Vad kan det talade ordet? (Herta Müller)

… eller det skrivna för den delen? (Skatan)

”Tankarna talar ju helt annorlunda med sig själva än orden gör med dem” (Herta Müller i Kungen bugar och dödar)

Hur många gånger har man inte känt att orden inte räcker till … att man tänker tankar som inte har ord för sig … att … ja, det man tänker helt enkelt inte går att sätta ord på, inte går att förmedla  …  i ord.

Uttalade och skrivna.

Och det är väl det vi håller på med. Vi och alla författare, skribenter och … alla som öppnar munnen för att formulera en tanke utöver den konkreta: Ge mig mjölken, hämtar du barnen etc etc …

Vi letar efter orden. Som skall uttrycka preciiis det vi tänker.

Och det kommer aldrig att gå.

Men det gäller onekligen att försöka. Att inte ge upp.

Hur många av oss har inte funderat över hur barnen tänker. De har ju  inte hunnit få så många ord ännu till sina tankar.  Skatan är i alla fall övertygad om … helt övertygad om … att de tänker och tänker efter,  reflekterar, drömmer … ja tänker

.

Tänk efter själv. Visst tänker de. Barnen … och hundarna och hästarna och kaninerna.

Och kanske till och med en och annan skata.

Fastän orden inte finns där.

5 reaktioner till “Vad kan det talade ordet? (Herta Müller)

  1. Visst tänker barnen fast de inte kan uttrycka sina tankar i ord, det är jag övertygad om.

    Vi hade en liten släkting, som var väldigt pratsam innan hon kunde prata. Hon ställde sig framför en med händerna i sidan och pratade på i långa, långa haranger. Man förstod inte ett ord, men det är helt klart att hon hade något att berätta.

    Fast katter? – Min Grållen har nog inte många tankar i sitt lilla söta huvud, där går det nog mest på instinkt.

    Kram!

  2. Visst tänker barnen redan från första andetaget. Inte så strukturerat som vi. Inte med ord. Utan med den där känslan som vi sedan hela livet försöker förklara i ord. Vi får väl göra som barnen de gånger vi inte hittar orden för de starka känslor vi har – visa med kroppen.

    Jag hälsade på på jobbet när det var Lucia. Jag och en av två-åringarna visade hur mycket vi saknat varandra genom att stryka varandra på kinden och sedan korsa våra händer över vårt eget hjärta. Älskar sa vi sedan och båda två förstod vi varann.

  3. Ingrid! Det som är så konstigt, tycker jag, är att jag själv liksom ”känner” att jag tänker men det finns inga ord som täcker det jag tänker. Det här låter ju urflummigt men det kanske är så alla människor känner … åtminstone någon gång. Kramar!

    Britt! Ja det språket talar vi hela dagarna nu, Alice och jag. Det går alldeles utmärkt att ”läsa” av varandra. Kramar!

  4. Tandgnisslur! Så är det nog alldeles säkert. Och hade vi bara kommit ihåg (minnet, det minnet är ju inte som det varit för Skatan) hade vi säkert kunnat minnas också. Vad vi tänkte när vi var riktigt små. Kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.