Skatan är tjock och ledsen nuförtiden

VARNING!
Läs INTE denna text om ni har lätt för att bli uttråkade. Det är nämligen ytterligare en klagosång från Skatans penna.

Skatan har på kort tid blivit så tjock så tjock så tjock så hon bara gråter … både över att hon är tjock och p g a en depression som hon inte kommer ur. Hennes satans RLS-ben både värker och oroar och pirrar om nätterna så hon inte kan sova.

Natt efter natt efter natt.

Här är hon just nu.

Ett skatansvrak.

Skatan oroar sig verkligen. Hon har bara en vecka på sig innan hon åker till Portugal där hon och ”gänget” med Trine och Anna ska måla. Något som Skatan har glatt sig åt hela året nu, ända sen hon anmälde sig. Det har ju också ordnat sig så bra för Mannen som slipper vara ensam. Först gör Stora E honom sällskap på Swebus till Stockholm där den gamle skolkamraten Mac hämtar för vidare färd till Sigtuna där han har skolträff och Mannen och Stora E åker också tillbaka tillsammans dan därpå. Innan dess har Skatan lämnat Stina hos Tina-Fina. Sonen möter upp på busshållplatsen på söndagen och hämtar sin pappa. Sedan åker de båda och hämtar Stina. För att vara utan henne en hel vecka det klarar Mannen inte. Mitt i veckan får Sonen avlösning av Äldsta dottern. Det blir säkert kul får alla att få rå om varandra lite sådär på tumanhand.

Logistik. Skatan måste alltid tänka på logistiken.

Och Skatan åker ju som sagt till Portugal. Också hon på lördagen men med en tidigare buss. Till Arlanda. Och sen upp, upp i det blå …

Yippiii … Skatan hoppas verkligen att hon kan hojta yippiii då.

Här följer en mer detaljerad orsaksklagan för den som ordar:

Skatan eländiga tillstånd beror huvudsakligen på de förbannade medicinerna. De flesta tar hon i förebyggande syfte (7 st) så hon inte ska åka dit på en hjärtinfarkt igen, 2 st tar hon mot sina RLS-ben och -armar och -huvudknopp och 1 st antideppresiv som hon nyss bytt ut mot en som skulle vara bättre men visade sig vara sämre. Så hon slutade med den och gråter för minsta lilla i stället. Av dessa är det risk för ökad aptit och/eller viktökning (5 st), risk för förvärrad RLS ger 4 st och led- och/eller muskelvärk 5 st. Och hur många som kan störa med klåda som biverkning vet hon inte.

Värken i knä och höger höft har gjort sig mera påmind (artros eller medicinbiverkan … hm). Efter resan till Portugal ska hon förresten börja i Artrosskola …

Det är nämligen inte bara här i bloggen som hon klagat.

MEN … Skatan har efter övertalning börjat fasa ut mediciner … en är redan borta och hon hoppas att läkaren tillåter att hon fortsätter. Skatan förstår verkligen inte riktigt varför hon måste ta så många mediciner i förebyggande syfte. Som i sin tur ger helvetes biverkningar.

IMG_9502

Så … efter att ha cyklat lite på träningscykeln som stått redo ett bra tag, suttit där och trampat och tänkt på sitt elände kunde Skatan inte låta bli att skriva ner sin klagan.

Denna häringa.

Skärpning Skatan!

Det enda positiva … ja man kan nog ändå se det så …är att neurologen påminde Skatan om att det stod i journalen att när hon var borta från hemmet (på sjukkhuset eller på målarkurserna eller annorstädes) har hon sovit bättre och inte heller haft så stora besvär.

Det får bli en sanning i Portugal också.

Hoppas Skatan åtminstone.

IMG_9506

Idag, som har blivit till igår, var Skatan och Mannen först på vernissage på Galleri Sjöhästen (Suomiart 2018, en jurybedömd samlingsutställning med Suomiarts medlemmar)

Detta bildspel kräver JavaScript.

och sedan åkte de ut till Femöre dit Äldsta dottern med sin Yngsta dotter och Sambo och Sambos dotter hälsar på. De får rå om Skatan och Mannen lite och föda dem med grillat som ligger i kylen och väntar. Än så länge ser vädret ut att bli fint och soligt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår ja … nu regnar det.

Så egentligen … som ni förstår … har Skatan inget att klaga på. Det är ett s k i-landsproblem. Men så Skatans skönt ändå.

Katarsis!

Skärpning!

Skatans klagosång

Det är inte tu tal om det.

Skatan är deprimerad.

Hon känner igen det från förr.

Det känns i hela kroppen som värker (inte bara av träningsvärk), hon är göööörtrött (jovisst hon sover ju inte p g a sina förbannade ben), hon är ju så OFÖRETAGSAM 0ckså och tycker ingeting är roligt. (Mannen är ju oföretagsam av andra anledningar och det gör ju inte saken lättare.)

