väckte Skatan ur hennes djupaste sömn.
Dom brände och sved och ändå fanns dom där inte.
Skatan försökte gnida bort svedan och det brännande och fick bara ett gäng prinskorvar i stället för tår i handen. Tårna kände överhuvudtaget inte att hennes hand var där och gned.
Hur kan något brännas och svida som inte känns?
Skatan var tvungen att gå upp och pula i sig en tablett. Hon väntar på att den skall göra henne dåsig och färdig för sängen igen.
Skatan har överhuvudtaget varit dåsig och hängig den senaste tiden och har egentligen inte här inne på bloggen att göra. Hon förstår inte heller hur Kråkan Bråkan kunde övertala henne att fixa ”eget” nu. Han har inte heller varit över sig ”bråkig” och har rakt inte varit behjälplig med sin egen lya. När den var något så när möblerad somnade Kråkan Bråkan in i ett hörn och har inte bråkat sen dess.
Det är väl vårtröttheten som slår till. Orden har sprungit och gömt sig för en hel del i bloggvärlden har Skatan en känsla av.
Energin tryter.
Solen har börjat titta fram mest varje dag men ljuset verkar inte ha blivit livgivande. Kontrasten mot mörkret och kylan verkar i stället ha blivit … förlamande.
Två och trettiosju … pip
Skatans tankar 