VARNING!
Läs INTE denna text om ni har lätt för att bli uttråkade. Det är nämligen ytterligare en klagosång från Skatans penna.
Skatan har på kort tid blivit så tjock så tjock så tjock så hon bara gråter … både över att hon är tjock och p g a en depression som hon inte kommer ur. Hennes satans RLS-ben både värker och oroar och pirrar om nätterna så hon inte kan sova.
Natt efter natt efter natt.
Här är hon just nu.
Ett skatansvrak.
Skatan oroar sig verkligen. Hon har bara en vecka på sig innan hon åker till Portugal där hon och ”gänget” med Trine och Anna ska måla. Något som Skatan har glatt sig åt hela året nu, ända sen hon anmälde sig. Det har ju också ordnat sig så bra för Mannen som slipper vara ensam. Först gör Stora E honom sällskap på Swebus till Stockholm där den gamle skolkamraten Mac hämtar för vidare färd till Sigtuna där han har skolträff och Mannen och Stora E åker också tillbaka tillsammans dan därpå. Innan dess har Skatan lämnat Stina hos Tina-Fina. Sonen möter upp på busshållplatsen på söndagen och hämtar sin pappa. Sedan åker de båda och hämtar Stina. För att vara utan henne en hel vecka det klarar Mannen inte. Mitt i veckan får Sonen avlösning av Äldsta dottern. Det blir säkert kul får alla att få rå om varandra lite sådär på tumanhand.
Logistik. Skatan måste alltid tänka på logistiken.
Och Skatan åker ju som sagt till Portugal. Också hon på lördagen men med en tidigare buss. Till Arlanda. Och sen upp, upp i det blå …
Yippiii … Skatan hoppas verkligen att hon kan hojta yippiii då.
Här följer en mer detaljerad orsaksklagan för den som ordar:
Skatan eländiga tillstånd beror huvudsakligen på de förbannade medicinerna. De flesta tar hon i förebyggande syfte (7 st) så hon inte ska åka dit på en hjärtinfarkt igen, 2 st tar hon mot sina RLS-ben och -armar och -huvudknopp och 1 st antideppresiv som hon nyss bytt ut mot en som skulle vara bättre men visade sig vara sämre. Så hon slutade med den och gråter för minsta lilla i stället. Av dessa är det risk för ökad aptit och/eller viktökning (5 st), risk för förvärrad RLS ger 4 st och led- och/eller muskelvärk 5 st. Och hur många som kan störa med klåda som biverkning vet hon inte.
Värken i knä och höger höft har gjort sig mera påmind (artros eller medicinbiverkan … hm). Efter resan till Portugal ska hon förresten börja i Artrosskola …
Det är nämligen inte bara här i bloggen som hon klagat.
MEN … Skatan har efter övertalning börjat fasa ut mediciner … en är redan borta och hon hoppas att läkaren tillåter att hon fortsätter. Skatan förstår verkligen inte riktigt varför hon måste ta så många mediciner i förebyggande syfte. Som i sin tur ger helvetes biverkningar.
Så … efter att ha cyklat lite på träningscykeln som stått redo ett bra tag, suttit där och trampat och tänkt på sitt elände kunde Skatan inte låta bli att skriva ner sin klagan.
Denna häringa.
Skärpning Skatan!
Det enda positiva … ja man kan nog ändå se det så …är att neurologen påminde Skatan om att det stod i journalen att när hon var borta från hemmet (på sjukkhuset eller på målarkurserna eller annorstädes) har hon sovit bättre och inte heller haft så stora besvär.
Det får bli en sanning i Portugal också.
Hoppas Skatan åtminstone.
Idag, som har blivit till igår, var Skatan och Mannen först på vernissage på Galleri Sjöhästen (Suomiart 2018, en jurybedömd samlingsutställning med Suomiarts medlemmar)
och sedan åkte de ut till Femöre dit Äldsta dottern med sin Yngsta dotter och Sambo och Sambos dotter hälsar på. De får rå om Skatan och Mannen lite och föda dem med grillat som ligger i kylen och väntar. Än så länge ser vädret ut att bli fint och soligt.
Igår ja … nu regnar det.
Så egentligen … som ni förstår … har Skatan inget att klaga på. Det är ett s k i-landsproblem. Men så Skatans skönt ändå.
Katarsis!