Ingenting är roligt och hon ser inte fram emot allt roligt som hon har att se fram emot.

När hon vaknar på morgonen skulle hon helst inte ha gjort det. Om man säger så.

Hon gråter för minsta lilla.

Och orkar inte med n å g o n t i n g. Allra minst med sig själv.

Ändå flyter allt på.

Skatan går upp på morgonen, går ut med StinaFina (om det inte har varit en alldeles för djävlig natt för då förbarmar sig Mannen och går morgonrundan).

Detta bildspel kräver JavaScript.

Skatan tycker det är fantastiskt roligt att träffa de sina från Skåne (Karin och Johanna)  och Stockholm ( Ida och Martin) och fira påsk i stugan på Femöre tillsammans och också med Stora E som gjort inlagd sill, köpt gott bröd i Stockholm och ostar. Själv har hon ansträngt sig med att laga vegan/vegetarisk mat (och så en Jansson förstås … den hör ju alltid till)  och just då tyckte hon förstås det var riktigt kul. Men denna glädje går inte in på djupet … hon är liksom i en bubbla.

Ingen märker det … tror Skatan.

Kan allt detta bero på att hon slutat med Citalopram … ”lyckopillret” som kolliderade med ”rastlösabenenmedicinen”. Och inte har hon fått någon vidare hjälp från ”sina” läkare heller. (Men snart har hon telefontid med ”sin” neurolog i alla fall. Sömnen är ju så viktig och ALLT hänger ju på de försbaskade benen … )

Skatan känner att hon inte har någon att klaga för. Vad har hon att klaga på?

Depression är sannerligen ingen sjukdom som alltid har en ORSAK även om Skatan tror på sömnlösheten som en bidragande orsak nu i alla fall.

Och så förstås Mannens fortskridande demens. Även om allt går långsamt så nog är det en stor sorg som de båda (och hela familjen förstås) bär på och som mal i Skatans huvud.

Ingenting blir som man har tänkt sig.

Men för vem blir det som man har tänkt sig?

Såja … nu har hon fått spy ur sig. Det är ungefär det som bloggen blivit … en spypåse för Skatan. Men som hon behöver då och då.

Hon säger som pappa Sten: Håll ut!

 

Svart söndagseftermiddag – en sista klagosång

Det är för djäkligt att människan … att hon … Skatan … inte kommer igång med bloggen.

För kommer hon bara igång … en dag i taget… så är hon ju snart där. Att kunna skriva om stort och smått och  inte bara i svart utan också  i vitt.

Eller hur?

En liten resumé kanske vore på sin plats.

Förra året 2016 fick  älskade Mannen en demensdiagnos … Alzheimer.

Inte nog med det … framåt sommaren fick han en stroke också och den var ju bra på ett sätt. Han slapp så många tankar på att ”gå ut”  och berätta om ”det värsta” som långsamt smög sig på … demensen (vilket han förstås verkligen drog sig för).  Skatan och Mannen hade ju alltid talat om ”det värsta” de kunde tänka sig att drabbas av på äldre dar … demens … och så drabbades Mannen av just det. Det var inte rättvist. Men vem säger att livet ska vara rättvist?

Nu har Mannen…  ja … om inte förlikat sig så kanske ändå accepterat hur det är och eftersom han ”svarat” jättebra på bromsmedicinerna är det mest strokens konsekvenser … ett släpande ben som han inte kan lita på … och som följd av benet dålig balans som verkligen stör honom.

Så de går här och vinglar Skatan och Mannen och stöttar varandra så gott det går. (Skatan har ju så gott som ALLTID lidit av dålig balans. Ända sen barnsben.)

Den 31 maj i år drabbades så Skatan av en hjärtinfarkt. På Morgonrundan på Femöre högg det till ovanför vänster bröst och smärtan gick upp i käken och ut i vänster arm … klassiskt …. och infarkten var ett faktum. Den gjorde att sommaren gick i slow motion med hjärtträning och tusen och en mediciner men ändå en lång härlig tid (fast det blåste vareviga dag … en ska klaga när en kan eller hur 😉 ) och sommar på Femöre tillsammans med Mannen.

I mitten av september så slog det till igen … trots alla mediciner. Och den här gången fick hon ligga inne … som det heter …  i 6 dagar med olika provtagningar. Och med slutsatsen att hon skulle fortsätta som förut. Mediciner, mediciner, mediciner … och hjärtträning. Och inte stressa utan lugna ner sig.

Lättare sagt än gjort.

