Skatan flaxar och kraxar till igen

IMG_4726

Allt händer ju så fort … Skatan hinner inte med och när hon tar sig tid blir det bara en enda klagosång. Om just det. Att hon inte hinner, att tiden springer iväg.

Det har ju hänt sååå mycket. Och ett är sant. Skulle hon rekapitulera allt som hon upplevt se´n sist … och då menar hon inte Månadsbilderna (som hon pliktskyldigast lägger ut)  … skulle hon aldrig komma till nuet.

Hon har fyllt år t ex.

Sjuttio (70)!!!

Det hade hon inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig hur det skulle bli. För alla andra födelsedagar har inte inneburit så mycket tankar, reflektioner och rena rama åldersnojer som den här.

Men så hade hon den där hejdundrande festen och den lever hon länge på nu …

Livet taaar inte slut för att man blir gammal.

Och gammal är inte äldst … eller vad man säger. Det finns hur mycket liv som helst kvar … nästan … att ösa ur … även om det kanske … ja kanske … går något mer i slow motion.

Det beror på hur man ser det.

Och Skatan tänker onekligen mer på Döden. För nu dör alla plötsligt. Inte alla förstås … men fler och fler.

Och Bodil Malmsten.

Döden är bara den där plaskdammen
där du lekte innan du föddes
Ur Nefertiti i Berlin

och Döden blev då plötsligt mycket närvarande.

Skatan hoppas innerligt på att hon hamnar i samma plaskdamm som Bodil Malmsten … och Margith … och Mamma … och Pappa … och Thomas … och … Herreguuud (nu hädar hon dessutom) … ja … men hoppas att plaska omkring igen med alla de där personerna som har gjort hennes liv så levande, så värt att leva … och att alla som kommer efter henne … alla hennes fina vänner  … också landar där med ett plask bredvid henne när det är så dags för dem.

Så plaskdammen måste vara stor, större, störst  och den måst ha byggts ut ordentligt så att många, många fler får rum att leka där än de som gjorde det innan Skatan föddes.

Att leva som om något har en mening oavsett hur det kommer att gå.”
Gör det.
Lev så.
Lättare sagt än gjort?
Jaha och sen då.

(Bodil Malmsten … förstås)

(Momo och Lut)

Skatan är alltid låg

så här års.

Det är mörkret som ännu inte har gett sig …

Decemberbilden

Månadsbilden i januari … innan snön kom och några dagar innan den 19 januari … 

– Snart är det vår, skriver hon hurtfriskt på Facebook; mest för att tagga sig själv.

Och en massa smileys och hjärtan på rad. ❤ ❤ ❤

I går skulle Margith ha fyllt 65 år.

– Va, redan 65 år?

Skatan förstår inte vart åren har tagit vägen. De sju åren som snart gått sen Margith lämnade henne, dog …

Och knappast en dag har heller gått utan tankar på henne … vad Margith skulle ha tyckt, ha känt om det ena eller andra som Skatan känner och ser och saknar den där vännen att tala med, skratta med … på just deras vänskaps sätt.

Skatan har levt på … visst … Hon lever på varje dag, har sin fina, underbara familj, sina vänner  … jo, hon har vänner också 🙂

Men Skatan är som ni förstår ändå inte nöjd. Det räcker inte.

”Någon fattas henne” som Astrid Lindgren uttryckte det i Ronja Rövardotter.

Margith fattas Skatan. Det är Sanningen.

Ingen sanning med modifikation utan den rena, rama sanningen

Men Margith är Skatans Mållgan … och det känns bra,  att ha sin Mållgan-Margith att tala med.  🙂

Unknown-1

Alfons´Mållgan av Gunilla Bergström

Nu kämpar Bodil Malmsten för livet … igen …  och skriver om Döden som hon aldrig väjt för att skriva om men nu med ett raseri som kanske har funnits där tidigare men nu träffar en i magtrakten så att man viker sig.

»Kan du inte skriva om något annat än döden.
Döden, döden. Har du inget annat än döden att komma med?«
”Nästa gång får det bli en kärleksdikt”, tänker författaren förglömmande sina kärleksdikters tragiska slut. (Bodil Malmsten)

 

Och Eldklotters tankar som väcktes av att se Bodil i Babel med sitt kortklippta hår … Skatan tänkte också  tankarna då  men tryckte ner dem, ville inte tänka dem ens …

… jag anade att det var frågan om cancer när jag såg hennes kortklippta hår på Babel för några månader sedan.
Nu har cancern kommit åter.
Jag tänker: ”Nej! Inte Bodil. Inte min Bodil.” Men Bodil också. (Eldklotter)

Skatan vet ju det. Att alla ska dö. Nå´n gång. Måste dö och att tankar på Döden får Livet att levas här och nu … att tas vara på.