Skärpning!
Skatans tankar 
Tycker nog att du visst har mycket att klaga på. Är man inte frisk så känns ju allt väldigt bedrövligt och man har ingen energi. Nu hoppas jag bara att du kommer att sova bättre och kunna koppla av när du är på målarkursen. Hunden är vårdad och mannen har sällskap så du behöver inte oroa dig för någonting och förhoppningsvis skiner solen och du har trevliga målarvänner så jag tror nog att du får några bra dagar Som du vet så håller jag alla tummar för att du ska känna dig bättre. Jättekram
Ja du fick ju se den här klagovisan tidigare och faktiskt det är skönt att få medhåll. Man känner sig så ensam och så syns det ju inte utanpå hur det känns heller. Och då känner man sig som en gnällkärring eller bitch. Det ska i alla fall bli jättekul att måla i Portugal med nya och gamla målarvänner (mest gamla kända) och så Trine förstås. Och Anna som gör världens godaste vegetariska mat. Det blir nog bra. Kram!
Ärligt talat så tycker jag också att du har en hel del att klaga på. Är man frisk som en nötkärna så är det lätt att vara uppåt men när åkommorna hopar sig är det inte riktigt samma sak. Läkemedel i all ära men biverkningarna är tyvärr många men ibland har man inget val. Med tanke på att allt är ordnat för mannens del och logistiken är i hamn så hoppas jag att du kommer iväg. Kanske kan det bli lite avkoppling och en energikick för dig. Ni känner väl redan varandra så då behöver du väl inte ”hålla masken” utan kan vara dig själv. Hoppas du ska känna dig bättre snart. När det gäller vikten så kan man alltid komma tillrätta med den.
Kram
Ja det värsta är nog att jag känner att jag inte räcker till för Mannen riktigt. Och får skuldkänslor för det som går ut över honom. Jag har starkt stöd i Anhörigföreningen och också förstås av mina nära och kära. Så egentligen ska jag ju försöka blicka framåt eller ta en dag i taget. Jag måste bara vänja mig. Och så tänker jag att bara jag blir av med alla mina sidokrämpor av medicinerna så skulle det gå så mycket lättare. Kram!
Det är inte lätt när en nära anhörig drabbas av demens för det blir verkligen en anhörigsjukdom. Svärmor är gravt dement så jag vet hur det är…
Kram
Kram
Tjock ja. Varje vår åker symaskinen fram och det ska läggas upp, och det ska läggas ner. Inte vill hon köpa nytt eftersom hon älskar sin gamla kläder.. (och vem trodde att en 80-åring fortfarande behöver en symaskiin, men, hon är fortfarande fåfängt) . Also , hon har oxå blivit tjock och det måste läggas ut. Ibland misslyckas hon med ändringarna och då blir hon förb…..d och kastar plagget i soptunnan. Äntligen får hon köpa nytt. Men herrejesus, hon som varit ssmal som en tråd. Nu måste hon ha 44/46. Till hennes förvåning finns det riktig snygga grejer i den storleken. Som t ex den blommiga kjolen på kappAhl. (Hon föll pladask. Men när ska hon hapå den? hon kanske reser någon1gång tillitalien, då ! ) . Mest klär hon sig i långbyxor, hon är så fruktansvärt praktiskt. Långbyxor är praktiska.
Det värsta är att man inte vill anpassa sig till sin nya kroppsstorlek och köpa en massa kläder. Så hon klämmer in sig eller försöker banta och det blir ingen glad av. Det tar sån tid. Men mycket av ”fetman” är också vatten. Det kan hon se på handlade och anklar. Kram!
Om man inte erkänner sin egen smärta, sina egna problem kan man heller inte känna medkänsla med andras. Har Strindberg sagt. Inte ordagrannt så, men det gick i alla fall ut på det. Jag tycker att det är ganska klokt. Jag tror att om man själv går och biter ihop hela tiden så börjar man snart att tänka att varför gör inte alla andra det också. Varför går de här och klagar, det är väl bara att … ja, just bita ihop. Det är alltså rent humanistiskt att klaga ibland.
Önskar i alla fall att du får riktigt trevligt på din resa och kan njuta av den.
Ja nu är det bara en vecka kvar, jag har fått medlidande när jag gick med håven och det kommer att bli roligt i Portugal. Har jag bestämt.
Kram!