Känslan

”Medan allt rusar på insidan. Och ingenting blir gjort.
Det kliar och klöser i själen. Det vargylas stumt. Jag håller mig i soffkanten för att inte blåsa ut i universum av allt det där som jag ska hinna och vill göra. Kroppen rör sig inte ur fläcken.” (Pål Pommac i FB, Pål som är inneboende hos Lilla Blå)

Skatan kan inte ens finna egna ord för de där (panik)känslorna hon känner när hon försöker att inte tänka på allt som hon inte gör, som hon inte får gjort, som om hennes tid har fastnat i tuggummi (”medan allt rusar på insidan) och  alla andra hinner med i snälltågsfarten. Hon lånar orden helt fräckt av Pål Pommac. Och det här … den här känslan som hon har har gjort att hon nästan har bestämt sig att sluta med Facebook … eller åtminstone ta en paus. Tills hon har hunnit ikapp sig själv. För när Skatan läser FB ser hon en länk där som hon öppnar och delar och den leder till en annan länk som hon öppnar och delar och så .. och så … har det gått så mycket tiiiid. Samtidigt som hon älskar alla sina vänner där och gillar att följa dem och läsa deras inlägg men får genast dåligt samvete om hon inte hinner en dag eller två, inte uppmärksammar det eller det inlägget … glömmer den eller den födelsedagen.

Ja, ni vet hur det är.

Hon går till psykolog, hon går på gruppterapi, hon har en fantastisk coach, hon får hemläxor både här och där … hon ska gilla sig själv, acceptera och gilla läget, hon ska …. hon ska … hon ska …

Hon hinner inte måla, inte läsa utan att somna (men aldrig ordentligt), inte ditten, inte datten.

På nätterna tittar hon på en serie som får henne att somna fortare än om hon skulle räkna får … och hon får sova några timmar …  en spansk serie som heter Gran Hotel där huvudpersonerna springer fram och tillbaka i korridorer, in och ut i hotellrum, upp och ner för trapper i avsnitt efter avsnitt som aldrig verkar ta slut. Folk dör som flugor, blir sönderslagna, lemlästade, mördade och kidnappade och så finns det kärlek förstås, olycklig kärlek och intriger. Efter si så där tre avsnitt har hon somnat och när hon vaknar har  plattan stängt av sig själv. Skatan är nu inte på den tredje säsongen del 51.

Och för övrigt är den här en av Bob Dylans bästa … tycker Skatan*:

Oh, who did you meet, my blue-eyed son?
Who did you meet, my darling young one?
I met a young child beside a dead pony
I met a white man who walked a black dog
I met a young woman whose body was burning
I met a young girl, she gave me a rainbow
I met one man who was wounded in love
I met another man who was wounded with hatred
And it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
It’s a hard rain’s a-gonna fal

• som övrigt för henne tillbaka till Oodie´s på Koh Chang  också och Alex som sjöng just den här sååå många gånger … oftast innan han ”steg av” och gjorde i ordning för bandet …