… bara en reaktion. En reaktion på allt som hänt på sista tiden.

Vi hade ju kört tillbaka Sonen till sjukhuset igen och han har på nytt dragit på sig sjukhusskjortan och blivit  Sjukhusbesökaren. På Annandagen  kanske han  ”släpps ut” till oss igen … men …

Dränaget läckte …

Kan det vara bra?

Hur som hade vi en fin julafton tillsammans. Maten, den maten, var riklig och god. Skinkan var jättegod (ekologisk) och vårrullarna ett gott nytt tillskott. Janssons frestelsen kunde haft lite mer ansjovis och sälta … tyckte en självkritisk Skata som tillsammans med Pa lagat julmaten (den som vi inte köpt färdig förstås).

Vi såg på Kalle Anka (en del) och sen Kan du vissla Johanna? med Per Oscarsson (som är Svärson II:s farmors bror) … den har nästan blivit viktigare än Kalle för oss  och vi rättar vårt intag av föda efter den snarare än Kalle …  men vi missade Karl-Bertils julafton. Vi var på  på Falu lasarett då. Men Karl-Bertils julafton skall man se på julafton och inte i efterhand … så vi får vänta till nästa jul.

Och så telefonerade vi förstås. Och fick själva samtal. Kors och tvärs och tvärs och kors över Sveriges långa land. Fast från  oss räknat, bara söderut.  Ner till Skåne och alla där … till Nora, till Stockholm och Stora E och Mannens StoraSyster Kristina,  till Lidingö … där pappa och Skatans StoraSyster Nickan firade jul med Lillbrorsan och hans barn … Telefonerna gick varma.

Vi fick veta att Svärson I:s mormor hade ramlat omkull när hon skulle ta av sig stövlarna (inte några nedvikta gummistövlar som man … hör och häpna … faktiskt sökt på igår,  googlat på, och hamnat här hos Skatan igen. Igår.  På  självaste julafton).

Hon låg på ortopeden på Falu lasarett.

Mannen inhandlade en chokladask och vi passade på att göra ett besök hos henne när vi lämnat Sonen på sin avdelning.

Eftersom vi bara träffat Svärson I:s mormor vid något enstaka tillfälle fick vi fråga bland sängarna om det var Ella som låg där och hänvisades fram till ett litet knyte som låg längst in i en sal och sov. Vi väckte henne varsamt och räckte fram chokladasken med våra hälsningar.

Efter ett bra tag … och en något avvisande uppsyn … hon gillade inte choklad just nu, sa hon … men … o s v …  och … efter det att vi berättat om igen och igen vilka vi var och varför och hur … ja, ni vet … utbrast hon …

– Men  … oj … oj …oj … jag som trodde ni kom från Frälsningsarmén.

Ahaaa. Det var förklaringen till hennes avvisande uppsyn. Kanske. Eller så hade hon inte vaknat till riktigt. Sen pratade vi om hennes stora familj med alla åtta barnbarnen, vilken olycka att ramla på självaste julafton … och Skatan och Mannen enades om när vi lämnat henne där på salen, att hon var en sjusärdeles gammal kvinna med mycket krut i. Dom finns faktiskt överallt de där gamla krutgummorna och -gubbarna.

Vi slirade hemåt på sliriga vägar. Kylan hade avtagit och vädret var  mildare. Mycket mildare.

Bara det inte blir tö. Det är ju kul med all snö. Trots allt. Och så blir det ju när allt kommer omkring lite ljusare.

PS. Mannen påstod att det var ”uniformen” som gjorde att Ella tagit fel och trott oss komma från Frälsningsarmén. Uniformen? Jo, Skatans mörka hatt och kappa … kunde ju uppfattas som … ja som … tyckte Mannen. DS