Skatan och Mannen tog bussen till Stockholm för att se och höra Patti Smith på Stadsteatern, Kulturhuset.
Så efterlängtat …
De hade en dryg timme på sig före föreställningen, tog en snabbfika på Centralen (danska smörrebröd) och sedan fort fort till Galleri 3 på Kulturhuset för att också hinna se de fotografier som Patti ställer ut där: Eighteen Stations exhibition som är hennes första utställning i Sverige och finns i hennes bok M Train (2015), boken som också samtalet senare på teatern med Daniel Birnbaum roterade runt. Minnen, drömda landskap. Patti Smith beskriver boken som ”a roadmap to my life”
Perhaps there is no past or future, only the perpetual present that contains this trinity of memory. –Patti Smith, M Train (2015)
Och att tala om Patti Smiths fotografier skulle bli ett inlägg bara det. De är små och direkta utan tekniska finesser. Hon ser vad hon vill visa och knäpper. De utgör ett slags visuell dagbok. Små precisa utsnitt. Hon har sökt upp beundrade människors ”lämningar”, förebilder och ting som hon vill bevara och också kunna visa för världen, ting eller saker som har vidrörts av dessa idoler, såsom Frida Kahlos säng, Virginia Wolffs käpp, Herman Hesses skrivmaskin (som hon faktiskt flyttade på där i rummet i det oansenliga museet, livrädd att inte hinna, att någon skulle komma på henne … bara för att få rätt ljus)
Patti Smith har inga svårigheter att tala om sina förebilder, hjältar, hjältinnor … hon menar att ”ingen är en ö” och det kändes onekligen skönt för Skatan som har så lätt att avguda … att också de hon avgudar avgudar …
Patti Smith och Skatan är årsbarn och hon talar direkt till henne (som hon antagligen talar till alla som satt där så småningom i salongen och lyssnade … men ändå) . Hon talar så naturligt och rakt med sin mörka tydliga röst … utan krusiduller och så … och de delar så många ”erfarenheter” i den tidsanda de växte upp i utan all jämförelse i övrigt förstås. Men ni förstår säkert vad Skatan menar … de har levt jämsides … parallellt … i hela sina liv (även om Skatan är nästan ett år äldre i tid. Båda är födda -46 men Skatan i februari och Patti Smith i december) och även om ett amerikanskt blivande rockstjärneliv inte på något sätt egentligen kan jämföras med ett svenskt småstadsliv så …
När Daniel Birnbaum (chef för Moderna Museet) som samtalade med Patti på scenen och de bl a talade om när hon var ung och jobbade i bokhandel så förundrade han sig över hennes ”avancerade” läsvanor och hon sa att hon alltid varit nyfiken och att hon älskade mycket av ”gammal” engelsk och fransk litteratur och poesi när hon var mycket ung … och i det avseendet är ju inte Shelley, Blake, Rimbaud, eller Verlaine vilka poeter som helst. Hon pratade också om Herman Hesse (som hade en boom på -60talet i USA och här hemma) och franska vågen-filmerna och filmarna och det gjorde Skatan också på sin kant av världen. Skatan läste också litteratur som många gånger kanske var över hennes horisont, kallade sig för beatnick för att hon läste Jack Kerouac eller existentialist för att hon läste … hm … ja i alla fall beundrade om inte annat … Sartre, Simone de Beauvoir och faktiskt läste och bar med sig mer lättillgängligt som Hemingway, Steinbeck, Francoise Sagan, Colette, André Gide … you name them. Skatan klippte håret som Jean Seberg i Till sista andetaget och gick ständigt klädd i svart som Juliette Greco o s v, o s v … Hon lyssnade på jazz på Gyllene Cirkeln i Stockholm eller på någon av klubbarna i Gamla stan för att inte tala om jazzen på jazzklubben på Nyköpingshus.
Men Patti Smith kände hon inte till … för Patti Smith hade inte slagit igenom som rockstar ännu … inte hos Skatan i alla fall. Men Skatan lyssnade på Bob Dylan tillsammans med sin yngre bror Thomas och hon älskade förstås Joan Baez …
Som hon älskade att lyssna på Joan Baez.
Och som hon älskar att lyssna på Patti Smith nu:
Vilken skillnad i uttryck … men
Skatan är där igen … hon är starstruck … det går inte att förneka. Så är det bara.
PS På vår upp i rulltrappan till Galleri 3 mötte Skatan och Mannen Patti Smith med följe på väg ner. Skatan kunde inte hålla sig och hojtade något om hur mycket hon gillade hennes musik och böcker och Patti Smith hojtade tillbaka: Thank youuuu …
Det ni!
Skatans tankar 
Den kvinnan har jag inte ens hört talas om men hon har onekligen en häftig röst. Joan B lyssnade jag på för hon hade härlig röst men för mig var det mest Beatles, Cliff Rickard och andra sådana enkla musiker och forfarande är det väl så att jag lyssnar till sånt som är enkelt som den enkla och okomplicerade människa jag är. Den här veckan är det fullt upp och det ramlar in folk från alla håll alla dagar. Händer det något spännande skickar jag ett mail.
Jag var nog inte så djupsinnig som jag låtsades vara i ungdomen men ändå … jag läste väldigt mycket av allt möjligt … blandat. Och när man ser tillbaka ser man ju vad förebilder har betytt för den man blivit. Både förebilder/kompisar i ens närhet som ouppnåeliga idoler. Jaa … händer det något spännande vill jag verkligen ha mail. 😉
Inser att jag har lyssnat väldigt lite på Patti Smith, men att jag blev lite sugen att höra mera när jag lyssnade här. Och vilken rolig idé, att resa runt till beundrade människors ”lämingar”. Började genast fundera på vilka och vems lämningar jag skulle vilja besöka. Frida Kahlos säng, skulle jag vilja se. I Palma finns en bar som påstår att i det hus den ligger bodde Frida Kahlo och Diego Rivera i 30 år. Hela baren har Kahlo-tema. Jag tror inte att Kahlo satte sin fot på Mallorca, men jag tycker att det är ganska kul att man på den här baren så kaxigt påstår att hon bodde här inte mindre än 30. I synnerhet med tanke på att hon bara blev 47.
Och förstås … du och jag kunde ta sällskap till Finistere och huset där Bodil Malmsten huserade när hon bodde i Frankrike eller ta reda på hennes bostad vid … i närheten av … Mariatorget på Söder i Stockholm (tror jag) eller den där byn i mellersta Norrlands inland och fjälltrakter, Bjärme. T ex. Alltså. Oh … vad jag saknar Bodil Malmsten även om vi har hennes böcker …