Skatan blir så trött på FB ibland.
Jovisst hon vet att man väljer sin egen FB. Vem man följer, vad man gör, vad man läser, länkar osv. Skatan älskar sitt FB som medium , och förstås sina vänner där men börjar bli mer och mer trött på den pseudodebatt som nu tycks bre ut sig (jämsides med mobbingen) och
… att ”folk” så ofta förfasar sig över vad andra gör eller inte gör.
Och det gäller det mesta.
Skatan blir så trött.
Nu senast förfasar en del sig över att alla … tidningar, TV och sociala medier inte har lagt lika stor ”vikt” vid Beirutdåden som de i Paris.
Men är det så konstigt?
Lisa Irenius skriver så bra om det i sin krönika idag i Svenska Dagbladet:
Betyder liv i Paris mer än liv i Beirut eller? Många som upprört ställer frågan har dock inte själva bidragit till att sprida information om Beirutdådet när det inträffade, utan förfasar sig alltså i efterhand över att andra inte gjorde det.
Det är en tydlig tendens i sociala medier – folk älskar att förfasa sig över att andra inte förfasar sig.
— en av de mest delade artiklarna någonsin på SvD Kultur är ”Världens största krig är osynligt i medierna”. Det är en intressant och välskriven text av Håkan Lindgren, som absolut förtjänar en stor läsekrets. Samtidigt finns det något hycklande i att så många delar en text som handlar om att medierna inte skriver om världens största krig – samtidigt som de artiklar i medierna som faktiskt handlar om dessa krig knappt delas alls på sociala medier.
Det är tyvärr en allmän tendens, där metadiskussionerna tar över sakfrågorna.
Skatan kommenterade själv på ett inlägg i FB (som nu verkar ha avlägsnats) med ungefär samma argument som Lisa Irenius.
Men är det då så konstigt att medier och medborgare engagerar sig mer i dåden i Paris än i dåden i Beirut? När en skola i Trollhättan attackerades för några veckor sedan var det mig veterligen ingen som hävdade att det var märkligt att detta uppmärksammades mer än en skolskjutning i USA, och att det betydde att svenska liv ansågs mer värda än amerikanska liv.
—
Men Frankrike är inte lika mycket utland som Libanon, inte bara på grund av gemensam historia, geografisk närhet samt att många svenskar har kopplingar till Frankrike (det finns många svenskar som har en relation till Libanon också), utan framför allt för att Sverige genom EU delar lagar och politiska institutioner med Frankrike. Ur ett svenskt perspektiv är det därför helt rimligt att uppmärksamma utvecklingen i Frankrike mer än den i Libanon, för det som sker i Paris nu får direkta återverkningar på Europasamarbetet.
Mycket citerande blev det … men Skatan är som sagt trött … kanske ska hon hålla fingrarna i styr på FB … bara läsa, och inte ”lägga sig i” så hon blir så där trött 😉
Och att Att Facebook, ett globalt företag, engagerar sig särskilt i Frankrike är en helt annan sak. När företaget rullar ut profilbilder med franska flaggan och en ”safetycheck”-funktion för människor just i Paris (tidigare har den enbart använts vid naturkatastrofer) är det helt i sin ordning att ifrågasätta logiken.
Men för den skull inte förfasa sig över de (inkl Skatan) som också en tid la ut sin profil med franska flaggan för att visa sin solidaritet med Paris och det franska folket.
Det är bara Facebook som ska ifrågasättas.
Så det så …
Skatans tankar 
Eftersom attentaten hände dagarna efter varandra så tycker jag att händelsen i Libanon har fått passera tämligen obemärkt vilket för min del inte känns ok. När vi pratade om det i skolan så valde vi att lyfta både Libanon och Frankrike.
Men jag tar det piano och jagar inte upp mig alltför mycket. Jag gillar Facebook men från och till blir det som en lekstuga för vuxna 😉
Kram
Jag tycker det är bra att alla har olika åsikter och ser olika på saker och ting. Så jag tycker inte att du lägger dig i. Det skapar diskussion och genom sådana kanske en del skapar sig mer information och kanske på så sätt ser det ur fler perspektiv.
