Hon sitter och lyssnar på Niklas Strömstedt sommarprogram några dagar efter att det sändes och kom att tänka på sitt eget minne … eller sitt brist på minne. Hon kommer ta mig tusan inte ihåg något. Inte mycket i alla fall.

Det är stressen säger man.

Det är klart att Skatan minns ett och annat men inte vilken dag det var eller vilket år eller … Hon får verkligen skylla sig själv som inte skrivit dagbok annat än sporadiskt. Väldigt sporadiskt.

Skatan minns stämningar och skämt och tidsperioder och som tur är det mesta som hänt henne som varit bra. Det minns hon. Men inte i detalj.

Det dåliga är bortsopat. Och det är hon väldigt tacksam för.

Det är hon väldigt tacksam för just nu när hon tycker att hela hennes tillvaro rämnar. Att hon inte kommer att komma ihåg det tråkiga utan det som varit fint och bra och roligt och som de kunnat skratta åt.