Efter den här gången blev Skatan nojig. Och andra symtom smög sig på … riktiga eller p g a stress. Vem vet … inte du … vem vet inte jag … Eller på grund av sömnlösheten som hennes jäkla WED/RLS ställer till med och som hon inte heller har fått riktig kläm på ännu (medicinerna) trots en fantastisk neurolog som finns där. De provar sig fram så sakteliga.

Sakteliga är ordet.

Skatan har t ex också blivit otroligt andfådd … kan knappast gå uppför en backe utan att stanna och pusta ut. Andfåddheten har smugit sig på långsamt … långsamt. Hon har undersökt hjärtat igen … inget flimmer … KOLen som hon också har har blivit obetydligt sämre och hon har fått ny medicin och när läkaren sa att hon måste räkna med att hon också blivit ÄLDRE och att det är NATURLIGT att lungorna fungerar sämre och sämre … höll hon på att ramla av stolen.

Skatan glömmer hela tiden att hon ju är ÄLDRE nu.

Att hon lyckas glömma DET är mycket tack vara Fia … Skatans PC som det kanske heter (Personal Coach) som Skatan tränar hos (Pilates i grupp och också Yin Yoga) samtidigt som hon får kostråd och levnadsråd. Ett ljus i mörkret som kan peppa Skatan hur låg hon än är.

Och så går Skatan och samtalar regelbundet … för att lära sig lugna ner sig. Och få lite perspektiv. Och acceptans.

Punkt slut.

Nu vet ni.

Och nu ska hon sätta igång. Fast just nu blev hon avbruten … hon blir ofta just avbruten … av Mannen som vill ha hjälp.

Är det inte det ena så är det det andra.

Återkommer … Ja, Skatan lovar … (Är hon inte riktigt hurtigt käck så en snart spyr)

 

Ombytta roller

IMG_0284

Skatans blogginlägg blir kortare och kortare för att nästan försvinna helt och hennes FB-inlägg blir bara  längre och längre (förutom de där kortkorta FB-inläggen så gott som dagligen om hennes och StinaFinas Morgonrunda 🙂 ) och de börjar faktiskt nästan likna de kortare blogginlägg som Skatan då och då lägger ut (Månadsbilden t ex).

Ombytta roller alltså?

Vad kan det bero på?

Trots att en del av Skatans vänner  så gott som alltid när de träffas försöker förlöjliga och raljerar över att hon använder FB eller bloggar framhärdar hon och ser sig plötsligt som en förkämpe och försvarare av framförallt FB som alltid angrips i första hand  och som alltid ligger i skottlinjen. De som kritiserar är oftast inte ens med i FB men vet precis ändå vad som händer och sker där, men det kommer också en del från sådana som har ett FB-konto men så gott som aldrig själva bidrar med något inlägg.

Vad är det för mening med att skriva om din Morgonrunda med StinaFina? Och nästan varje dag dessutom? Vem vill läsa det? Intresserar det överhuvudtaget, frågar t ex någon

Vad ska man svara på det.

– Inte vet jag …

Men trots kritiken och förlöjligandet är det egentligen inte så konstigt att hon håller på.

Skatan tycker ju att det är roligt.

Jätteroligt (för det mesta).

På FB får Skatan snabbt feedback, hon hittar länkar som hon lättvindigt sprider vidare och musik kan hon också inkludera så mycket lättare och massor av vänner från jordens alla hörn har hon  fått som har FB och som hon kan hålla kontakt med  och följa och som mer eller mindre aktivt läser och gillar och kommenterar.

Skatan besöker och ser inläggen från alla de här vännerna och hänger med i deras liv och leverne. Även om det bara rör sig om vad de har stoppat i munnen. Det är just det som ”retar upp” mest. De där korta inläggen och de så gott som dagliga inläggen om Morgonrundan med StinaFina t ex som Skatan lägger ut och inläggen från en del vänner som har förkärlek för att lägga ut vad de äter, de korta godmorgonhälsningarna och just nu förstås retar ”man” upp sig på  alla Glad midsommar..

Trots att det är ”lättare” just nu för  Skatan att skriva på FB  vill hon inte släppa sin gamla blogg och gör verkligen tappra försök att hålla den vid liv.

Och tänker fortsätta med det också.

Hon har  ett förskräckligt dåligt samvete för alla bloggvänner som hon misskött å det grövsta ska ni veta. För hon har inte glömt er alls … tro inte det. Det är bara att det är så mycket som kommer emellan, som ska göras, läsas, målas, ätas, drickas, skrivas …….

Men varje gång hon träffar gamla vänner … som nu på det traditionsenliga midsommarfirandet … där hon någon gång varje år får frågan hur hon kan hålla på med bloggandet och med Facebook (den där skiten)  … varje sådan gång får hon på något vis ny energi att fortsätta både att blogga och skriva på FB. Bara för att …

hon gillar det.

