Men det är jäkligt skönt att göra just det … häva ur sig.

Ett annat sätt att komma utanför sig själv är att läsa böcker som griper en och som inte släpper taget. Och det försöker Skatan göra. Häromdagen … i påskas … kom en sån bok till Skatan som en skänk från ovan. Tobakshandlaren heter den och är skriven av Robert Seethaler.

Det var Ida, Skatans kloka barnbarn, som hade den med sig boken. Hon hade läst den för att huvudpersonen Franz kom från Salzkammergut och hon visste att mormor känner speciellt för den trakten och Salzkammergut, vet ju också många av er, ligger Skatan varmt om hjärtat.

Fast det  var föstås inte bara Salzkammerguts sjöar som Attersee t ex,  de kända ortsnamnen som Bad Ischl,  Bad Goisern, som grep tag. Det var språket, orden som Skatan bara älskade men som hon hade svårt att få grepp om varför de var både liksom lustiga och gripande. Naiva. Till en början  läste hon dem som om hon läste en saga … inget djup direkt… men …  men allteftersom var det just orden och språket som fick henne att stiga ner i, eller upp i, ja försvinna i handlingen.

Det mesta av handlingen utspelar sig i Wien för övrigt.

På baksidan beskrivs boken så här ”Tobakshandlaren är berättelsen om den unge Franz, hans kärlek till Anezka och vänskapen med Sigmund Freud.”

Men den beskrivningen av handlingen är bara förnamnet som man brukar säga när det är en underdrift.

Den utspelar sig 1937/1938 i Wien och den lilla människans liv … bland annat då huvudpersonens Franz´ liv …  i skuggan av oron, Österrikes Anschluss  till Nazityskland och nazisternas allt större självförtroende bland wienarna och ”samhällsförändringarnas inverkan på den enskilde”.  Och som Skatan läser den… nog finns det många paralleller till nutidens oro.

Det är Franz det handlar om. Och Sigmund Freud. Och Franz kärlek till Anezka. Men, som sagt, den bedrägligt naiva berättarstilen gör att man allt eftersom grips av berättelsens djup och allvar desto mer. Den liksom smyger sig på en.

Och Skatan grät … över sakernas tillstånd.

Inte över sig själv den här gången utan över hur det var, hur det kunde bli så och hur det har blivit nu, hur den har kommit igen … ondskan, dumheten, inbilskheten.

Fast … hoppas och tror Skatan förstås … det finns säkert flera som Franz. Idag. Något måste väl världen ha lärt sig även om det inte märks så värst …

Skatan hoppas i alla fall innerligt att det är Franz-människorna som kommer att ”vinna” den här gången.

Läs den!

3 kommentarer

  1. Att man aldrig lär sig!
    Tack förtipset; är boken skriven på originalspråk? tänker på alla nyanser i ett språk som kan var svåra att översätta till ett annat språk.
    Wien och Salzburg tycker margareta mycket om.Hon har varit där flertal gåmger. Första gången var 1961, som småbarnsmamma. Hon(margareta) blev helt förtrollad av alla vackra Dirnl-klänningar, oxå barn Dirnl-klänningar. Så hon köpte med hem som present 2 ljuvliga småbarns-Dirnl. Gudomligt vackra med broderad sammetsväst. Och inte var de billiga heller. Nåväl – hemma blev barnet jätteglad , paket är kul. Tyvärr passade inget av dee ljuvliga klänningarna barnet, som var ett knubbigt barn. Klänningarna förvarades länge länge i någon gaderob. Så en dag, några år senare, hälsade barnet med sin mamma på en bekant, vars lilla barn hade varit mycket sjuk.
    Stor glädje av det magra sjuka barnet då hon fick 2 ljuvliga Dirnl-klänningar i present, med broderad sammetsväst.

    Sedan har hon varit där gärna många gånger , helst då aprikoserna är mogna!

    margareta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.