Öppet hus på ateljén och julmarknadernas andra advent

Också idag hade de öppet på ateljé Alster men Skatan fick inte med sig några bilder därifrån. Hon var där bara någon timme eftersom Mannen och hon redan bestämt att gå på julmarknaden på residenset på Nyköpings hus. Erika och Clara höll ställningarna.

Julmarknaden blev en besvikelse … i och för sig är det kul med nya grepp men man förväntar sig också traditionsenliga hantverk som halmbockar och hjärtan att hänga i fönstren, hemstickade raggsockor etc. Skatan köpte ett par fina enbärssmörknivar utkarvade som gäss. En kniv för en smörgås.

Det var mera spännande i Kungstornet där de också höll öppet. Skatan och Mannen var däruppe för längesedan och de var imponerade hur mycket som gjorts sedan dess.

På hemvägen fick de sån längtan efter korv med bröd så de åkte vägen om Gullans kiosk och döm om deras förvåning för där satt två bekantingar som hade fått samma längtan efter korv med bröd: Bodil och Christina. Ha, ha … de stöter på varandra allt som oftast dessa dagar. Bodil och Christina hade varit på Fåfängans julmarknaden men den var lika lite att ”hänga i julgranen” som marknaden på Nyköpings hus.

Vart tog alla barndomsjularna vägen … som Skatan mindes dem … med snö och kanderade äpplen och pepparkakor och … och tomtar och häst-och-släde och …

Detta bildspel kräver JavaScript.

Julmarknad på Prosten Pihls gård

Skylten Julefröjd mötte oss när vi  framåt eftermiddagen … lite på sluttampen …  bestämde oss för att gå på ännu en julmarknad.

En sån där ”genuin ” marknad …

där bodarna stod i långa rader …

och man sålde hemmagjorda ljus och stickat och hantverkat både ute och inne …

i de gamla stallen på Prosten Pihls gård.

Skatan började nästan vänta sig  att  möta Kajsa Kavat … Skatans  älsklingssagofigur,  bakom ett av stånden …

men inte …

Istället träffade hon på två av småfolket som inte åkte skridskor den här vinterdagen utan kälke …

Peter och Petra

Skatan funderade ett bra tag hurdant föret egentligen var där i lingonriset … eller bland rönnbärskvistarna eller vad det nu är de åker på …

De åkte i alla fall ner i Skatans julklappssäck … det gjorde de …

Innan vi … Mannen, StinaFina och Skatan steg ut på gatan igen … bröts emellertid julefriden.

En boxer (hund alltså) gick lös där bland stånden och närmade sig StinaFina som till sist tjöt av rädsla … hon har blivit anfallen av en rottweiler och en vit spet i höstas och är väldigt rädd för framförallt stora hundar. Mannen satte upp foten och benet mot hunden som skydd … och då skrek en röst en bra bit därifrån.

– Du sparkar inte åt min hund.

Skatan stegade fram mot kvinnan med den okopplade hunden som fortfarande var mycket närgången mot StinaFina och sa att Mannen för det första inte hade sparkat utan hållit upp benet och foten som skydd och att han hade inte så mycket som nuddat vid hunden och för det andra att hon skulle ropa in sin hund.

– Det tänker jag verkligen inte göra … det  är er hund som tjuter som en gris och bär sig illa åt.

– Hon är ju rädd … för f-n …

Skatan höll på att fullständigt tappa koncepterna av ilska.

– Hör du inte på skallet hur rädd hon är. Hon har blivit överfallen två gånger av hundar denna höst. Och din hund är lös, vår är kopplad …  Se  nu till att få in din så skall du se att vår lugnar ner sig.

Vi gick hastigt därifrån och var upprörda till max.  Och så fort vi lyckats schasa iväg boxern slutade StinaFina att yla.

Hur fasen kan hundägare vara så … så …

Att bara ha en så stor hund  … som en boxer ändå är … lös bland folk och barn och andra hundar när hon inte har mera pli på den att den inte lyder när det blir ”skarpt läge” är en gåta. Och sen till råga på allt skylla ifrån sig  på en kopplad vettskrämd hund som ylar av skräck.

Nog om detta … men vi lugnade ner oss alla tre när vi klev ut på gatan igen och mötte den vackra synen mot Östra bergen  …

och Alla Helgonakyrkan.

Slutet gott allting gott … men man upphör då aldrig att förundras.

I morgon skall Skatan förresten opereras om allt går vägen …