De som alltid sa att här, i den här våningen, skulle de bli gamla tillsammans och bo tills ”de fick bära ut dem.” Och här sitter hon nu ensam.
Hon sitter här och tittar sig omkring på deras vackra hem som de skapat tillsammans under snart 52 år som gifta och tänker. Samtidigt tänker hon på Mannens nya vistelse och vad han ser omkring sig och det gör så himla ont, ont djupt nere i själen. De, hon och barnen, har förstås gjort så gott de kunnat med tavlor och foton men ändå … så påvert.
Man ska inte se så mycket framåt och planera, tänker Skatan, och inte bakåt heller för den delen. Åtminstone inte bakåt på den närmsta tiden.
Det känns så tomt nu, så sorgligt, och ändå har Skatan varit van att vara ensam när Mannen reste och bodde i Österrike. Men han fanns där. Vilken tur att de höll ut när det blåste snålt, ja, storm, eftersom de de sista åren verkligen har kommit varandra nära. Kan det bero på att Mannen behövt sin skata på ett annat sätt, att det fanns tid att verkligen tala med varandra och finnas för varandra.
Men nu då … Skatan hälsar på och lägger sig, klämmer sig ner bredvid Mannen i hans säng och så pratar de. Men det blir mest Skatan förstås. Mannen tänker inte, säger han. Det är tomt, säger han och pekar på huvudet.
– Varför är jag här? Var bor du?
Men de kan fortfarande skratta tillsammans. Åt något minne som Skatan drar upp ur vrårna, åt gamla fadäser och tillkortakommande. Och le tillsammans åt minnen som barn och barnbarn framkallar. Och som Mannen fortfarande kommer ihåg.
Fast ibland tittar han frågande på henne, ögonen försvinner liksom, men så kommer han igen. Då har han nog glömt vem Skatan är för en sekund men kommer snabbt tillbaka. Snart kanske det är den blicken som Skatan alltid får möta när hon kommer.
Men just det ja … hon skulle ju inte tänka så mycket framåt. Här och nu är det som måste gälla.
Skatans tankar 
Det är många som har det som du, men det är ju en klen tröst. Bara i min närmaste bekantskapskrets har två män sina fruar på demensboende och en kvinna sin man. Hade min Åke fått leva ett par år till, hade han nog också hamnat på något boende, för han började förändras han också.
Man måste ju få hjälp när det blir för hemskt tungt och svårt. Din Håkan har det säkert bra där han är och du får lite frihet, även om tanken på honom väl är allestädes närvarande.
Varm kram till dig!
/Ingrid
Åh vad jag känner med dig och förstår. Allt det vackra ni skapat och omgivit er med förutom varandra❤️ Men jag tror du har så rätt, att försöka vara i dina nustunder så mycket du kan och spara skratten från era möten. Varm kram fina Skatan❤️❤️❤️Lolita
Mormor ❤️❤️ Älskade du. Du känner dig ensam men jag lovar du inte är det. Vi finns här på avstånd. Och hur ledsamt detta är förstår jag i det du skriver. Massa kramar
Åren går och vi alla måste var beredda på förändringar. All denna tryggheten vi har haft o omkring oss, och vant oss vid. Menmen, försök att se det positiva. Han har det bra. Du kan närsomhelst hälsa på honom. Du själv har det bra. Erat hem finns där. Du har familie som tänker på dig. Du har barnbarnen som tänker på dig. Du har dina vänner. Och du har dina intressen. Tänk positiv! Kram
Och tänk på (älskling) duhar barn och barnbarn som är friska , så underbart!
Så fint skrivet, så ömsint och kärleksfullt, trots sorgen du känner. Leva här och nu gäller men det är inte helt lätt det heller alla gånger. Tack! Jag är glad att jag hittade din blogg! Allt gott önskas!
Karin