Men det är lättare sagt än gjort.

Mycket lättare sagt än gjort när nu Tiden rusar iväg snabbare än någonsin … snabbare än ljuset.

Och hon blir avbruten hela tiden. Av ditten och datten.

Det är ju det som är Livet förstås.  Att bli avbruten av ditten och datten. Men. Det ingår ju liksom i Livet …, tänker Skatan som verkligen inte ska klaga.

Men klagar ändå, som synes.

Glädja sig och njuta av det vackra i vardagen. Glädja sig och läsa Bodil Malmsten.
Jag läser och skickar varma, läkande tankar till Bodil. (Eldklotter)

Och det försöker Skatan göra också … försöker glädja sig och njuta av det vackra i vardagen, av det hon har, sin stora familj, sina vänner.

Men varför i hela friden ska det vara så himla svårt?

Döden

Nära Döden

Idag … en varm solig dag … för fjorton år sedan dog deras älskade mamma. Skatan var arbetslös och hade kunnat vara vid hennes sida den sista tiden, månaden. De hade haft tid att prata med varandra … återberätta händelser … minnas …  älta …

Dessa samtal förvånade ofta Skatan  …

Dessa samtal gav Skatan så många insikter om vad Livet och Döden skulle kunna vara eller bli. Eller om hur det kan vara för en gammal, sjuk kvinna med ett långt, brokigt liv … make, fyra barn och  med en hel del sorger och bekymmer också, inte bara ”lyckliga stunder” … att knacka på dörren till Döden.

Om att minnas … ”att räkna de lyckliga stunderna blott” …för de är dom stunderna som är huvudsaken i livet.

Om försoning.

Flera gånger sa mamma att hon haft ett bra liv, ett lyckligt liv. Och det sa hon inte bara för att trösta Skatan utan hon sa det från hjärtat. De hade tidigare haft samtal när hon inte varit så lycklig, när hon känt sig ensam men nu … när hon väntade på Döden .. sa hon att hennes liv hade varit bra … tillsammans med pappa som ju många gånger inte var ”där”, borta, på resande fot, hur  hon älskade sina fyra barn så oändligt mycket , att T som hade gått bort mitt i livet, som hade givit henne så många sorger,  också hade givit henne så mycket kärlek … så mycket.

Vår mamma har lämnat ett stort tomrum efter sig … (Skatan tänker på henne nästan varje dag.) Hon är levande för oss som kände henne, för barnbarnen (och många av deras vänner) som fortfarande talar om henne och t o m för ett av barnbarnsbarnen, Ida,  som var sex år när mamma dog.

Pappa som hade varit en ”frånvarande” pappa förändrades gradvis  … men ganska fort ändå … från en pappa som de knappast kände till en varm, levande person med mycket kärlek som han delade med sig av. Det är en förvandling  som de förvånad över men gläds åt (förstås) och pratar om sinsemellan, syskonen. Tidigare hade de haft en enorm respekt för honom och med en sådan respekt kommer man inte ”nära”.

Nu är de ”nära” sin pappa.

Han frågar ofta om vad mamma sagt … att hon haft ett lyckligt liv … och Skatan får berätta om och om igen vad mamma sagt.

– Jo pappa, hon sa … flera gånger … att hon haft ett lyckligt liv.

Då ler pappa och mumlar … nästan som ett mantra …

– Hon tyckte  att hon haft ett lyckligt liv.

Dödsannons

När Skatan slog upp tidningen i morse möttes hon av en annons.

Dödsannonsen

En av hennes väninnor hade gått bort, hade ”stilla insomnat”.

Hon var lika gammal som Mannen och senast de sågs var när de önskade varandra ett gott nytt år.

Skatan visste att M var allvarligt sjuk och mer eller mindre hade fått sin ”dom”  och att det inte fanns mycket mer för läkarna att göra.

Men ändå var Skatan inte beredd.

Man är kanske aldrig beredd.

Att det gick så fort

Att vi är så jämnåriga

M var ingen nära väninna men ändå … hon har funnits under hela Skatans ungdom och vuxenliv.

Aldrig en nära väninna.

Länge långt borta.

Men på senare år … de senaste tjugo åren i alla fall … har de träffats på en del större kalas och på nyårsafton varje år.

Hela morgonen har Skatan  tänkt på M, på att bli äldre, på sjukdomen där det ibland inte finns någon återvändo och på döden.

Hur snabbt den kan komma.

