Ja … var ska jag börja ?
Det var kallt som bara den i juni … alla frös och klagade på kylan … och på Sverige och på sommaren. Och jag hade ont i benen av mitt förbannade RLS (eller Willis-Ekbom Disease som det … gubevars … numera heter ). Det mesta var eländes elände …
och jag kände mig rejält låg … helt ur slag.
Kylan gav sig så småningom … vi köpte tomten till Femöre, hostan började ge sig … trodde jag … och på onsdagen ringde Bella och sa att pappa ville tala med mig och räckte över luren till honom …
– Eva …
Mycket mer blev det inte och jag sa till Bella att jag åker till pappa på fredag och tar den vägen om Stockholm när jag åker till Borlänge (där jag lovat att vara barnvak) för att hälsa på honom några timmar.
Bella
Fredagen kom och jag hade nästan hostat lungorna ur mig på natten och bad Håkan åka upp till pappa istället för mig (Pappa älskade också Håkan som sin egen son) och jag kunde åka till pappa på tillbakavägen från Borlänge på söndagen i stället.
Men när jag ringde till Bella för att berätta om ändringen av planerna bad hon mig komma i alla fall … trots hostan.
– Jag tycker du ska komma, Eva … jag tycker att du ska komma ändå …
Jag tog Örebroarnas bil (de var i Italien) som stod parkerad hos oss och efter en dryg timme var jag hos pappa. Där låg han med sin hand i Håkans och hans ögon lyste upp när han fick syn på mig och han log och när han fick syn på StinaFina släppte han min hand och pekade på henne och han log ännu bredare. Håkan lämnade oss och jag satt där och höll hans hand och han log så fort han tittade på mig och jag pratade … pappa hade slutat att prata, orkade inte … men han log . Jag baddade hans läppar med vatten (Loka … han gillade inte kranvattnet) som jag sög upp med en tuss på en pinne och ibland sög han så glupskt på den att jag var rädd att tussen skulle lossna … men det var ingen fara, sa Bella.
Syster och läkaren kom och undersökte honom och sa att han förberedde sig att dö, att det redan stod i hans journal att han sagt att han tyckte att han var nöjd med livet nu, att han levt färdigt … Men när jag frågade om de ansåg att jag skulle stanna … om de visste om han skulle lämna livet nu … snart … och om jag skulle stanna kvar hos honom och ringa efter min bror som var i Stockholms skärgård någonstans och min syster som var på sitt sommarställe i Strömstad sa de att nej … åk du till Borlänge och låt din syster stanna i Strömstad. Hans hjärta är starkt och slår jämnt och regelbundet och pulsen är jämn och stadig … det kan ta dagar eller veckor men också komma tidigare förstås.
– Det går inte att veta …
Så jag pratade lite till med pappa … som höll sig vaken med allt större svårighet … och sjöng lite och pratade lite till innan jag for till Borlänge där Sonen och Pa skulle gå på bröllop.
Alice och Cissi på Gammelgården …
På lördagen när jag promenerade i solen med Alice och Cissi på Borgarnäsvägen i Borlänge på väg till en medeltidsmarknad vid Gammelgården ringde min syster.
Pappa avled nästan 102 år gammal en varm sommardag … varmare än sommaren 1912 … som ändå kallades Solskenssommaren … det året han föddes
Pappa hade somnat in för några timmar sedan, lugnt och stilla …
Nu förstod jag varför pappa … som sällan själv ringde upp oss eftersom han hör så dåligt … hade ringt mig för att än en gång höra efter när jag skulle komma …
Min syster hade han träffat i midsommar och min bror en vecka tidigare och nu också mig … dagen innan.
Han hade väntat in mig.
Sedan pratade jag med en sjuksyster … och Bella och fick höra att han aldrig vaknat efter natten utan lugnt och stilla dött i sömnen med sin hand i nattsköterskans …
Jag ringde inte till Sonen för att avbryta deras bröllopsfirande när jag fick höra att jag kunde komma till pappa på söndagen och att han skulle vara kvar i sin säng …
På väg
Jag startade tidigt på morgonen för att solen inte skulle hinna värma upp luften för mycket och jag skulle få en stund med pappa innan de hämtade honom. På vägen in plockade jag en ros som jag ställde tillsammans med blommorna vid sängen som Bella hade plockat. Där låg han i sin säng med skjortan som han tyckte mest om på sig och sommarbyxorna. Bella hade också plockat en ros som hon hade placerat i hans ihoplagda händer …
Pappa var så fin också i döden.
Efter tre timmar hämtade de pappa och Håkan kom efter att ha fått lämna StinaFina hos vår räddare i nöden, Titti, och vi skulle börja röja.
Ja … just det röja.
Vi hade en … säger en … vecka på oss att tömma lägenheten.
Skatans tankar 
Ja, han väntade in dig. Ville träffa er alla och så blev det. Ett fint och värdigt slut på ett långt och rikt liv.
Kramar
Tänk att få bli hela 102 år och att få lämna det här jordelivet på ett lugnt och värdigt sätt, kan det bli bättre!
Varma kramar till dig Skatan!
Tänk att det aldrig blir som man tänkt sig. Du som haft så mycket i sommar drabbas av detta helt oväntat. men egentligen så var det väl en ovanligt fin död. Han hann träffa er alla. Han levde ett fantastiskt liv och blev väldigt gammal och dog lugnt i sömnen. Trots det kom det oväntat för dig förstår jag och jag har förstått att det var ett väldigt jobb att ta reda på allt som blev. Kram till dig och jag hoppas att resten av sommaren blir lugnare för dig och att dina ben håller sig lugna på nätterna.l
Så otroligt okomplicerat och sorgligt. Så vackert och så svart. När jag började skriva hade jag ett tips som sen försvann i tårar, både för din pappa och min. Men jag skriver det ändå. Min mamma och min syster har båda problem med, vad vi benämner som, kli i bena. Rastlösa ben har vi hört också. De har testat att sova med.en järnbit i sängen, tipset fick mamma genom något tv-program. Då handlade det om ett litet föremål men pappa sa att du har ju rejält i benet så jag gjorde en rejäl bit. Efter att hon stoppat järnbiten under lakanet så har hon blivit av med värken.
Det där med farväl, det har jag tänkt på en stund nu, att det kanske är så att det gör sej bäst i livet, indirekt, utan smärta. Det där andra som bara gör ont kanske gör sej bäst skippat. Ännu en bit lossnade kring min sorg över H. Tack!
Kära vän! Ett så vackert farväl du fick med din pappa. Och så skönt att det skedde stilla och att han, tydligen, kände sig färdig. Saknaden finns där naturligtvis ändå. Varmaste kramar!
☆♡☆