Skatan hann nästan allt som hon hade planerat för dagen … och dagen är ju inte slut riktigt ännu.
Men hon haaar en förmåga att ta i en aaaning för mycket …
När hon kom från träningen hade hon troligtvis sträckt sig men det kändes preciiis som om hon fått en pneumothorax igen. Hon blev förstås livrädd … skulle nu en punkterad lunga ställa till det för henne … den senaste hade hon ju på 80-talet så det vore ju bra förargligt.
Det gjorde djäkligt ont i alla fall … i höger lunga och ryggtavla … och gör fortfarande. Men hon har nog sträckt sig …
Och … som ni redan vet … en olycka kommer sällan ensam …
Olycka och olycka … djäkelskap kanske Skatan kalla det.
Så här var det:
Hon var ute och gick med StinaFina den sena eftermiddagsrundan och hade just plockat upp efter henne i en sån där rosa påse av plast som brukar vara svart. Innan Skatan hade hunnit knyta ihop den träffade hon Sigge (dvärgschnauzer) med husse och hundarna hälsade, nosade, nojsade lite och Skatan och husse pratade. Efter mötet när de fortsatte hemåt tyckte Skatan att StinaFina hade skött sig sååå bra … inte skällt, inte varit dum på något sätt så hon var verkligen värd en liten godisbit och Skatan stoppade ner handen i sin rosa plastpåse där hon har lite matkulor som godis …
Det var bara det att det blev fel rosa påse i hastigheten …
Blääääh … sååå himla äääckligt.
Som tur var hade Skatan näsdukar i fickan som hon torkade och torkade och torkade fingrarna med och det blev ingen godis till StinaFina förrän de var hemma igen när Skatan kunde plocka fram ”rätt sorts kulor” från den rätta rosa påsen med renskrubbade fingrar och händer.
Den ”andra” rosa påsen hade hon slängt med alla de de där näsdukarna …
Men det var inte slut med fadäserna …
När StinaFina skulle få sin kvällsmat fibblade Skatan med den fulla skålen (hon har ont i lederna och är klumpig som bara den) och tappade den …förstås … och alla kulorna for åt alla håll och kanter och… inte nog med det … när hon skulle plocka upp en del av kulorna och skulle flytta på vattenskålen tappade hon den så vattnet for ut över hela köksgolvet.
Och … som sagt … dagen är inte slut ännu … 🙂
Skatans tankar 
Såna dagar som det går så här ont på borde man bara gå hem och lägga sig och dra täcket över öronen för det har man lärt sig av livet: En olycka kommer aldrig ensam
Ja visste man på förhand hur de här dagarna skulle bli så … men i efterhand blir de ju riktigt roliga … något att skratta åt. Tokroligt.
Kram!
Så illa det kan gå, men jag måste ju erkänna att jag drog på mungiporna när jag läste om dina vedermödor. Nej, det var inte skadeglädje, men jag kände igen mig själv, för en del dagar blir det mesta fel.
Kram och håll dig nu lugn resten av kvällen!
Skadeglädje är den bästa glädjen … men jag skrattade också åt eländet när jag skrev mitt inlägg. Det var bara sååå mycket att det blev roligt … Som att en gubbe, Herr Papphammar t ex, snubblar och snubblar och snubblar …
Det ääär kul!
Kram!
En olycka kommer sällan ensam men det var trots allt världsliga saker.
Själv åkte jag på en pinsam sak i går. Miss E uträttade ett behov och jag som alltid har svarta påsemn med hade glömt. I köket stod en sur kvinna och stirrade på mig. Så jag fick bära bort kulorna i en servett och lovprisade min envisa förkylning…
Kram
Det har hänt mig också … och det värsta är att det alltid är sååå långt till nästa avfallskorg (eller vad de där hundbajamajorna heter) när såna här pinsamheter händer. Man får gå där med sin servett … 😦
Kram!
Men hugaligen.
Fin och julig layout i alla fall!
Ja … det var en dag det … men idag är det en ny dag … och än så länge är det bara snöflingor som faller härinne hos mig där jag är … inte utanför fönstret där rosorna knoppas fortfarande …
Kram!
Jag skulle aldrig tordas ha mina kulor i påse. Det där skulle avgjort kunnat hända mig. Fast i och för sig våra elefanthögar får ändå inte plats i fickan och jag har för det mesta en fuljacka med karameller direkt i vänsterfickan.
Jag brukar också har godiskulorna direkt i fickan … men så är det Mannen som är en lite ordentligare sort … så för det mesta lägger vi den där godispåsen att ta med oss på våra rundor gripbar på hallbordet 😦
Så då kan det gå som det går …
Kram!
En som vet,
Är man pancho så är man. Tro inte du är 50 eller 55. Så snart du har ont (t ex efter träning så måste du ta till varm vetekudde.
margareta
Jag har börjat förstå det nu så smått: Är man pancho så är man. Det kommer man inte undan. 🙂
Kram!