Den här pensionärens liv består huvudsakligen av logistik och att följa rutinerna som Skatan har försökt skapa för att överhuvudtaget ha en chans att slappna av.
Det är som att ha småbarn igen. Fast tvärtom. Då var det utveckling, nu är det avveckling. Att ha en man som sackar efter och som hon, så att säga, måste täcka upp för tar mer tid och ork än vad hon kan förklara. När någon frågar blir hon svarslös. Men med tanke på ålderns långsamhet och krämpor o dyl måste hon nog medge att det är snäppet värre än när barnen var små. Allt går ju åt ”fel” håll. Hon har liksom inte vant sig riktigt ännu.
Hon tycker hon är igång hela tiden och ändå blir ingenting gjort.
Liksom.
Då … när hon var ung … gick allt som på räls, hon behövde verkligen inte tänka efter och hon förvånades ofta över hur hennes mamma beskrev sitt pensionärsliv. Hennes mamma var upptagen en hel dag om hon hade en (1) sak på programmet. Skulle hon gå till tandläkaren så var den dagen upptagen. Fast nu förstår Skatan det lite bättre ändå. Och hon önskar att hon oftare bara hade en sak per dag på programmet. Men de hopar sig för det mesta och klämmer ihop sig de där grejerna som måste göras. På en och samma dag.
Igår t ex försov sig Skatan något men hann med Stinas Morgonrunda innan det var dags att köra in till Nyköping med henne. Hon skulle dit för att klippas. Skatan hade hoppats att Mannen skulle börjat med frukosten när hon var ute med Stina men han hade krupit tillbaka i sängen och hon fick ta en snabbvariant. I Nyköping lämnade hon Stina, åkte och parkerade bilen för att passa på att göra några ärenden innan hon åkte tillbaka till Femöre. Samtidigt pratade hon med en bankman som ringt upp eftersom Mannen hade ringt honom. Så är det ofta. Någon ringer för att berätta att Mannen ringt om något och om det var OK. De flesta vet vid det här laget att Mannen lider av Alzheimer.
Väl hemma igen på Femöre var klockan halv tolv och Mannen låg fortfarande i sängen. För att det var skönt. Men det är ju snart lunch ju, försökte Skatan och märkte att Mannen inte begrep ett dyft. Det var skönt att ligga kvar i sängen bara. När han väl kommit upp och Skatan gjort i ordning lunchsalladen och de ätit var det dags att åka in och hämta en nyklippt Stina. På väg ut ringde hundfrissan och frågade om det gick bra att behålla Stina en halvtimme till. Det var tur att Skatan inte hunnit iväg. Nu fick hon en halvtimme med kaffe och tidningen.
Skatan hämtade Stina, åkte upp till våningen för att hämta posten men orkade inte gå upp till själva lägenheten. Sedan iväg för att tömma skräp, kartonger och gamla tidningar som hon tagit med sig från Femöre. Jösses vad det samlar ihop sig på några dagar.
Väl hemma igen låg Mannen kvar i sängen men klädd och ovanpå. Nu bad hon honom gå ut med Stina en runda. Då fick Skatan lite annat att göra, ta reda på disken t ex. Om hon ber Mannen duka av bordet tar han bara sin tallrik. Hon måste för det mesta be om vare steg han ska ta annars stannar det av.
Det är skitjobbigt.
Göra i ordning middagsmaten, äta, duka ut, sitta och läsa en stund och räkna med att bli avbruten hela tiden. Höra att Mannen ringer till någon. OK, det är till Stora E då kan Skatan vara lugn. Mannen kan ringa till ngn bankkontakt eller vem som helst. Ringer han syrran kan Skatan koppla av. När Skatan frågar vad de pratat när samtalet är klart så kommer han inte ihåg annat än brottstycken fast de haft ett ganska långt samtal.
Och så är det kväll och TV som Skatan ofelbart somnar framför. Tur det finns Svt Play. Och nätterna som hon har svårt att sova sig igenom i ett sträck. P g a RLS etc etc …
Klagosång, som vanligt.
Det här inlägget avslutar Skatan klockan fyra på morgonen. Lika bra att passa på när hon nu ändå var vaken. Hon blev avbruten igår när hon skrev. Mannen ville ha hjälp med något. Jovisst ja … ett mail på sin mobil (han kan inte öppna sina mail eller meddelanden). Etc, etc, etc …
Sonen ringde och tipsade om ett program från Danmark om en familj där pappan hade en demens och Skatan och Mannen såg slutet på det.
