Den började bra. Mannen ville verkligen följa med Skatan och PTn Fia på skogsgång med stavar. Och det gick jättebra. Mannen före och Skatan och Fia efter, diskuterandes Skatans ”nya liv”. När de närmade sig målet och parkeringen såg Skatan att Mannen började krokna och bad honom ta det lite försiktigt. Men plötsligt var han utanför stigen, försökte få tag i ett träd för att inte stupa men missade.
Där låg han på backen med ansiktet nedåt. De var snabbt framme och vände honom åt sidan. Han var vid medvetande men blödde kraftigt från näsan, pannan, hakan … ja, från hela ansiktet. Som tur var var viga Fia med som kunde sitta på knäna och badda och torka. Skatan hämtade en filt från bilen som hon lade under huvudet och sen ringde hon ambulansen. Som kom nästan ögonaböj. En annan kvinna som också gick på pilates hos Fia kom och hjälpte till tills ambulansen kom.
De körde förstås snabbt till Akuten och Skatan efter. På Nyköpings akut finns det fem parkeringsplatser. De var upptagna förstås så Skatan fick åka runt och parkera på stora betalparkeringen och leta sig upp till Mannen på Akuten och blev genast insläppt. Avundsjuka, uppgivna ansikten från ett överfullt väntrum följde Skatan med blicken när dörren öppnades för henne. De hade säkert suttit där i timmar.
Väl därinne stod det redan en läkarkandidat och en läkare vid Mannens bår och snart kördes han in på ett rum där hans ansikte blev omskött på alla de sätt: tvättat, bedövat så att kan inte skulle känna när de ”skrubbade” bort alla småstenar. Sen upp till röntgen av hjärnan som tack och lov var oskadd. Inga blödningar. Näsan hade agerat krockkudde.
Skatan fick mitt i allt åka hem och gå ut med Stina en sväng. Hon undrade säkert vart de tagit vägen.
Tillbaka kom Skatan i rättan tid för att följa med Mannen upp till Öron-, Näsa-, Halsmottagningen där läkaren Pjotr tog emot med sjuksköterska och undersköterska som assistenter. Mannen fick en grön duk med hål för näsan och så gjordes bedövningssprutan klar. Skatan var tvungen att vända bort blicken när den stacks vid näsroten som var bruten men passades rätt och i näsborrarna som också skulle sys eftersom brosket där var krossat.
Äntligen hemma var det dags för PT-lådan och så i säng. Skatan tror att hon var minst lika trött som stackars, stackars Mannen.
Tisdagen började tidigt med en penicillintablett som ska ges tre gånger om dagen med minst en timme före måltid och en timme efter, Mannen ska också få en droppe i sitt opererade öga som Gott sei Dank inte tagit stryk (fyra gånger om dagen) plus en droppe efter ett tag i båda ögonen för trycket som den gröna starren ger. En sådan droppe ska också ges på kvällen. Plus hans vanliga mediciner.
Nu var Skatan så trött och utsjasad att hon pratade med Mannen om att få lov att ringa och prata med hans biståndshandläggare om lite avlastning och det gick han med på. Hon hade semester.
Skatan kom i alla fall iväg på en behövlig pilatesträning hos Fias Kraft och Hälsa. Där och då startade också henne omställning av livsstil … hm … för att nå en bra vikt som hon känner sig nöjd med. Ungefär som hon hade här 2016, våren då hon fyllde 70 år.
Den får bli hennes målbild.
På torsdagen hämtade sjuktransporten dem kl 06.20 för direktfart till sjukhuset i Stockholm utan de vanliga kringelikrokarna runt Sörmlands vackra landskap för att hämta andra patienter. Ögon var bra och återbesök om sex, sju veckor. Skatan kommer inte ihåg.
Väl hemma igen åkte hon och tankade hyrbilen som hon lämnade tillbaka och fick sin egen. Fin, åtgärdad och nylackad. Sköööönt.
På fredagen trodde Skatan att Stina fyllde 14 år men se där var hon ute en dag för tidigt. Nu blir Stina firad två dagar i sträck i stället. Stora E kommer med skumpa.
På fredagen kom också Johan och hjälpte Skatan och Mannen att deklarera.
Och sen ringde biståndshandläggaren! Hon kommer hem till dem i nästa vecka för att gå igenom vad för hjälp de kan få så att inte Skatan blir alldeles vingklippt och trött.
Och idag kommer som sagt Stora E med skumpan. Solen skiner och det är dags för Stinas Morgonpromenad.
<
Skatans tankar 
Käraste vän Jag blir alldeles förskräckt när jag läst om din hemska vecka. Visst är det väl konstigt att om det börjar jävlas så blir det sak på sak som går på tok. Hoppas nu att biståndsassistenten kan ordna så du får lite hjälp så du inte blir helt utmattad och går in i väggen så ni blir sjuka båda två. Sitter och ser ut på snön som vräker ner och skulle egentligen städa men har ingen lust.
Jag såg att det börjat snöa hos dig igen efter att vårtecknen börjat titta fram. Och ni t o m sett en björn som ju måste ha vaknat från sitt ide. Men det här är väl det man får räkna med så här i april. Kram på dig.
Men vilken alldeles gräslig vecka det blev för er båda får man väl säga. Olyckan är tyvärr snabbt framme. I efterhand kan man vara tacksam för att det inte gick värre än vad det gjorde, att ögon och hjärnan klarade sig.
Jag tycker det låter klokt att ta ett möte med biståndshandläggaren. Man ska inte dra sig för att ta emot den hjälp som man faktiskt har rätt i. Varken du eller mannen gynnas av att du går på knäna.
Grattis till Stina på rätt dag 😀
Kram
Ja jag ser fram emot mötet även om Mannen är motsträvig och tycker att han verkligen inte behöver hjälp. Men då försöker jag förklara att det är jag som behöver hjälpen så vi får väl se hur det går. Kram!
Så hemskt det kan bli när olyckan är framme! Tur i oturen dock att han inte bröt sig eller skadade hjärnan på något sätt. Stackars er båda två!
Hoppas att biståndshandläggaren inser att du måste få lite avlastning för att orka, för såna här veckor kan man inte ha många av utan att krokna totalt.
Hoppas att helgen blir lugn i alla fall!
Varm kram, Ingrid
Helgen blev lugn och med vårväder fast trots det stannade vi i stan. Vi firade Stina och åt vår söndagslunch på en restaurang Anna som vi gör så gott som varje söndag. Kram!