Skatan orkar snart inte öppna tidningarna, lyssna på nyheterna och möta rubrikerna och artiklarna och bilderna av  de vettskrämda barnen som skriker när batongerna haglar över deras värnlösa mammor och pappor i Makedonien, de uppgivna, trötta blickarna från flyktingarna i de överfulla ”lägren” på Kos i Grekland,  taggtrådsstängsel och soldater längs gränsen till Ungern, hinder som ska stänga ute människor på flykt … människor som  försöker fly från ett helvete så helvetiskt att de tar risken att dö på vägen till friheten, tryggheten (den relativa) … de riskerar livet (och har dött)  i lastutrymmen på bilar genom Ungern, Österrike,  de riskerar livet på överfulla båtar på Medelhavet, under tåg och lastbilar för att någon gång äntligen nå tryggheten i Europa som vi så enträget försöker hålla dem utestängda från … varje dag, varje natt.

Samtidigt som Skatan läser om dessa fasor som de desperata flyende från alla krig, från terrorn i Afrika och från länderna där krig och IS härjar, vad de måste uthärda (om de överlever) så läser hon också om att fler och fler  människor (som du och jag, helt vanliga människor … vanliga? … vad är det?) här hemma i trygga Sverige är ”sugna på att rösta på SD” (rubrik på en artikel av Christian Thorén i Aftonbladet Debatt):

Ta nu en rejäl titt på SD:s företrädare.
Vill du att det är just de här människorna som ska vara med och driva företaget Sverige? Tror du att det är en lätt uppgift?
Tror du på allvar att det räcker med en ambition att göra livet surare för flyktingar och andra invandrare för navigera Sverige framgångsrikt i en komplicerad internationell ekonomi och politik?

Fundera noga på det innan du släpper ner din röst i blåsippeurnan.

Sen tittar vi på vilka mekanismer du är med och sätter i rullning när du bidrar till normaliseringen av ett vi-och-dom-tänkande utifrån etnicitet, religion och läggning. Jag säger inte att du är rasist men det händer grejer när man börjar sortera folk.
Och det kan gå fort.

—

Vi i Europa lät ett parti normalisera ett vi-och-dom-tänkande. Faktiskt på ungefär samma sätt som SD gör (i början gjorde faktiskt inte nazisterna särskilt mycket mer än att blåsa upp folks fördomar).
Resultat? Folkmord.

Lotta Lundberg skriver i sin krönika i SvD  om det farliga med att urholka ordens betydelse med olika exempel (skrämmande exempel) och jämför bl a hur människorna på 30-talet inte skiljde sig ett dugg (Skatan hoppas verkligen att hon har fel ) från de som idag  kan tänka sig välja och rösta fram  SD.

Det kan skrämma skiten ur en annan:

I dagarna kunde man läsa i tyska medier att enligt den senaste svenska valbarometern röstar snart var fjärde svensk på ett främlingsfientligt parti. Först tänkte tyskarna att det var just obegripligt, innan de mindes sitt eget 30-tal. När var fjärde tysk röstade på Hitler så var det inte förintelseläger och krig de önskade sig. De hade förälskat sig i effekter och förenklingar. De såg inte gradskillnader utan klamrade sig fast vid arterna. De hade blivit svart-vita syndabockstänkare. De skapade åsiktskorridorer och avsade sig sin förmåga att tänka i flera led. Känna nyanser.
Vilka ord kommer har vi kvar när det är vår tur att ta oss ur labyrinten?

Skatan är djupt besviken och faktiskt så förvånad över att det är så många som inte kan se vartåt det barkar om de håller SD om ryggen, så många som urskuldar dem med att de har ”lämnat det där bakom sig”, har ”nolltolerans” (jo, pyttsan) att hon börjar tappa modet helt och hållet av  precis den anledningen  som Lars Lindström, Expressen skriver:

… när det kan synas som om generositet och medkännande är egenskaper som håller på att tyna bort, när det kan förefalla som om självklara värderingar håller på att fördärvas.

Men det är just det vi inte får göra … aldrig får göra … tappa modet.

Inte Skatan heller.