… hette en så´n där feel-good-film (som jag kanske måste låna… jag har inte sett den själv).

För mig har det inom ett år… varit fyra begravningar och ett …nej … två… bröllop *…

Det är väl så… när man blir äldre…

När jag satt där i kyrkan.. och lyssnade på den vackra musiken… det är alltid  så vacker musik… och sjöng med… högt… i psalmerna, lyssnade på griftetalet och lät blicken vila på de vackra blommorna på och runtom kistan… var det inte bara på Peder, som nu har lämnat oss och  ”gått till den andra sidan” …som jag tänkte på… utan tankarna gick till alla som jag mist… och så tänkte jag på mig själv… mina förhoppningar, rädslor, sorger… ja… mitt eget liv… här och nu… och se´n … kanske…

Prästen talade  … i griftetalet om… att varje liten människa är unik….varje grässtrå…är unikt.  När jag dör lämnar jag ett alldeles eget, unikt tomrum efter mig… som ingen ingen annan kan fylla… jo… men inte på precis samma sätt… eftersom varje människa är bara den människan…helt och hållet ..unik…

 ”Det finns bara en av mig och det är jag Det finns bara en av dig och de är du… ”  

Det tål att tänka på…. att varje liten människa… varje grässtrå… är bara just den människan… det grässtråt…

(Det är Margith som har målat Porten i akvarell) 

* Det var Sonen och Pa som gifte sig…. först i Sverige och se´n i Thailand…