-Jag vill inte till något vårdhem. Jag vill inte sova ensam. Jag vill att du sover bredvid mig , kommenterade Mannen.
-Ja jag vet, säger Skatan
Och vissa dagar är det nästan som vanligt.
Skatan vet förstås att pensionärslivet inte är så här för alla. Hon vet att gamla men friska pensionärers liv innehåller mycket, mycket mer. Visst pratar Skatan och Mannen men samtalen blir torftigare och torftigare och handlar nuförtiden för det mesta om förr i tiden. Mannen orkar inte längre gå på vernissagerna … det är för stimmigt. Han drar sig för än det ena än det andra som Skatan föreslår. Men träffa vänner på middagar gläds han fortfarande åt och Skatan passar på att ha kul de gånger de gör något. Egentligen skulle de bjuda hem vänner oftare men hon orkar helt enkelt inte. Mannen är fortfarande social även om han inte längre deltar så aktivt i samtal och diskussioner. Så de skulle ju förstås …
Och Skatan blir tröttare och tröttare.
Skatans tankar 
Usch vilket tråkigt liv du verkar ha och så stressigt och bedrövligt. Ser i alla fall att du varit på målarkurs och hoppas att du får sova lite bättre. Får man inte sova så blir allt så jobbigt. Jag hoppas att åtminstone sömnen och dina ben blir bättre så du orkar med livet och tillvaron. Här är det fullt ös nu med hela släkten här och imorgon kommer Sonen Tänker på dig och önskar dig allt gott
Jag var här och läste i morse och blev så bedrövad över hur du har det, så jag backade ut igen. Det känns så futtigt det jag har att komma med, men du skulle verkligen behöva få lite ordentlig avlastning, så att du får lite tid över för dig själv och dina intressen.
Ta hand om dig!
Kram, Ingrid
Hur väl känner jag inte igen detta. Som jag säkert skrivit tidigare fick min morbror Alzheimer och min mosters tillvaro blev precis som din. Jag tror inte att utomstående kunde förstå hur tufft det var både fysiskt och psykiskt. Att leva med vetskapen om att det bara blir sämre och se det är så tungt. Dessutom så tar det enormt på krafterna att vårda en anhörig för det handlade mer och mer om att vårda. Den avlastningen som de erbjöds var hjälp av hemtjänsten med städning samt personlig hygien men min moster kände att den biten var egentligen inte den tunga. Det tunga var att se personen förändras, bli någon annan och att uppleva att samtalen blev mer och mer begränsade. Att inte kunna fortsätta sina vanliga liv tillsammans. Till slut blev det ohållbart och min morbror fick flytta till ett bra boende. Det gjorde inte det hela lättare men min moster fick lite andrum den sista tiden han levde.
Även min svärmor har Alzheimer men hon fick tidigt plats på ett mycket bra demensboende vilket är en stor trygghet för oss. Men visst är det jobbigt ändå. Hon är helt förändrad och har inte koll på någonting men vi slipper den vårdande delen. Ändå är det tungt…
Hur sjukdomen utvecklas är så individuellt men för många kommer det till ett läge när det inte fungerar att bo hemma. Har man en partner så bor den sjuke oftast hemma längre eftersom den andra axlar vårdens roll men är man som svärmor änka då blir det oftast ett demensboende tidigare. Vad som är rätt eller fel kan ingen annan avgöra men var inte rädd för att ta emot hjälpen för din egen skull. Man är ingen dålig människa om man inte klarar av att vårda en demenssjuk partner hemma. Det blev långt det här men vi har levt med det i så många år nu…
Kram och det så bra som det bara går!
Så bra kunskap du delar med dig av. Min svärmor blev ju så dement att inget annat fungerade än ett boende. Då jobbade jag i kommun med vård och omsorg, så jag kunde ringa mina kollegor som såg till att svärmor kom till boendet efter läkarundersökningar och det som hör till.
Så tungt du har det. På så många plan. Inte har jag något klokt att skriva men jag tänker på dig. Det vill jag att du ska veta.
Ja, livet går inte alltid på en räls och allt blir inte som man tänkt sig. Känner för dej!