Döden

Harriet Löwenhjelm dog och hennes allra bästa väninna Elsa Björkman-Goldschmidt var där hos henne, vid hennes sida:

Hon höll mig i handen (…). En gång lyfte hon lite på huvudet, hon tycktes se upp mot något långt borta och sade: Åh kom! Ansiktet var litet, ögonen mycket stora. Strax efter (…) var allt slut.

Harriet Löwenhjelm* ja …

Skatan  hade inte läst något av Harriet Löwenhjelm sedan hon gick i skolan och nu kom hon plötsligt  ihåg  dikterna som hon  tyckt så mycket om …

När hon läste så var hon plötsligt där igen. Hon fann hon sig sitta där vid Margiths sida igen … och ingen tid hade gått … det var som igår.

Klockan 7.35 den 29 juni 2008 slog Isa upp ögonen. Tittade rakt in i Livs. Ett förvånat uttryck drog över ansiktet, ett förklarat sken liksom, ett ljus, innan blicken slocknade. Hon slöt ögonen. Hon fanns där inte mer.

Skatan hade gått en skrivarkurs och skrivit en berättelse om Margith. I den kallades Margith för Isa och hon själv för Liv …

Vart gick dom, Harriet och Margith, vad var det som mötte? …

Något ljust, något hoppfullt, någon?

I en dikt frågar sig Harriet Löwenhjelm  denna eviga fråga som vi alla ställer oss: Vart? , ”hur skall jag våga”.

(…)

I natt skall jag dö. – Det flämtar en

låga.

Det sitter en vän och håller min hand.

I natt skall jag dö. Vem, vem ska jag

fråga,

vart skall jag resa – till vilket land?

I natt skall jag dö. Och hur ska jag våga?

För Skatan själv är Döden inte lika skrämmande, främmande längre. Hon har ju vänner ”ovan där” som kanske möter henne den dagen.

Hon har ju många där redan som väntar på henne.

Eller?

I bokskogen, målad av Margith

*i M-magasin och en artikeln som var skriven av Gunilla Boëtius med foton av Ulf von Konow.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,