GPS – en elektronisk fotboja 2

Skatan skrev ett inlägg … GPS – en elektronisk fotboja … den 10 november 2011, spontant, hetsigt och kanske något oöverlagt och ogenomtänkt … precis så som Skatan är till sin natur  och ofta reagerar … snabbt men fel …  eller?

Hon  har i alla fall nu fått en lång, fin,  klargörande kommentar om nyttan och glädjen av dessa ”övervakningsverktyg” som nog … kanske … fått henne på något andra tankar.

Visserligen talar Christer i egen sak … men klokt ändå, tycker Skatan  🙂 och skriver något att tänka till om.

Än en gång.

Christer Talsi

hos Hej Skatan
Jag heter Christer och driver tillsammans med några andra företaget GPS Safety. Hittade en artikel på SvD och även en länk till din blogg, hoppas det är ok att jag ger min syn på saken och kanske kan få lite tips från de som är “kritiska” till det hela.
Jag är pappa till tre barn, den äldsta är 8år, mellan 2år och minstingen är ca 2mån.

Tänkte att det kanske var bäst att specificera lite vilka jag tycker kan ha nytta av eller inte ha nytta av liknande utrustning först.
Småbarn upp till 5-6 år tycker jag föräldrar ska ha så pass bra koll på ändå vilket gör utrustningen överflödig. Kanske den t.om gör att föräldrar tänker att de inte behöver ha någon koll på barnen vilket såklart skulle vara riktigt illa om barnet försvann och trackern slutade sända av någon anledning.

Tonåringar; I vissa fall kanske barnet i fråga går en “obehaglig” väg till och från hemmet eller liknande. Om tonåringen själv vill ha någon slags teknik för ökad trygghet så är det en bra lösning med en tracker bestyckad med SoS knapp om något händer. Man kan ju faktiskt konfigurera enheten så att inte föräldrar kan sitta och spåra barnet i tid och otid för att sedan “straffa” och kontrollera barnet.

Barn mellan ca 6-10år; Nu för tiden skaffar faktiskt de flesta föräldrar mobiltelefon till sina barn runt 6-7års ålder. Nackdelen med detta utifrån min upplevelse är att barn gärna “fastnar” i tekniken med spel och allt vad det är, slarvar bort telefonen, lämnar den ute på studsmattan och går in till nån av kompisarna på gatan.
Att han fastnar i tekniken kan jag lätt begränsa då han är hemma men när han är kompisar är det lite svårare.
Eftersom man som förälder pratar mycket med andra föräldrar så vet jag att många andra har liknande problem. Problemet är inte spelandet i sig utan att barnen blir stressade och på dåligt humör av det.
Ja, utifrån detta föredrar jag faktiskt en tracker som jag anser löser dessa bekymmer och många fler för denna åldersgrupp.
Många man pratar med tycker och frågar om det här med integriteten och kontroll.
Min personliga upplevelse är precis det motsatta, att jag kan ge min son större frihet att upptäcka världen.
De som säger att det bara handlar om att stilla föräldrars oro har kanske rätt, men finns det verkligen föräldrar (annat än i teorin) som inte är oroliga för sina barn.
Det är väl varken konstigt eller onaturligt att oroa sig för att förlora det man tycker mest om i hela världen.
Min son tycker bara att det är festligt med Gpsen och har aldrig uttryckt ogillande eller att han känner sig kontrollerad. Han trycker på SOS knappen mest hela tiden och ger mig updates på vad han har för sig, bara för att det är kul att ringa.

Nu är jag inte så naiv så jag tror att alla använder en tracker pedagogiskt, rätt och riktigt.
Vår syn på saken är att rätt använt är det ett helt underbart verktyg men kan om det missbrukas vara väldigt destruktivt.

Så hur kan vi “hjälpa” våra kunder att använda tekniken på rätt sätt?

Skulle det vara bra att begränsa antalet sökningar/dag?

Ta bort möjligheterna att spåra i realtid? (Tillägg: De flesta privatpersoner är inte beredda att betala den extra kostnaden detta innebär)

Kan/ska vi förbjuda allt som kan användas destruktivt?

Ska vi anpassa oss efter friska eller sjuka familjer, tro på människans godhet eller det motsatta?

