Flinck reste sig igen … och

Skatan och Mannen höll också på att resa sig och  lämna föreställningen flera gånger … av ren utmattning.

Av två anledningar … Thorsten Flinck och att …

Skatan och Mannen hade varit på IKEA Västeråsunder dagen med unga familjen Anderson   … och det vet ju alla hur det är med småbarn … eller hur? … och landat hemma några timmar innan det var dags igen …

För inte kunde de missa Thorsten Flinck med sin Revolutionsorkester som Skatan längtat efter ända se´n hon köpte biljetterna för drygt en månad sedan.

Hotande haveri lyfter i halvtid

var rubriken på Kattis Strebergs recension i SN 

/…/ Det är svårt att veta om Thorsten Flinck drabbats av extra stark gå-upp-på-scen-ångest eller om den utdragna entrén är en noga uträknad effekt för att höja publikens förväntningar.

Med Flinck vet man helt enkelt inte sånt. /…/

Men så klockan 19.24, nästan en halvtimme efter utsatt tid, dyker han upp och bugar sig både för oss i salongen och de uthålliga musikerna. Men sen ska glasögonen putsas ordentligt, pallen justeras och både notställ och mikrofon höjas innan Flinck äntligen kan börja sjunga Dan Anderssons mäktiga ”En spelmans jordefärd”. Och sedan är det visst något fel på medhörningen också så det blir en liten paus till.

Och då … när en del ur publiken klagar på att de inte höööör … Revolutionsorkestern tog över för mycket … ja då … då börjar ett svammel utan dess like … och inte hör Skatan eller Mannen ett jota om vad han svamlar om …

Det var va … ?  va… ? va… ? för hela slanten.

En konsert med Thorsten Flinck är som en vinglig dans på slak lina. Man har absolut ingen aning om var mellansnacken ska ta vägen eller hur kvällen ska sluta. När Thorsten Flinck är bra, då är han riktigt bra. Men när han har en dålig dag, så är det verkligen riktigt dåligt.
Länge ser det ut som om söndagens konsert i Nyköping ska hamna i den senare kategorin. Flinck snurrar iväg i långa och svamliga mellansnack som kan hoppa från Moderaternas samhällssyn till Ingmar Bergmans ondsinthet på bara någon sekund. Det är inte bara osammanhängande, det är närapå tragiskt att höra.

… om man nu hörde vad han svamlade om vill säga 😦 …

Men det jag hörde var intressant också … även om jag fortfarande inte fattar vad för betydelse det hade att Kent Anderson där uppe i himlen … (Thorsten Flinck gjorde förresten korstecknet för alla redan avlidna som han talade om, Ingemar Bergman, Kent Andersson, Björn Afzelius etc etc) …  var bög … och ihop med någon balettkoreograf ??? … men när han talade om sina flickor (Felice och Happy (e g Betty efter Betty Boop som ju har klotrunda ögon 🙂 ) och som förresten har en roll i Portkod 1321 på SvT Play portkod-1321-en-dramaserie-om-att-vaga-sta-upp-for-sig-sjalv-1) och vad han hade att säga till dom när de valde att gå i hans fotspår som skådespelare … då var han så fin och klok och självutlämnande så det förlät mycket av det andra svamlet.

Ungefär som ovan var det alltså … svamlet … hit och dit … fram och tillbaka. Precis i Skatan-stil måste erkännas. 🙂  …

Stundtals Flinck-genialiskt.

Efter femtio minuters konsert har Flinck bara sjungit två låtar och ett tag funderar jag på om han ska klara av att genomföra konserten.
Inte ens musikerna är bra, utan spelar så osynkat att man undrar vad som hänt. Besvikelsen pyr i mig, trots att jag i grunden är ett stort fan av Flinck …

Men så blir det en halvtimmes paus och efter den … ja, då reser sig Thorsten Flinck  än en gång och blir den  man hoppats få en glimt av hela kvällen.

Efter en halvtimmas vila kommer Thorsten Flinck in och sjunger just ”Jag reser mig igen” med mycket glöd och gör sedan i snabb takt fantastisk starka versioner av Contacts gamla progghit ”Fyrvaktarns dotter”, Nick Caves ”Where the wild roses grow” och Ted Ströms ”En dans på knivens egg”.