I går kväll på vår bröllopsdag fick Skatan veta om ett lustigt sammanträffande.
Sonen ringde och berättade att när han kom hem från jobbet och berättade för Pa, att idag, idag är det mammas och pappas bröllopsdag så började hon skratta och sa
– Vad konstigt, jag har precis målat dom i Paint …, Vill du se?
Mannen skickade målningen till Skatan och här är den …
En förskönad Skatan … utan glasögon … och Mannen med dito.
I Österrike, kanske?
Inte visste Skatan att Pa var så bra på att måla. Och i Paint dessutom som är så svårt …
xxxxxxxxxxxxxxxxx
Och så påminnelsen … påminnelsen om svunna tider …
Mannen och Skatan satt där på Storan och åt sin bröllopsdagslunch då Skatan tittade upp och såg … såg någon som såg väldigt bekant ut … fast i fel sammanhang.
Fast ändå inte.
– Kunde det vara han från Scandic, tänkte Skatan.
Hon frågade Mannen om han kände igen killen. Men, nej.
Då gick det upp ett ljus … det var ju en av Scandic-killarna som Margith och Skatan hade haft så vansinnigt roligt med på en kryssning till Helsingfors … så barnsligt vansinnigt lössläppt kul.
Och det var längesen … på 1990-talet.
Skatan måste bara fråga.
Så hon stolpade fram och hmm-ade och frågade om sällskapet kom från Borlänge.
– Jo
– Känner du igen mig? … (den dummaste frågan i universum … känner du igen mig … ha ha )
Jovisst kände han igen Skatan och kom ihåg hur kul de hade haft den där gången, gänget från Scandic och Margith och Skatan.
Skatan sa att hon bara MÅSTE säga ”hej” om det var så att det var han som det var.
Och så gick hon tillbaka till Mannen med sina minnen och bubblade och berättade om den där kryssningen …
– Ni var allt bra barnsliga, du och Margith, sa Mannen … och vad kul ni alltid hade.
Ja, kanske var det det som utmärkte dom allra mest. Att de var så barnsliga och tillät sig också att vara det. Kunde släppa loss och ha riktigt, barnsligt kul.
Någon annan gång … kanske … skall Skatan berätta om en del tokigheter som de hade för sig …
Åh, vad Skatan gärna hade velat kunna ringa upp Margith och utbrista …
– Veeet du vem jag har träffat? Alldeles nyss! Hääär … tänk att jag kände igen honom och han kände igen mig … osv osv
Mannen sa
– Jag förstår verkligen hur mycket du saknar Margith …
Klockan tickar … nu måste Skatan skynda sig. Tåget till Stockholm väntar inte. Det är en sån dag idag …
Skatans tankar 
Var du säker på att Margit såg det och sitter och småfnittrar in sin himmel
Jo jag tänkte så jag med … 🙂
Kram!
Grattis på bröllopsdagen! och vad härligt med er ”barnslighet”. Man ska ju verkligen kämpa för att inte tappa bort sitt barn fastän man åldras. Det är i barnets öga nyfikenheten bor. kram!
Tack, tack! Ja mitt barnasinne finns då kvar … det är bara det att jag inte har så många i min egen ålder som kan ”släppa” loss det som vi brukade. Fast det räcker i och för sig att man har det och kan glädjas ”som ett barn” åt saker och ting.
Kram!
Ja du saknad kan komma och överrumpla en när man minst anar det. Det visar egentligen bara på vilken fin vänskap ni måste haft.
Att barnasinnet aldrig överger en är tur, för det gör att man lever och upplever mer av livet!
Kram
Ja minnet av Margith är idag glädjeminnen framförallt och jag saknar henne förstås men sörjer inte på samma sätt längre. Jag är bara så himla glad att jag ”haft henne” som vän. Visst är det bra mycket roligare att möta världen med barnasinnet i behåll. Det blir liksom lite lättare då. 🙂
Kram!
Jag undrar om det inte går att skicka mms till andra sidan? Jag vet inte numret bara. Skulle vilja skicka en bild till farsan.
Inte jag heller kan det numret. Ännu. Får jag reda på det lovar jag att berätta 🙂
Kram!
Ibland är det väldigt vuxet att kuna vara just barnslig 😉 Ha det gott i Stockholm!
Kram
Ja det är ”befriande” på något sätt i alla fall. 🙂
Kram!
Grattis i efterskott på bröllopsdagen.
Det är ju i alla dessa minnen vi lever kvar. Den dagen vi är borta sitter andra och minns oss och låter oss leva vidare på det sättet. Jag tror att det är det som är det eviga livet vi blivit lovade. Därför är det så viktigt att vi berättar om våra minnen och låter våra vänner leva vidare. Den muntliga berättartraditionen har låtit många gamla original leva vidare i århundraden.
Ja minnen och att tala med andra som kände den man minns gör ju henne eller honom levande igen på nåt sätt.Mina barn minns ju Margith t ex och Mannen och många gemensamma vänner så hon blir väldigt levande när vi pratar och minns … och mamma med faktiskt fast hon dog för 10 år sedan och andra …
Vi släpper inte taget!
Kram!
En gång läste jag att om man tyckte att det var svårt att rita skulle man inte tro att det var lättare att göra det med en tvålkopp (datormus). Det ligger nåt i det.
Det ligger verkligen något i det 🙂
Kram!
Då måste jag ju bara säga GRATTIS I EFTERSKOTT!!! Heja er!
Tack tack tack!!! Kram!
Jag ler åt dina underbara minnen och tänk om vi … skulle berätta om alla roliga och underbara tokigheter vi har haft för oss med den där personen som vi hade så kul med en gång i tiden. Vilka roliga och små lustigheter som hänt genom åren, vilken historieskatt vi sitter på. Inte sitter på men har förvarat i våra hjärnor som kanske någongång borde få komma ut. Jag väntar på ditt första så tar jag något. =)