit man kan dra sig tillbaka och som är avsedd för just det … att få måla i avskildhet från det övriga livet i ett hushåll.

Malene stod på uppfarten och tog emot tillsammans med en av sina fina, svarta labradorer, Ägir, den yngste. Dagen före hade Malene och Göran fått ta det tunga beslutet att låta Odin somna in och bli fri från sina smärtor som hade accelererat snabbare och snabbare. Det hade inte funnits någon återvändo. Och det är det som är så svårt som hundägare … att man har det där ansvaret … att veta och förstå när det är så dags.

Ägir blev så glad att se Skatan igen och buffades och knuffades och ville kela hela tiden … och Skatan blev glad att Ägir verkade tycka om henne så mycket. Förstås. Att han blev glad att se henne igen.

De drack kaffe tillsammans med Göran som också dök upp och sen drog de sig tillbaka till ateljén för att måla. De hade inte förberett sig så mycket (Malene av förklarliga skäl och Skatan … ja, hon är ju som hon är … ni vet … ) och var lite villrådiga vad de skulle måla men beslutade sig för att måla ett stilleben som de snabbt hämtade från köket: en flaska vin, en lök och en paprika en kruka o s v.

Och som vanligt glömde Skatan bort att ta bilder … hon gör ju det när hon försvinner bort från tid och rum. När de efter en jättegod lunch (Malene är en hejare på att laga mat OCKSÅ) tog en tur med Ägir lyckades Skatan ta några bilder i alla fall:

Detta bildspel kräver JavaScript.

De målade sitt stilleben från var sin kant av bordet där de arrangerat grejerna och förundrades över hur samma motiv kunde uppfattas och målas. De har onekligen sina egna omisskännliga stilar. Skatan är väldigt förtjust i Malenes klara färger och stil som hon har svårt att förklara och som är så olik Skatans snabba, hafsiga.

Skatan tog alltså inget foto på Malenes och sin egen tavla på plats i ateljén. Hon tog däremot en bild av sin egen  därhemma:

Som synes är det ett hafsverk … ni skulle bara veta vad brödpinnarna i krukan egentligen var … ha ha … men igår hade de så mycket att tala om att måleriet lite kom på undantag.

De behövs de också. Samtalen. Vänner att tala med … om det svåra, om allvaret, ja … om livet på ett annat … inte lunka-på-i-sina-vanliga-fotspår-livet … utan om ”väsentligheterna”.

Varje gång Skatan har besökt Malene har hon fått ny ”kraft” och energi … och känner sig så upprymd. Hon har fått inspirationen och än en gång kommit till skott och målat ännu en bild … satt penseln till duken.