Och mycket sant är det facebook som borde ifrågasättas som enbart ha franska flaggan som val.
Jag har skrivit och deltagit i debatter angående de flesta bombningar med stor eller liten spridning i media. Nätet är fullt av sidor att tycka till i.
Även om Paris ligger närmre än Libanon/Syrien osv och att det inte sedermera brukar vara krig i Frankrike ändrar inte min åsikt i att det skulle kännas annorlunda. Om det så bombade i min stad och nära vänner till mig dog så är det lika tragiskt som när andra människoliv spills. Även om min sorg vore större om nån jag älskar går bort.
Jag har stor empati och kan väl sätta mig in i andras känslomässiga liv, och andras sorg så till den grad att jag själv får ont. Därför kanske jag inte riktigt förstår det där med geografisk närhet eller terrorism VS krig. Skillnaden. En del artiklar kan jag inte ens läsa för att det gör ont i bröstet. Jag läste tex om andra som sett bilden på den treåring som flöt upp på stranden. Jag ville inte se bilden själv, för jag hade redan föreställt mig hur hemskt det var för både barn och övriga inblandande. Det gjorde redan ont.
Som vanligt med facebook så ska viss information inte undgå någon, tydligen. Bilden träffade min näthinna med full kraft och gör fortfarande ont. Jag har för lätt för att känna saker. En del artiklar av samma art kan till och med göra mig smått deprimerad för att jag inser hur hemsk världen är.
Då är ändå min familj ganska stabil, här, i Sverige, i vårt hem. Men utanför dess dörrar brinner hemskheter mot vår hud, bara inte handgranater eller kulsprutor. Bara andra elaka människor vi försöker skydda oss själva och våra barn ifrån.
Jag älskar att Sverige är mångkulturellt och den hemska människan är inte enbart från ett annat land. Det finns de personer som här i Sverige gärna skulle vilja utplåna andra med skilda åsikter. Därför kanske man bäst ska hålla tyst, även om lagen säger att du ej behöver det här i Sverige. Ibland kanske rädslan tar över för att hoten kommer in som ett PM i den virala världen. Kanske yttrandefrihet inte var så bra, kanske är min åsikt sämre än andras. Kanske förtjänar jag att ”åka till Frankrike och själv få en kula i huvudet” som PM:et var skrivet. Nätet är bra till mycket. Bara man tycker lika som vissa personer.
Kanske personen vann genom att mitt tyckande raderades, kanske jag bara behövde känna mig mindre rädd? Men jag kommer aldrig vara tyst, bara bli mer vaksam. Misstänksam och återigen aldrig lita på någon. Då kanske jag överlever. Både på nätet och ute på gatan.
Kram
Ja, det är ju lite FB i ett nötskal, förfasandet över förfasandet, och i efterdyningarna på detta, förfasandet över att inte vilja flagga för Frankrike och så vidare i all oändlighet… Det är ju egentligen alltid mer intressant att tala om orsak, verkan och lösning. I sann demokratisk anda föra diskussioner och lyfta åsikter. Och inte blanda in förfasning överhuvudtaget. Den är faktiskt poänglös! Kram på dig!
Hej, Eva!
Kan bara hålla med dig i allt du skriver. Den som vill förfasa sig över morden på universitet i Kenya i våras eller Libanon eller….! Alla har ju friheten att skriva om detta på FB och sprida det vidare.
Kram och må gott! /Agneta.
En liknande ”debatt” blossade ju upp för någon månad sedan, åtminstone på min Facebook, när många plötsligt förfasade sig över att vi inte tog hand om våra ”egna” hemlösa utan ägnade oss mer åt flyktingströmmarna. De som förfasade sig verkade vara de som inte tidigare brytt sig ett dyft om ”våra” hemlösa, eftersom de uppenbarligen inte visste något om vad vi faktiskt gjorde. Andra ”debattörer” berättade detta för dem och sedan tystnade diskussionerna.
Jag lyfter ju gärna fram fördelarna med de sociala medierna eftersom jag i stort sett bara haft glädje av dem, men ibland får de mig att tvivla på mänskligheten… Det går så lätt att bara häva ur sig saker.