Hon har tänkt på sig själv och på sina närmaste, på Mannen och alla som är jämnåriga …

De är inte unga längre …

Det kan gå så fort.

Vila i frid, kära M …

Vila i frid

Less, less, less

Skatan har sagt det förut så det börjar låta som en följetong. Det kan t o m låta lite tjatigt.

Hon är less på bloggandet. Hon är så less så less så less såååå …

Har t o m tänkt slå igen butiken.

Men … men … så … ja … hon är ju lite nostalgisk, blir förstås tveksam … hon haaar ju hållt på så länge … inte kan hon väl då … osv osv  osv…

Så där håller Skatan på. Heeela tiden.

Och som sagt less är hon och det märks …

Eller hur?

I går när Skatan gick Östra Storgatan fram med sin StinaFina kände hon sig iakttagen …någon stirrade på henne … var det  från huset på andra sidan gatan  som är utrymt för att där ska byggas om/nytt.

Det var någon som glodde på henne i alla fall. Kände hon.  Hon kände de där stickande  ögonen i nacken …

Hon såg sig omkring … och se där … 🙂

Uppe i fönstret stod ju Döden och glodde.

På Ö Storgatan

Skatan vinkade och hälsade  lite lamt … men hen bara stod där och glodde…

Hen vinkade inte tillbaka.

Varsel ?

Döden

Harriet Löwenhjelm dog och hennes allra bästa väninna Elsa Björkman-Goldschmidt var där hos henne, vid hennes sida:

Hon höll mig i handen (…). En gång lyfte hon lite på huvudet, hon tycktes se upp mot något långt borta och sade: Åh kom! Ansiktet var litet, ögonen mycket stora. Strax efter (…) var allt slut.

Harriet Löwenhjelm* ja …

Skatan  hade inte läst något av Harriet Löwenhjelm sedan hon gick i skolan och nu kom hon plötsligt  ihåg  dikterna som hon  tyckt så mycket om …

När hon läste så var hon plötsligt där igen. Hon fann hon sig sitta där vid Margiths sida igen … och ingen tid hade gått … det var som igår.

Klockan 7.35 den 29 juni 2008 slog Isa upp ögonen. Tittade rakt in i Livs. Ett förvånat uttryck drog över ansiktet, ett förklarat sken liksom, ett ljus, innan blicken slocknade. Hon slöt ögonen. Hon fanns där inte mer.

Skatan hade gått en skrivarkurs och skrivit en berättelse om Margith. I den kallades Margith för Isa och hon själv för Liv …

Vart gick dom, Harriet och Margith, vad var det som mötte? …

Något ljust, något hoppfullt, någon?

I en dikt frågar sig Harriet Löwenhjelm  denna eviga fråga som vi alla ställer oss: Vart? , ”hur skall jag våga”.

(…)

I natt skall jag dö. – Det flämtar en

låga.

Det sitter en vän och håller min hand.

I natt skall jag dö. Vem, vem ska jag

fråga,

vart skall jag resa – till vilket land?

I natt skall jag dö. Och hur ska jag våga?

För Skatan själv är Döden inte lika skrämmande, främmande längre. Hon har ju vänner ”ovan där” som kanske möter henne den dagen.

Hon har ju många där redan som väntar på henne.

Eller?

I bokskogen, målad av Margith

*i M-magasin och en artikeln som var skriven av Gunilla Boëtius med foton av Ulf von Konow.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

En ros är en ros är en ros är en ros

skrev Gertrude Stein

och en födelsedag är en födelsedag är en födelsadag är en födelsedag.

Eller ….

det är som det är … tänker Skatan

För just idag är det Skatans födelsedag och Gertrude Steins …  och någras födelsedag till.

Till exempel Paolo Robertos och Pretty Boy Floyds, Paul Austers  … och en hel del andras

Levandes och dödas.

Skatan lever och det är hon förstås tacksam för.

För nu  … nu har Skatan  definitivt ramlat över  på den planhalvan där Liemannen står i mål och väntar.

Han behöver inte ens stå utan kan slänga av sig kappan och ställa ifrån sig lien och i lugn och ro sitta där avslappnad … och  bara vänta …

För det är oundvikligt … finns ingen återvändo … förr eller senare. Och det känns alldeles alldeles förskräckligt … när Skatan tänker efter.

Så det är precis det som Skatan skall undvika hädanefter … att tänka efter …

Lev på bara …  och Låt Leva …

… och njut så länge det varar.

Gratulationer undanbedes 🙂

Nej, Skatan ”bara skoja´” … det är klart att hon inte undanber sig gratulationer … ha ha … det är ju det bästa hon vet …

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,