En (blogg-)dåres försvarstal

skatan035Behöver Skatan försvara sig?

Mnjaa… 

Storfamiljen tycker att Skatan har förändrats… blivit en annan…

Kan det vara bloggen? 

Men… blivit en annan?

Allt flyter… Skatan är inte densamma… ingen är densamma som igår… som för ett år sedan.. 

Skatan har förlorat sin allra som käraste bästa vän, sin förtrogna, sitt bollplank… den människa som visste mest om mig och kände mig i grunden… kanske t o m bättre än Mannen som jag levt tillsammans med i 40 år som gift….Margith…

Det är klart att jag förändrats….men…blivit en annan?

Nej.

Skatan är Skatan är Skatan… 

Är då bloggen ett substitut för vänskap, för vänner, för … något…  

Alls inte.

Men… ett mycket viktigt komplement…. och mitt stora intresse, att skriva…förutom att läsa och måla….

Eftersom det blivit mycket flax det senaste året… har bloggen fått en större plats eftersom jag har ”haft tid” att upptäcka att jag här kan göra det jag gillar allra bäst – skriva – inte bara i mina ”Moleskine-böcker”, där jag också skriver… så´nt som jag inte kan skriva i bloggen, bör skriva eller vill skriva här…

I bloggen kan jag  ”pröva mina vingar”… blogga om min vardag, vad jag läser, vad jag tänker… och få  r e s p o n s  … få utbyte och inspiration…få vänner av de mest skilda slag… som jag aldrig skulle ha ”träffat” IRL… och som  jag nu tycker mig känna som ”riktiga” vänner…. (Detta blev en låååång mening… en Gertrud Stein-mening… så jag hoppas ni kan bena ut den… 🙂 ) 

Bloggen är Bloggen… Skatans tankar,  som för det mesta tecknas ner tiiidigt på morgonen… och som jag besöker lite då och då under dagen…  mer när Mannen är bortrest… mindre när dagarna upptas av annat… förstås… vänner.. . böcker att läsa..mat att laga… porträtt att måla….

… och så måste  ju Skatan  ”känna för” att blogga  också… ibland tryter ”känslan”…. 

Då tar Skatan en paus… har jag bestämt mig för… 

Storfamiljen… har, som sagt, ”tyckt” om mitt bloggande… inte hur jag bloggar,int vad jag bloggar om… utan att jag bloggar…

När jag som barn var uppslukad av mina böcker, försökte mamma få mig att ”gå ut med de andra barnen och åka skridskor eller nå´t”… 

Nu är det OK…  mitt läsintresse… fast inte ”hänga över boken” för länge… förstås… Det är ju också en ”ensam” syssla…

Att måla… har alltid uppmuntrats. Där har de största hindren funnits hos mig själv… att komma igång… få flyyt… 

Och så nu … att blogga… att tänka högt……att skriva…

Aha… nu kom jag på det….

Jag är naturligtvis en ”annan” Skata, en ”annan” person än den Skata som make eller barn eller barnbarn känner mig som…

…jag är en alldeles egen fristående människa…  som man inte känner igen…som är ny…och som därför blir lite ”skrämmande” … inte ”gamla” mamma…eller frugan….utan en person som man inte ”träffat på” förut…. och inte tycker sig känna… och kanske inte vet om man vill känna…lära känna…

Min maaammaaa?

Kan det vara så enkelt?