Vi vill gärna ha er input och förslag på förbättringar på hur vi kan motverka olämpligt användande.
Ursäkta det långa inlägget, sista frågorna kanske mer är av filosofisk natur men det är frågor som dyker upp i mitt eget huvud, jag har inte för avsikt att provocera eller sälja något (då skulle jag valt ett helt annat forum :) utan bara av era tankar, diskussioner och förslag.
Det går såklart bra att maila mig också om man av någon anledning föredrar det.

Tack för ordet och trevlig helg önskar jag dig/er.

Christer Talsi
GPS Safety
christer@gpssafety.se

… och här kommer så Skatans svar …

Hej Christer!
Tack för din långa klarläggande kommentar som jag uppskattade mycket.

Jag har tre vuxna barn och  6 barnbarn,  18, 15, 6, 3,5, 2,5 och en flicka på snart 3 månader och har alltså många att oroa mig för, vilket jag gör … i tid och otid.

(Med det äldsta barnbarnet på resa tillsammans med mig i Thailand förra året kunde jag inte somna förrän hon var hemma igen om nätterna) och har naturligtvis varit oroliga för både mina barn tidigare och nu för barnbarnen …Lite av en kycklingmamma, tycker nog barnen att Skatan är …  🙂 )

Jag själv är en väldigt  spontan person … och mycket mycket mån om min frihet och integritet. Har alltid varit det … och skulle tyckt det vara fasansfullt som tonåring att ha en övervakningsmojäng på mig … och reagerade alltså följdriktigt … snabbt, en aning oövertänkt kanske …  när jag läste om den här nya GPS-teknikens användningsområde …

Rent spontant tycker jag det är ”åt helvete” (f´låt) med gps-övervakning … åtminstone av tonåringar som behöver sin egen ”sfär” men jag skrev … som sagt … spontant och en aningens oövertänkt. Fast jag lämnade förstås en liten ynkans brasklapp …  att det kan finnas undantag …

Preciiis som du förklarar …

Visst skulle det varit skönt när jag som tonåring tog mig hem med sista bussen från Nyköping … visst skulle det känts tryggare … att kunna ha ”slagit på” en sån där GPS när det var så dags att kliva av bussen i Oxelösund och gå den där läbbiga stigen genom skogspartiet ner till sin egen gata i kolmörkret … den där stigen som jag var ”förbjuden” att gå så dags på dygnet för att den just var så läskig … men inte åkte man en extra hållplats och ”gick runt” inte … trots att man var rädd.

Visst hade det varit bra med en sån där mojäng då … det får Skatan erkänna.

Så, Christer, du har omvänt mig.

I viss mån …

Inte ska man förbjuda GPS eller andra tekniska verktyg … det är ju fritt fram att förkasta dem … eller att använda dem.

Eller hur?

Jag kraxade alltså   … som den skata jag är …  lite väl snabbt … igen.

De lite mer filosofiska frågorna som framförs av Christer här lämnar Skatan därhän … för denna gång i alla fall.

Det skulle ju bli ett på tok för långt inlägg annars.

– Svammel, kallar Mannen det … och när Skatan läser igenom kan hon inte annat än medge att det är just vad det blev … ett enda svammel.

Men … men

LÅT STÅ!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

GPS – en elektronisk fotboja

Det är vad det är …kan liknas vid.

Fängslad …

Fånge och övervakad.

Att bara komma på tanken att övervaka sina barn/ungdomar med GPS (en teknik som nu är möjlig) övergår  Skatans förstånd.

Skrämmande  …

Det kan väl hända att det kan finns undantag … men …

Ska barn och ungdomar aldrig kunna få vara ifred, kunna dra sig undan, kunna ha något för sig själva.

Va?

Frågan är huruvida oron mildras eller göds av övervakning. Verklig trygghet kräver ömsesidigt förtroende mellan barn och föräldrar, något som enligt Rädda Barnens psykolog Åsa Landberg endast kan uppnås genom att barn lär sig ta ansvar och självmant meddelar föräldrarna var de är. (SvD Brännpunkt Jessica Nihlén Fahlquist, fil dr i filosofi, KTH och Delft University of Technology)

Tacka sjutton för det …

Även mycket små personer har rätt till sin personliga sfär … till integritet.

Storebror-ser-dig-samhället är här …

Skrämmande …

Läs även andra bloggares åsikter om , ,