När StinaFina började dricka själv och de inte längre behövde ge henne vattnet via pipett tänkte de …

– Nu, nu vänder det.

Men när Mannen och StinaFina kom in efter ännu en runda ute på ”isen” och han berättade att nu, nu var det blod i avföringen … sjönk modet igen … och när då sedan StinaFina knappt hunnit innanför dörren förrän hon fick upp allt vattnet hon druckit också … … var det bara att ringa till Strömsholm igen.

Det kom mer blod på den vita handduken som StinaFina låg på … men klarrött, ljusrött nästan … så då skulle de avvakta ytterligare … tyckte dom i Strömsholm.

De avvaktade och avvaktade …

Mannen sa

-Nu går jag ut och käkar lite … vi kan väl äta i skift …

Det tyckte Skatan förstås var bra en bra idé …   tänkte hämta sin bok och sätta sig där på golvet i badrummet men ändrade sig och just när hon istället skulle lyfta upp StinaFina i sängen  hördes det som ett braaak och  en dusch, en högtryckssprutedusch av rent … först klarrött … sedan mörkt blod sprutade ut från StinaFina. Ut över golvet och väggarna där i badrummet.

Nu fanns det ingen återvändo. De måste till en veterinär. Och det var femton mil till Stjärnholms Djursjukhus på usla vägar, täckta av is …  Ne-ej.

Skatan googlade runt och hittade ett akutdjursjukhus i Bagarmossen (E4:an är ändå bättre även om ”man” varnat för ishalka där också), ringde dit och berättade StinaFinas ”historia”

– Jag tycker ni skall komma genast …

De lämnade allt som det var.

Halvätna Vikabrödsmackor och té på köksbordet, lampor tända, tidningar och böcker uppslagna … Mannen hade i alla fall hunnit torka upp blodet i badrummet medan Skatan ringde runt … och letat fram StinaFinas ”papper”

… och så for de iväg … och kröp först försiktigt avvaktande fram på den isblänkande vägbanan.  Efter ett tag kunde de köra i åtminstone hundra.

Att hitta djursjukhuset i Bagarmossen var inte det lättaste … de snodde runt på Slakthusområdet vid Globen och förvillade sig på en del småvägar … men till slut var de där i alla fall med bara ett stopp på vägen. Det var kolmörkt så de kunde inte se hur blodet såg ut … eller om det fortfarande bara var blod.

Och så en kräkning och ytterligare en blodkaskad när de väl var framme.

De behöll StinaFina där förstås i Bagarmossen  … deras fina StinaFina … nu inte pigg och alert … hon lyfte inte ens på huvudet när  kattpatienternas jamande hördes genom väggen. Då är StinaFina verkligen dålig … verkligen dålig.

StinaFina skulle genast undersökas ordentligt, få dropp och penicillin intravenöst och magmedicin och  idag vid lunchtid eller så ringer Bagarmossen och berättar.

Två dygn minst får de räkna med … får StinaFina räkna med … innan Mannen och Skatan får hämta hem henne igen.

Mannen och Skatan körde  tysta och så himla trötta genom den mörka natten tillbaka hemåt.

– Det känns som en stor hård klump här i magen på mig …  och i halsen med, sa Skatan

– Och jag, jag mår illa … verkligen illa … , sa Mannen

– Vad hade hänt, tror du, om vi hade hunnit lägga oss och somna, trötta som vi var … och inte märkt …

På onsdag  flyger Mannen till Österrike.

Det var meningen att StinaFina och Skatan också skulle följt med och då skulle de bilat som vanligt  … men så såg de inslaget om ishalkan på Tysklands Autobahn på Nyheterna  … och  tänkte om …

StinaFina och Skatan stannar hemma …

Skatan kan inte undgå att tänka på… tänk  om allt det här hade hänt några dagar senare …

Fast varför skall hon tänka på det …

Det är skönt att veta att StinaFina får all den vård hon behöver …

En annan … inte lika ”stor”  … tanke är …

– Vad skönt att vi slipper Morgonrundan idag

För här stormar det rejält … och med den vinden och blåsten och ishala promenadvägar … hade det inte varit en höjdare …

Det hade det inte varit …