Berättelser

En av mina favoriter (det har ni redan listat ut, va?) …  akadademiledamoten Peter Englund … har i sin Akademiblogg skrivit ett inlägg om Alternativ till berättelsen som samtidigt … på något sätt … ochså kan vara, kan läsas som  en utvikning, en ytterligare aspekt på Elin Grelssons reflektioner.

 Och mina.

För även den enskilda människans lilla berättelse är också en berättelse, och likt den stora berättelse som den antingen motsäger eller bekräftar, bygger den givetvis på urval. För vad är det som sker när vi gör en berättelse? Jo, vi vinner sammanhang, flöde och mening, men till den avsevärda risken att pressa enhetlighet på något som egentligen är splittrat, förvirrat och motsägelsefullt. Berättelsens blotta form frestar oss, ja, tvingar oss, att lägga till rätta.” (Peter Englund)

Min egen berättelse bygger förstås på urval, som Peter Englund säger. På urval präglade av tiden, minnet, omgivningen mm mm mm … liksom din berättelse och din och din …

Jag, liksom du,  ser och upplever och beskriver och  berättar om  verkligenheten som vi ser den utifrån oss själva med våra begränsningar, med våra erfarenheter och förstås med våra sinnen …

Och försöker nå ut och berätta vår berättelse med våra egna ord …

Det jag finner häpnadsväckande, sorgligt eller vackert … kan gå dig förbi.

Det jag uppfattar som aggression hos dig kan vara vanlig debattlystnad och uttryckt engagemang.

Det jag ser och berättar om …  behöver inte du nödvändigtvis se på samma sätt …  även om vi delar ”samma” verklighet.

(Det här blev nästan mer än lovligt ”blajigt” … men jag hoppas du förstår vad jag menar. Ändå)

Så hur vi än beter oss är vi fångade i oss själva … kan bara till dels nå ut genom våra berättelser som förstås  kanske uppfattas på ett helt annat sätt än avsett …

Man måste vakta sin tunga … tänka efter … väga orden  … 

”… och själens obotliga ensamhet” (Hjalmar Söderberg)

StinaFinas femårsdag … och Retur Sverige

Bilen är packad så gott som, alla sover och Skatan är som vanligt uppe före tuppen. Idag bär det av hemåt igen. Via Wittenberg och Yngsjö … som vanligt.

Men …

Vad är det för en dag?

Är det en vanlig dag?

Nej det är ingen vanlig dag, för det är Stinas födelsedag.

Hurra, Hurraa, Hurraaa!

Idag är Stina fem år.

Fem år!

Som med all tid känns det som om den både har gått fort och långsamt.

Mycket har hänt och ändå var det som igår.

Snart skall vi gå vår sista Morgonrunda för den här gången. Igår regnade det hela dagen men vi gick våra rundor ändå. Det är ju så det är när man inte har ”dasset” inomhus.

Pfarrgasse den regnig Morgonrundan igår

Men på påskdagen sken solen även om det var lite kallt och StinaFina mötte sin lustige kompis, en hund som släpps ut mol allena på sina morgonrundor och gör sina lovar runt hela stan … utan matte eller husse  … men med halsband på. Skatan har sett honom zickzacka sig fram när det varit mycket trafik. På något sätt klarar han sig. Jag har frågat vår veterinär här om det var hans hund för han har en likadan … han kände till den också … men nej, hans hund får inte gå ut ensam.

Här har han fått syn på StinaFina … och sätter kurs.

Det något avmätta mötet. StinaFina är alltid måttligt intresserad …

Vi tog vägen genom stadsparken där man planterat lite blommor som omringar tulpanerna i mitten … En blomsterprakt utan like i den parken … när den väl står i blom för fullt om någon månad …

… slängde vår fulla påse i tunnan och tog en ny … Sådana här ”bajamajor”  finns uppsatta överallt med nya plastpåsar att förse sig med. Men så är det en ren stad också …  Så gott som alla plockar upp efter sina jyckar.

Vi fortsattte över bron, förbi statyn på broräcket till allén … på väg hem …

… mötte grannparet som bor i våningen ovanför oss som hälsade …

– Guten Morgen, Frau Anderson

Då skulle jag ha svarat

– Guten Morgen, Herr … , Frau …

men kom förstås inte ihåg deras namn.

De gick så gulliga och höll varandra i handen.

