Etikett: Uppgiven

Droppen urholkar stenen … sakta men säkert

Det roliga é slut … sakta bryts jag ned,  sjunger Peps   men det är ord och musik som jag inte ens kan dela med mig av här. De finns inte på Youtube och hur jag tar in musik från Spotify  – vete´  f-n …

– Hör bara, hur uppgiven jag är … och trött … och less …

Avgrundstrött.

Och  fattar ingenting.

Jag tar mina Sifrol som jag ska. Kan det vara dags att byta igen … tillbaka till Ardatrel… nej, det fungerade ju inte … aldrig  … och blir så sömnig, så sömnig.

Och tung i kroppen.

Och dum i knoppen.

Ögonen faller ihop, boken faller ner på golvet … jag sjunker ner i sömnens famn … åååh … skönt … äntligen.

Då … då är han där den Djävuln … och bråkar och kittlar mig. Kittla låter nästan behagligt, lite kul så där …  men det kan jag försäkra. Det  ä r  i n t e   kul.  Jag  kan bara inte vara  stilla. Skulle det vara kul när man är tröttare än trött.

Medvetslöshetsfärdigt trött.

Det kryper och stööör och bråkar  och rörs om  … långt därinne vid själva benet, skelettet,  i vaden, i knät … kryper upp i armarna.

Jag har kännt det långt innanför huvudsvålen.

Dessa krypningar som håller mig vaken.

Fast jag är  dödens trött …

Vaken, kan inte ligga still. Kan inte sitta still.

Kan inte läsa för ögonen faller ihop … och så börjar allt om från början igen …

Jag hoppar upp och hoppar .. slänger och dänger  och slår med benet, på benet …

Vandrar, vankar, vandrar, vankar fram och tillbaka sätter mig nånstans, känner efter, sprätter och  vandrar.

Och är dödens trött.

Och desperat.

Kan man leva med detta helvete? … frågar sig en ung, annan RLS-stackare.  Stickmonster kallar hon sin blogg. Stickmonster, det var ett bra namn. För förutom att det kryper, och stör och bråkar därinne så sticker det också  ibland som av nålar. Som du ser  är du inte ensam. Men vad hjälper det? Som tröst? Nej, bara en till som måste utstå det här helvetet …

Jag har ont också. Till råga på allt. I hela kroppen men just nu mest i nacke och axel. Det måste vara en inflammation som jag drog på mig när jag hjälpte Sonen att flytta alla dessa böcker som jag packade ner och packade upp, släpade upp för trappen.  Fullastad.

Ett  Sisyfos-jobb … och synden straffar sig själv …

Och är det inte det ena så är det det andra. Om det inte är båda …

Just nu båda.

Både RLS och ont i kroppen.

Både ock …

Fy f-n!

(Sisyfos målad av Franz von Stuck)

TÄNK POSITIVT !

Neeej!

Släng dig i väggen !

Försökskaninen …

ligger där han ligger. Fängslad vid sitt elektriska drän, som slutar i en genomskinlig handväska fylld med vattenmelonjuice … ser det ut som alltså.

På sin andra sida ser det ut som han har hällt upp julölen – en ljusare variant – i en plastpåse.

Ja, där ligger han och kan inte annat.

I förrgår när vi kom på besök … Mannen också, han hade hunnit upp med tåget … var Försökskaninen pigg och nyter, skrattade och berättade de mest hårresande saker  som faktiskt var sanna men som hunnit ”lägga sig” och bli till en bra berättelse.

Skatan hade alltså kört in honom till lasarettet  i halv snöstorm dagen innan. Efter undersökning kördes han upp till IVA där man skulle ”sätta” det elektriska dränet. Vilket man = samma läkare som hjälpte Pa med kejsarsnittet … gjorde. Det blev igenkänning och småsnack och operationen gick som en dans. Tyckte Försökskaninen.

Sen kördes han ner till avdelningen.

Något senare började det göra ont … det började göra väldigt ont – det gjorde så in i helv-e ont att Försökskaninen skrek rakt ut … så högt och gällt som han inte skrikit sen han lämnade moderlivet (det var väl en bra liknelse?). Fast ännu starkare förstås. Han har ju vuxit till sig.

Personalen pumpade i honom morfin … mer och mer. Sen kallade man på läkaren från IVA.

Som kom, såg och handlade.

Dräneringsslangen – som förresten var fastsydd – hade sugit sig fast i lungväggen (och deeet gör ont, vet alla som har haft nåt med lungorna att slåss med … fullt med nerver).

Med ett raskt grepp drog läkaren ut slangen och det gjorde ännu ondare än helvetiskt  ont och gjorde om operationen på plats.

Sen började helvetet med illamående förorsakat av morfinet . Storasyster i Skåne som  har haft samma åkomma många många gånger tål inte morfin och får något annat smärtstillande. Tvillingsystern tål inte heller morfin – hon får andnöd.

Nu har man kommit underfund med att inte spruta in morfinet direkt i blodet utan ta omvägen om fett o s v och sätter nålen i magen.

Då går det an.

Inte så konstigt att vi inte fick hälsa på i förrförrgår.

Dagarna går.

Igår var vi också där. Fast lilla Alice var förkyld och fick stanna hemma med sin mamma. Idag stannar Farmor hemma med Alice och Mannen och Pa får hälsa på.

Men först ringer vi förstås och hör oss för.

Så man inte prövat något nytt på vår älskade Försökskanin eller att någon ny överraskning drabbat …

PS. Min dator får hänga med till Sonen (en mobil dator går an … men inte en mobiltelefon … hmm). Datorn kan ju vara till viss glädje när man ligger fjättrad så där. En  kommentar här hos Mamma Skatan på bloggen förväntas från Skatan i utbyte …  Och så vill han ha Skumtomtar. Sonen har avhållit sig från allt vad sött heter hur länge som helst. Men nu … nu måste han bara få en liten påse Skumtomtar. Skatan föll föstås … det ääär ju snart jul. DS