Je m´en fous

I don´t give a shit …

har varit Skatans ledord på sistone.

Hon är slut och färdig.

Hon har ont så in i helvete …

Ja, ja, ja .,.. här inne svär hon så mycket hon vill. Men hon vill ingenting längre.

Hon vill INGENTING.

Att smärta kan ta över allt annat hade Skatan ingen aning om. Nu är den det enda som upptar henne, som gjort henne less och deprimerad.

Och ELAK.

En riktig skata … en bitch (fast det låter lite för trendigt så … ) … en djävul i människohamn.

Dagen före midsommarafton klockan 16.00 sökte Skatan sig till vårdcentralen för hon hade så djävulskt ont i ett ben och hade gogglat (ja, vad göööör man?)  och Google hade svarat att det kunde vara dold blodpropp!!!.

På vårdcentralen sa den mottagande sjuksköterskan uttråkat att om en halvtimme stänger vi, kan du inte vänta till måndag, va? … vad sa du att det var frågan om …  jaså … ja, jag ska höra med läkaren då då … jo, det beror på när kan du vara här … jaså ja … om två minuter då.

Skatan hade varit ganska otrevlig för att få träffa den där läkaren måste hon erkänna.

Men hut (hot) gick hem.

Och väl ”inne” fick hon träffa en lugnare … inte lika ledighetssugen … läkare som efter att hon undersökt Skatan skrev en remiss för ultraljud till lasarettet som Satan … äsch felskrivet … Skatan  genast begav sig till.

Efter genomförd undersökning med negativt resultat … det vaaar ingen blodpropp …gick Skatan därifrån med lika ont i benet som före besöket.

Och alla dessa mediciner …  dessa värktabletter , sömntabletter och andra tabletter för sina RLS-ben etc etc som Skatan smäller i sig gör henne groggy och trött och alla planer,  allt som hon föresätter sig att göra på morgonen har gått om intet redan vid frukosten.

Det tär …

Och inte orkar Skatan med folk heller … hon som egentligen är så väldigt social.

Helt skulle hon vilja gömma sig i en grotta i skogen ett tag.

Tills hon blev lite snällare.

Hon sitter nu här och slölyssnar på sommarprataren Anders Bárány i P1 och när han spelar Charlie Parker och Miles Davis: Now´s the time faller hon nästan i gråt.

Hon försattes nämligen tillbaka till sin ungdoms jazzklubbar och just den här spelade hon mycket då på grammofon. Då hade hon hela livet framförsig (ja, det är väl inte slut ännu får Skatan väl hoppas) men allt var så mycket lättsammare …

Buuu uuuu … Skatan tycker synd om sig själv.

Skatan tar sig själv i kragen och läser Lilla Blå-bloggen, Lilla Blå som sätter ord på alla känslor så att de känns igen, hittar de rätta orden men som förstås också blir trött ibland… inte alltid kan hålla ångan uppe, blir trött på jobbet,  på bloggen och på sig själv. Trött, trött, trött.

Jag vältrar mig i självmedlidande och gnäll.
Äter skit.
Sprider skit.
Förlåt mig. (Lilla Blå)

Skatan har inte följt med sina bloggvänners bloggar på  så länge länge  nu …

Och när Skatan nu läser hos Lilla Blå skäms hon lite … hon är inte ensam om sina känslor …

Här i sin egen blogg behöver Skatan inte ta hänsyn till någon.  Här kan hon stjälpa ur sig … här kan hon faktiskt få klaga, säga vad hon tycker och känner, lätta på trycket och det är så skööööönt.

Skönt som en orgasm … skulle kanske Lilla Blå skriva … men Skatan är lite blygare och behöver såna som Lilla Blå som hjälper henne på traven.  Så då gör hon den jämförelsen …

Skatan har en bloggskribent till … HUVUDSAKER … som hon följer (han gör ofta också långa blogguppehåll) och som så ofta ger henne tröst utan att han själv  har en aning om att det är det han kan skänka andra människor när han utelämnar sitt innersta utan ”skyddsnät”.

Igenkännande.

Tröst.

Min terapeut har fått mig förstå att det handlar om det, att jag inte behöver gå med skuldkänslor gentemot någon annan för att jag behöver vara ensam för en tid och hitta hem till mig själv.
Det känns inte lätt. Men jag måste göra det. Jag kan inte fortsätta svika mig själv.

— – –

Säg bara som det är till dina vänner. Dom kommer att förstå. Dom kommer till och med att känna igen sig. Varenda en av dom har någon gång själva mått dåligt. Tror du inte?
Jag vet inte, sa jag. Alla andra verkar så egendomligt lyckliga. (Halvar)

Det är bara det … en sak till … att även om hon drar sig tillbaka och försöker vara ensam för en tid och hitta hem till mig själv, som Halvar skriver så är hon nästan aldrig ensam … hon har Mannen som inte förstår ett skit utan avbryter henne när hon läser, avbryter henne när hon målar, avbryter henne när hon skriver. Inte för att vara dum … han tänker bara inte. Och så har hon en stor familj som då och då behöver henne, hennes hjälp och ja, vad har man en familj till om man inte finns där för varandra.

