… min alldeles egna plats.

Här jag kan landa, boa in mig och bre ut mig, skriva, reflektera, kommentera.

Precis hur jag vill.

Jag kan deppa när jag känner mig låg. Jag kan sprudla av glädje när jag känner så.

Här kan jag skriva av mig av intryck och påverkan från människor jag möter, böcker jag läser, nyheter, vad folk säger och tycker.

Huller om buller.

Här kan väckta minnen ventileras och mötas av reflektioner från mina kära bloggvänner i kommentarer.

Glada minnen, vardagsminnen men också svåra minnen när jag inte mått så bra i livet. Kan jag ventilera och älta  med en frenesi som kanske tar över. De mörka minnena kan … det sorgliga kan … kanske ibland tyckas dominera och ge bloggen slagsida.

Fast jag tycker inte det ändå  … men

Det är ju ofta så att det mörka har man/jag dolt inom sig/mig, inte släppt fram i ljuset, skamset bevarat som en hemlighet. Jag har bara visat upp de glättiga sidorna av mig själv. Och skrivit av mig i dagböcker och ältat i snack med de allra närmaste.

Ni får inte glömma att det var jag som under min tidigaste tonårstid var klassens clown. Och en clown har ofta en ”baksida” som inte visas upp … inte vågas visas upp.  Nej det skall skrattas och vara roligt. Hela tiden.

Och nu … när jag fått den här platsen, min alldeles egna blogg, kan jag göra allt det. Släppa demonerna loss, för att  associera till  Ingmar Bergman. Inga jämförelser i övrigt förstås 🙂

Och då kan det tyckas att det mörka tar över. Själv tycker jag inte det … men en annan liten fågel viskade i mitt öra att så kan det kanske framstå …

– Hur mår hon … egentligen?, undras det …

Jag skriver om mig själv. Det är jag själv som lämnar ut mina egna  känslor … precis så mycket jag vill …

Jag lämnar inte ut någon annan levande person.

Jag lämnar inte ut Mannen, inte barnen och inte barnbarnen utan ”medgivande”  och OM jag skulle skriva något mer personligt och inte bara allmängiltigt om barn, barnbarn, mamma-, mormors- eller farmorsrollen så står jag för det … kan se personen eller personerna i ögonen och stå för det.

Jag skriver inte skit.

Och … om det verkar som jag ”lämnar ut” någon död person … är det min och enbart mina känslor om och kring den personen som jag ventilerar.

Det kanske märks att inte ens Mannen har fått egentliga konturer … är ganska frånvarande och anonym.

Jag skriver för det mesta som Skatan men då och då som jag … utan förklädnad.

Det är JAG som är Skatan också förstås … men med ett litet förbehåll på något vis. Bakom Skatan kan jag antingen ”ta i” så jag spricker … och tillåta mig saker och ting än vad jag gör som jag.

OM det har blivit en övervikt mot depp-hållet på senaste tiden är det för att det är höst och på hösten har jag periodvis deppat på grund av mörkret i många år och i långa tider … så det är inte så konstigt. Det är då man kurar inomhus  igen och har tid att reflektera över livet i allmänhet och sitt eget i synnerhet.

Och så har jag nu en arena. Min egen ”terapisoffa” att ligga på har bloggen blivit och det var längesen jag besökte en psykolog … 🙂

Jag är i grunden en glad, positiv människa … eller fågel … som gillar att kraxa och flaxa  som Skatan … och om mina/hennes Tankar tippar över åt ena eller andra hållet så … är det som  Skatan/JAG är.

Skatan är fantastisk. Faktiskt.