Och hon ”viker inte ut sig”. Man kan nämligen själv bestämma vem som ska få del av ens statements. Hon har också ”nytta” av FB. Skatan blir t ex tipsad och får goda råd om  RLS/WED som hon lider av och som bara blir värre och värre genom att vara med i en FB-grupp där enbart människor med sådana symtom är med. Skatan är också med i en grupp vars medlemmar har dvärgschnauzer och får kontakter  och berättelser  som är jättekul att få och som hon inte skulle kunnat få på annat sätt.

Så det känns onekligen lite tradigt att med jämna mellanrum måsta ”försvara” ett av sina intressen som ger henne så mycket.

Och nu har hon skrivit ett låååångt blogginlägg också.

Två flugor i en smäll alltså 🙂

Skatans klagan

Som ni märker har Skatans första vecka på Koh Chang varit en enda lång klagovisa. Inga nämnvärda tankar utan bara ett evigt malande.

Och i natt var det värre än någonsin … med benen och med sömnen. Och sömnlösheten smittar av sig på allting.

En riktig gråtmild grinkärring har hon förvandlats till.

Skogsnuvan tror det är fullmånen … och då lär det bli ännu värre i natt.

– Jaja, en dag i sänder tack, eller rättare sagt en natt i sänder.

Inte har Skatan hittat en enda borttappad sko i år heller. Vad nu det kan betyda ?

På Oodie’s igår retade Skatan sig t ex på de överförfriskade glada svenskarna som härjade och glammade och oavbrutet ”beställde” Jambalaja … när bandet spelar den mest fantastiska blues och jazz som man sällan får höra på såna här ställen.

Och när Skatan gick runt med bössan … som hon gjort genom åren … för att samla in lite extra till musikerna som … har Skatan fått veta … tjänar 300 bath per skalle per kväll !!! som de ska försörja sina familjer på … var alla glada sing-along-turisterna väldigt bortvända och snåla. Inte ens en tjuga (tjugo bath är lite mindre än fem kronor) hade de lust att undvara. Som tur är spelar en del av musikerna ofta på minst två ställen per kväll och går inte på förrän klockan tio på Oodie’s. Och har kanske andra jobb också. När Thai-Tina (Elen)och Alex spelade och sjöng förr om åren uppmuntrade de själva publiken att skänka en slant (”till mina fyra fruar och åtta barn” (Alex)). Då var det … helt klart … lättare att sedan gå med bössan.

I alla fall upptäckte Skatan att hon hade fint sällskap där på Oodie’s (förutom Mannen förstås) På någon sorts läktare ovanför musikerna tyckte hon sig skymta Pål Pommac i egen hög person. Hon undrar just vad han tänkte och tyckte om skådespelet vid sina fötter?

Men som sagt … Det är kanske Skatan som har förvandlats till en riktig surkärring.

20140115-203623.jpg

Här står jag

… och kan inte annat …

Jag står alltså och bloggar … klockan har hunnit bli halv sex … men än har inte smärtan som jag vaknade med gett sig.

Morfintabletten … den enda kvarvarande … har ännu inte börjat verka … och det

Härifrån hade allt försvunnit … shit … bilder … klagosången över min ”droppfot”, länkar … allt …

Just nu orkar jag inte ta tag i det …

Nu får det vara …

Jag har i alla fall en läkartid i dag. Inte hos ”min” läkare men ändå …

Så nu måste han få ”hjulen att rulla” fort fort fort …

För så hääär kan jag ju inte ha det.

Så himla ont …

Här kommer den lite ”uppfriskande” bilden i alla fall …på

en ”droppfot” … men länkarna orkar jag inte länka … en gång till.

Det är min stora skräck … just nu … att den där droppfoten inte skall lämna mig utan stanna kvar resten av mitt liv …

I väntan på flyget

sitter nu Skatan på Salzburgs flygplats. Resan hit gick ju galant eller hur man nu säger och taxichauffören bar hennes packning ända fram till incheckningen. Skatan hade också tagit en sån där vagn.

Men sen …

Vagnen fick inte tas med genom kontrollen … det kan man ju förstå … men man kunde åtminstone få ta den ända fram till själva kontrollen om man så säger. Skatan berättade om sin stackart rygg. Men icke.

Och oootrevliga som sjutton var personalen här också, griniga och snäsiga … Inte den minsta hänsyn och hjälp … Fy för den lede!

Att Skatan går in och skriver det här inlägget  gör hon för att det är så kuuul … att sitta här bland andra resenärer, skidåkare på väg hem, ungdomar mest, och ha en dator i knät och se … se riktigt proffsig ut.

Så barnslig är hon den där Skatan …

Men nu har hon gjort det också … och nu skall hon läsa i sin bok istället …

Så hon säger hej då … på ett tag …