Igår firade vi också Brigitte som fyller år idag, alltså på samma datum som StinaFina, med middag hemma hos oss. Det var också sista middagen i lägenheten som vi sagt upp …

Mannen och Sonen åker ner i juni och packar ihop.

Vi tycker att det blir dum-dyrt med en lägenhet som vi utnyttjar så lite, bara några månader om året … De pengarna som vi sparar på att inte ha ”eget” kan vi hyra Ferienwohnungen för, bo på Gasthaus eller hotell. Då  känns det också  enklare att röra på oss … om vi vill förstås …  se andra städer och trakter.

Men Bad Ischl i Österrike blir för alltid mitt ”andra hem”. Skatan bara älskar den stan.

Pa och Sonen funderar över AIKs förlust mot Leksand … kanske … efter maten.

Mannen och StinaFina i sitt hörn av soffan …

och

en allvarstyngs Brigitte i sitt hörn … som en smal Buddha.

Men över allihopa skrattar och ler vår

egen sol

Alice med sin mamma

Tschüss!

See you!

Vad kan det talade ordet? (Herta Müller)

… eller det skrivna för den delen? (Skatan)

”Tankarna talar ju helt annorlunda med sig själva än orden gör med dem” (Herta Müller i Kungen bugar och dödar)

Hur många gånger har man inte känt att orden inte räcker till … att man tänker tankar som inte har ord för sig … att … ja, det man tänker helt enkelt inte går att sätta ord på, inte går att förmedla  …  i ord.

Uttalade och skrivna.

Och det är väl det vi håller på med. Vi och alla författare, skribenter och … alla som öppnar munnen för att formulera en tanke utöver den konkreta: Ge mig mjölken, hämtar du barnen etc etc …

Vi letar efter orden. Som skall uttrycka preciiis det vi tänker.

Och det kommer aldrig att gå.

Men det gäller onekligen att försöka. Att inte ge upp.

Hur många av oss har inte funderat över hur barnen tänker. De har ju  inte hunnit få så många ord ännu till sina tankar.  Skatan är i alla fall övertygad om … helt övertygad om … att de tänker och tänker efter,  reflekterar, drömmer … ja tänker

.

Tänk efter själv. Visst tänker de. Barnen … och hundarna och hästarna och kaninerna.

Och kanske till och med en och annan skata.

Fastän orden inte finns där.

Bodil Malmsten hos Skatan … igen

En livsfråga

Hur många goda nyheter behövs det för att uppväga en dålig?”

PS! Att jag kopierar Bodil Malmsten har sin grund i att Bodil inte tillåter kommentarer i sin blogg. Hon har råkat illa ut och har tagit bort den möjligheten. Att kommentera. Men hon säger så mycket som man vill kommentera … som det här. Eller hur? Så det är bland annat därför jag kopierar Bodil så flitigt … Och för att jag gillar hennes ”stil” förstås.  DS

Tillägg till ovanstående:  Bodil Malmsten ”säger så mycket som man vill kommentera …” skrev jag här ovan i mitt PS. Och så kommenterade jag inte. Nåväl. Den här frågan har jag ställt mig många gånger själv.

Varför är det alltid det dåliga, det onda, det gemena som ”vinner” över det goda, det fina, det vackra?  Om de goda nyheterna skall ha en chans att slå igenom  … måste man ”bre på” utav bara helv-e (ursäkta). Verkar det som.

Funderingar

tree_of_life(Livets träd av Gustav Klimt)

Människor som ständigt vill tala om för en hur man skall leva är irriterande.

Tycker Skatan.

Punkt.

Slut.

Så det så.

Nu är det sagt!

Leva och låta leva – Här och nu

… är mitt motto.

Men …

Läste en Under strecket i SvD (31 aug 2009) artikeln Relativismens dilemma är absolut inte löst … (Mannen släpar alltid med sig gamla tidningar som han inte hunnit  läsa) … och fick mig en funderare:

Mitt motto Leva och låta leva är ju relativt så det förslår men jag har uppenbarligen inte tänkt tanken ut … till sin yttersta spets. Även om min ”sanning” inte behöver vara din ”sanning”  måste det  finnas en sanning som är sannare än en annan. Det går inte an t ex att som visas i ett Youtube-klipp, begrava barn levande (Suruhawastammen i Amazonas) och ursäkta med ”kulturella” eller ”religiösa” skäl.

