En av mina favoriter (det har ni redan listat ut, va?) … akadademiledamoten Peter Englund … har i sin Akademiblogg skrivit ett inlägg om Alternativ till berättelsen som samtidigt … på något sätt … ochså kan vara, kan läsas som en utvikning, en ytterligare aspekt på Elin Grelssons reflektioner.
Och mina.
”För även den enskilda människans lilla berättelse är också en berättelse, och likt den stora berättelse som den antingen motsäger eller bekräftar, bygger den givetvis på urval. För vad är det som sker när vi gör en berättelse? Jo, vi vinner sammanhang, flöde och mening, men till den avsevärda risken att pressa enhetlighet på något som egentligen är splittrat, förvirrat och motsägelsefullt. Berättelsens blotta form frestar oss, ja, tvingar oss, att lägga till rätta.” (Peter Englund)
Min egen berättelse bygger förstås på urval, som Peter Englund säger. På urval präglade av tiden, minnet, omgivningen mm mm mm … liksom din berättelse och din och din …
Jag, liksom du, ser och upplever och beskriver och berättar om verkligenheten som vi ser den utifrån oss själva med våra begränsningar, med våra erfarenheter och förstås med våra sinnen …
Och försöker nå ut och berätta vår berättelse med våra egna ord …
Det jag finner häpnadsväckande, sorgligt eller vackert … kan gå dig förbi.
Det jag uppfattar som aggression hos dig kan vara vanlig debattlystnad och uttryckt engagemang.
Det jag ser och berättar om … behöver inte du nödvändigtvis se på samma sätt … även om vi delar ”samma” verklighet.
(Det här blev nästan mer än lovligt ”blajigt” … men jag hoppas du förstår vad jag menar. Ändå)
Så hur vi än beter oss är vi fångade i oss själva … kan bara till dels nå ut genom våra berättelser som förstås kanske uppfattas på ett helt annat sätt än avsett …
Man måste vakta sin tunga … tänka efter … väga orden …
”… och själens obotliga ensamhet” (Hjalmar Söderberg)
Skatans tankar 
Visst är det så. Jag ser det jag ser och väljer att tolka det jag ser på mitt sätt. Allt annat vore omöjligt. Objektivitet är omöjligt.
Så är det och det är nyttigt att ibland påminna sig om det själv … så att man lättare kanske kan förstå att genom att vi har ”olika utsiktstorn” upplever och tolkar verkigheten på många olika sätt.
Kram!