Svart söndagseftermiddag – en sista klagosång

Det är för djäkligt att människan … att hon … Skatan … inte kommer igång med bloggen.

För kommer hon bara igång … en dag i taget… så är hon ju snart där. Att kunna skriva om stort och smått och  inte bara i svart utan också  i vitt.

Eller hur?

En liten resumé kanske vore på sin plats.

Förra året 2016 fick  älskade Mannen en demensdiagnos … Alzheimer.

Inte nog med det … framåt sommaren fick han en stroke också och den var ju bra på ett sätt. Han slapp så många tankar på att ”gå ut”  och berätta om ”det värsta” som långsamt smög sig på … demensen (vilket han förstås verkligen drog sig för).  Skatan och Mannen hade ju alltid talat om ”det värsta” de kunde tänka sig att drabbas av på äldre dar … demens … och så drabbades Mannen av just det. Det var inte rättvist. Men vem säger att livet ska vara rättvist?

Nu har Mannen…  ja … om inte förlikat sig så kanske ändå accepterat hur det är och eftersom han ”svarat” jättebra på bromsmedicinerna är det mest strokens konsekvenser … ett släpande ben som han inte kan lita på … och som följd av benet dålig balans som verkligen stör honom.

Så de går här och vinglar Skatan och Mannen och stöttar varandra så gott det går. (Skatan har ju så gott som ALLTID lidit av dålig balans. Ända sen barnsben.)

Den 31 maj i år drabbades så Skatan av en hjärtinfarkt. På Morgonrundan på Femöre högg det till ovanför vänster bröst och smärtan gick upp i käken och ut i vänster arm … klassiskt …. och infarkten var ett faktum. Den gjorde att sommaren gick i slow motion med hjärtträning och tusen och en mediciner men ändå en lång härlig tid (fast det blåste vareviga dag … en ska klaga när en kan eller hur 😉 ) och sommar på Femöre tillsammans med Mannen.

I mitten av september så slog det till igen … trots alla mediciner. Och den här gången fick hon ligga inne … som det heter …  i 6 dagar med olika provtagningar. Och med slutsatsen att hon skulle fortsätta som förut. Mediciner, mediciner, mediciner … och hjärtträning. Och inte stressa utan lugna ner sig.

Lättare sagt än gjort.

Efter den här gången blev Skatan nojig. Och andra symtom smög sig på … riktiga eller p g a stress. Vem vet … inte du … vem vet inte jag … Eller på grund av sömnlösheten som hennes jäkla WED/RLS ställer till med och som hon inte heller har fått riktig kläm på ännu (medicinerna) trots en fantastisk neurolog som finns där. De provar sig fram så sakteliga.

Sakteliga är ordet.

Skatan har t ex också blivit otroligt andfådd … kan knappast gå uppför en backe utan att stanna och pusta ut. Andfåddheten har smugit sig på långsamt … långsamt. Hon har undersökt hjärtat igen … inget flimmer … KOLen som hon också har har blivit obetydligt sämre och hon har fått ny medicin och när läkaren sa att hon måste räkna med att hon också blivit ÄLDRE och att det är NATURLIGT att lungorna fungerar sämre och sämre … höll hon på att ramla av stolen.

Skatan glömmer hela tiden att hon ju är ÄLDRE nu.

Att hon lyckas glömma DET är mycket tack vara Fia … Skatans PC som det kanske heter (Personal Coach) som Skatan tränar hos (Pilates i grupp och också Yin Yoga) samtidigt som hon får kostråd och levnadsråd. Ett ljus i mörkret som kan peppa Skatan hur låg hon än är.

Och så går Skatan och samtalar regelbundet … för att lära sig lugna ner sig. Och få lite perspektiv. Och acceptans.

Punkt slut.

Nu vet ni.

Och nu ska hon sätta igång. Fast just nu blev hon avbruten … hon blir ofta just avbruten … av Mannen som vill ha hjälp.

Är det inte det ena så är det det andra.

Återkommer … Ja, Skatan lovar … (Är hon inte riktigt hurtigt käck så en snart spyr)

 

3 Replies to “Svart söndagseftermiddag – en sista klagosång”

  1. Kära lilla hjärta, älskade Skatan. Nej någon rättvisa finns det ej. Ochdet som är så trist är, vi blir alla äldre, nej, jag vill var pigg och alert och inte glömma vart jag la hörapparaten, och inte skuttar jag ur sängen längre. ( och HAN , som glömmer att spola på toan efter sig) Landet är underbart, all denna härliga syre,krispigt, blåsten som fyller lungorna, och rosor på kinden får man. Ja , dagarna flyger iväg och man har inte tid för Pärleporten jag älskar att ta dagens promenad med min rollator.

  2. Äntligen är du tillbaka och vilket riktigt skitår du har haft. Hoppas att det kommer ett nytt och bättre år framåt. Ingen rättvisa finns det i denna världen och ibland måste man ta bara en dag i taget för att klara av livet. Hoppas du hade det härligt i skottland i alla fall och vilka fantastiskt fina bilder du målat. Du är duktigt. Jag har mest slutat med alla aktiviteter. Vet inte hur det har blivit Det är mest att skotta snöa och bära ved och sköta om hunden och katten och fåglarna och dagarna bara drar iväg utan några större lyckostunder. Jättekramar till dig och hoppas att du fortsätter att skriva.

  3. Åh, så roligt att du är tillbaka här. Men så mycket skit du drabbats av. Klart att man blir lite nojig. Jag behöver bara sträcka mig lite vänster arm när jag har varit och tränat så har jag fått en hjärtinfarkt. Det där att glömma bor att man är äldre, tror jag emellertid inte enbart är av ondo. ”Man ska inte gamla till sig” säger ju populära bloggerskan Dagny.
    Hur som helst är det roligt att du skriver här igen, men skriv bara när du vill och har lust. Ingen ”pressure” här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s