”Ni får tänka som ni vill, vi får tänka som vi vill, och eftersom er sanning är en annan än vår kan ingen av oss säga att den andre har fel.”  (SvD,  Henrik Bohlin)

Man fååår inte begrava barn levande, eller stympa unga kvinnor och män eller ”hedersmörda” sina döttrar. Det kan a l d r i g  vara rätt eller rättfärdigas.

Tolerans och relativism kan verkligen bli finfina sköldar att fegt gömma sig bakom och inte behöva ta ställning när något sker i religionens eller ”kulturens” namn som kränker människor.

Allt är helt enkelt inte OK.

Jag får nog ändra mitt motto, Leva och låta leva … till något annat.

Eller stryka det helt och hållet och bara behålla … Här och nu.

Tål att tänka på.

Förslag?

Citat

”Man is least himself when he talks in his own person. Give him a mask, and he will tell you the truth.”
Oscar Wilde

Citatet citeras från Bodil Malmstens blogg. Är det inte den bloggen som Skatan citerar så är det oftast Majsans.

Bekvämt och bra för en latmask som Skatan.

Och om jag nu skall översätta det här citatet … fritt alltså … betyder det ungefär så hääär …

Människan är minst sig själv när hon talar  i egen person (… eller som jag-person). Ge henne en mask och hon* berättar dig sanningen (om sig själv).

Så här i min blogg är jag inte jag när jag är jag men jag är mera jag när jag är Skatan … om ni förstår?

* På engelska språket verkar Man = Människa vara ett maskulint ord ”he” medan Människan på svenska är ett feminint ord ”hon”. Riktigt va?

(På den här platsen hade jag tidigare ett fotografi på en skata som jag felaktigt  trodde fotograferats av Terje Hellesö men som var fotograferad av Jan Grah. Jag hade heller inte fått lov att ha skatbilden här i min blogg och hoppas både Jan Grahn och Terje Hellesö förlåter mig … Jag har trott att det är OK att publicera foton man hittar på nätet om man uppger fotografens namn. Nu hade jag ju tagit fel på namn också  till råga på allt. )

Tänk på döden

iv2-thumb

Vänner! Nu har jag som sagt ”landat” (tror jag åtminstone) i den ålder jag har nu och kan egentligen inte förstå den här nojan man har.

Men det har förstås med Döden att göra.

Som liksom kryper närmare. Och som man ju inte vill veta av …

För det är ju så mycket mer man vill uppleva och vara med om. Ingen vet ju när hon eller han skall dö. Jag kan bli överkörd, bli dödligt sjuk idag … imorgon eller … så kan jag leva och leva tills livet tar slut vid 97 eller 100 eller … ja, det finns ju såna som lever flera år efter de 100.

Om man tänker på döden så får man lite perspektiv på livet. Om vi föreställer oss hur långt livet blir förstår vi ungefär var vi befinner oss i det. Det ger en sorts värdeuppfattning också, säger Magdalena Malm, curator för utställningen Tänk på döden som Mobile Art Production visar under Stockholms Kulturfestival (Emma Ågrahn i SvD 10/8 2009).

Tankar på döden ger en som sagt perspektiv på hur man lever sitt liv … och ju äldre man blir,  blir det ju liksom lite mer ”bråttom” så att säga. Man vill åtminstone  försöka bli ”närvarande” i sitt liv och inte bara plottra bort det på massa ”nojor” .

Titeln, Tänk på döden, kommer från en inskrift ovanför Stampens kyrkogård i Göteborg

Stefan Einhorn och Det agnostiska manifestet

stefan_einhorn_web

När jag åkte hem från Kärringträffen lyssnade jag på radio.  Det gör jag alltid när jag kör bil. Och jag tror att det var i programmet Tro och vetande, eller heter det Vetande och tro,  som jag hörde  Stefan Einhorn tala om Det agnostiska manifestet. Han hade skrivit det i DN häromdagen. Nu har han också öppnat en blogg som jag verkligen rekommenderar att ni besöker.

Själv har jag nästan ”mått illa” av den polarisering och intolerans som trosvissa ”Humanister” och trosvissa kristna eller troende fundamentalister  har visat varandra på senaste tiden.

Man kan ju aldrig veta.

Men man kan tro.

Tro att det finns en Gud.

Eller …

Tro att det inte finns en Gud

Men

… man kan ju inte veta.