Just idag är Skatan lägre än låg. Hon väntar på besked om sin pappa som snabbt blivit så svag och orkeslös att ingen av Skatan eller hennes syskon har hängt med i svängarna. Idag ska läkaren titta till honom och Skatan väntar på ett samtal från sjuksystern för att få veta lite mer. De senaste dagarna har hon suttit i telefonen  för att höra hur det är samtidigt som hon inte kan kasta sig i bilen och åka dit och se för sig själv.  Som hon allra helst skulle vilja förstås. Men Skatan hostar  från djupet av sitt bröst, en skrällande hosta och snörvlar  och fast hon inte har feber kan hon ju smitta och då får pappa lunginflammation. Det räcker med att han är gammal och svag och bara sover. Han ska inte behöva sluta sina dagar med hosta eller med lunginflammation … Han äter dåligt, dricker bara lite och kanske kanske får han ”bara”  somna in och inte vakna. Det vore skönt för honom att få dö så, tycker Skatan.  När Skatan försökte tala med honom i telefon gick det knappast. Är det du, Eva är du frisk, Nej … jag hostar, Hur mår du där i Örebro . Jag är hemma på Femöre … låååång tystnad … hallå pappa hallå … hör du mig … nej jag hör inte … ja hej då pappa jag ringer sen … hej då.

Pappa.

9 Replies to “Je m´en fous”

  1. Kära älskade vän, idag är det du som sätter ord på mina känslor. Klockrent, smärtsamt och med stor igenkänning.
    Konstigt att det kan vara så trösterikt att höra att man inte är ensam i skiten och eländet… Men svart är det och vi behöver inte låtsas något annat. Kramar om dig i tankarna, vännen min och håller tummarna för din far.
    Du den bästa och vassaste av skator.

  2. Hej älskade vän!
    Jag sitter här med tårfyllda ögon efter att jag läst ditt inlägg…

    Starkt skrivet, jag känner med dig – på alla sätt!
    Det kanske är dags att få en dos av våran skratt medicin , Ewa håller på att samla oss till ännu en kärringträff.

    Vi saknar dig Eva va va
    Kramar Monkan och Marie

  3. Skatan du kära skatan. Livet bjuder på så många vändningar och att vara till lags här på bloggen är då ingen prio. Familjen är nummer ett! Alla gånger.
    Förr eller senare printas ett inlägg ner och då ska den inte innehålla ursäkter för att du har levt ute i det verkliga livet som vi andra tycker om att läsa.

    Hoppas din pappa blir bättre, eller åtminstone till den nivå där han mår så bra han kan!
    Ta det lugnt, genomlid de där jävla benen och kom tillbaks och svär lite till!!
    KRAAAM

  4. Ibland är det skit och ibland är det djävla skit. Och bortom skiten finns det mer skit. Men det finns annat också som växer i skit. Vänskap. Kärlek. Igenkänning. Svarta skratt. Svordomar. Erfarenheter. Kraxande och flaxande. Puss på dej!

  5. kära kära lilla du, hur mycket ska man tåla, kan man tåla – man tål därför att man vet det finns ingen hjälp! Ja så var det oxå för för mig – allting allting känner jag igen – oxå mannens – När kvällen var som vackrast så gick jag ner till bryggan och tänkte , tänkte ingenting. Kastade mig i sjön ……….. Det var den första natten jag fick sova ut på länge utan RLS. (och nu har du säkert följd mina förehavanden på Fb , en flitigt badare, som får sova 12 tim i sträck /margareta

  6. Jag känner mig på precis samma sätt och ska då i morgon ringa försäkringsbolaget.

    Nåja, när jag i morse kände mig som en pigg åttioåring så var det nästan med gråten i halsen…

    Kram

  7. Kära, bästa du! Det är när vi lämnar ut oss själva som vi kommer varandra som närmast. Det är det som är så bra med bloggarna, har man inga egna ord har någon annan det.
    Jag vet precis hur det känns detta med smärta som tar över. Har en nacke som ibland bara totalhavererar (och en del andra värkproblem också för all del, men nacken!!) och det enda det handlar om är att hitta en ställning som är någorlunda uthärdlig. Just nu är jag inne på femte veckans tokförkylning och jag är inte heller trevlig kan jag tala om.
    Känner också igen detta med att bli avbruten hela tiden av sambon när jag behöver vara ifred med skrivandet, läsandet och tänkandet. Han menar heller inget illa, det bara är… jag vet inte vad det är… Och när jag försöker förklara för honom att nu behöver jag vara för mig själv och koncentrera mig så får jag så dåligt samvete att jag inte kan koncentrera mig för det. Varför är man sådan?
    Hur som helst, tänker jag på dig och känner med dig. Ingen är så jävla, lycklig och perfekt som det kan se ut och det är ok att inte vara det också. Så det så.
    Kramar!

  8. Käraste skatvännen så trist att du ska vara klen och så blir pappa klen också i samma veva. Det är ju ofta så att en olycka kommer inte ensam och en sak är säker. När man har ont så tar det så väldigt mycket energi och kraft så man orkar inte med andra och inte sig själv heller. Jag skickar dig de varmaste tankar och hoppas att du snart blir bra igen. Det blir du nog snart bara du tillåter dig själv att vila och vara Jättekram från oss i Fisksjön.

  9. Ville bara säga hej. Och tala om att jag önskar att din pappa mår bättre och att orken återvänt en aning. Kram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s