Etikett: Pneumothorax

Skatan minns

Man  ska kunna skriva orden ”jag minns” och så skall minnena ramla över en … huller om buller … om vad som helst. Det glömda minnet lär dyka upp.

Skatan försökte …

– Jag minns, jag minns … jag minns …

– Jag minns  …

i n g e n t i n g

Skit samma. Det är för att hela Skatan är upptagen av annat än att minnas. Så mycket känslor och tankar att några minnen inte kan tränga sig förbi.

En gång om dagen kommer hon i alla fall sitta någon timme här med sin egen dator … för övrigt blir det vid it-caféets egna utan de där fina svenska bokstäverna  å, ä och ö.

Och hon kommer att skriva om vad som dyker upp … och just nu är det inte så mycket tankar och reflektioner som dyker upp precis …

Hon är blockerad 😦

Skatan minns i alla fall gårdagen som var mulen och blåsig men utan någon regnskur. Mannen och hon  låg på stranden, åt, satt en stund och talade med Lars, en svensk om är gift här med en thailändska och som har mycket att berätta om livet här … på många olika sätt och vis, restauranger, barer, barflickonar, maten, utflykter till olika öar etc etc … och han har varit överallt … i hela världen och byggt hus, känner alla … och då menar Skatan ALLA … och de blev avledda från sitt eget ältande en stund.

Det är svårt att återge och berätta om det händelsefattiga. Inga händelser att haka upp sitt minne på. Den ena dagen är den andra lik, samma lunk … the same procedure as every day … och på kvällen oftast Oodies’ …

Igår kväll skulle de träffa Folke och Joy var det meningen men så kom samtalet från Lilla e att det inte alls var bättre med Karin … att hon skulle röntgas igen för att kunna bestämma vad som skulle göras och så sjönk Skatan som en sten igen … Det var som om hon fått ett klubbslag i huvudet och hon orkade inte träffa någon eller göra något eller …

Mannen och Skatan åt middag och gick hem till sin lilla bungalow, snackade, läste, ältade …

Idag får de avvakta det där beskedet om vad röntgen visade … igen  … och om man fått bukt med de outhärdliga smärtorna som Karin fått … och kanske börja undersöka om de ska kunna åka hem tidigare härifrån och höra sig för om de kan vara till någon hjälp därhemma …

De ligger ju och mal de där tankarna … hela tiden … även om Skatan försöker göra allt för att förtränga dem men ens barn är alltid ens barn … hur gamla de än är … och vice versa.

Nervsmärta är den svåraste smärtan att få bukt med och lungsäcken är en enda härva av nerver

läste Skatan i en bok och skrev upp … men inte ur vilken bok hon har fått det … och hon veeet av egen erfarenhet hur förbannat ont det gör när ett drän ligger fel eller att ett ärr som läkt fel  kan smärta som ett knivstick .,..

Hur ska hon nu bära sig åt för att göra ett avslut på det här inlägget … en avrundning?

Det blir ingen … helt enkelt. Hon packar bara ihop sitt pick och pack … datorn alltså … och går ner till stranden och Mannen igen … solen har tittat fram ser hon … ringer till Folke … kanske kan de äta lunch tillsammans … och väntar.

Ses … 🙂

Ska det aldrig ta slut …

Har har dom, Mannen och Skatan,   det skont i sol och varme, bekymmerslost … och sa far de veta att aldsta dottern K ar pa sjukhus igen med en ny pneumothorax … Det var nar Skatan kollade lite i FB som hon laste om det … Svarson I hade sokt henne… han var da i USA.. och flickorna var ensamma hemma …

Stackars stackars K … det maste kannas hemskt att det inte verkar bli nagot slut … och det ar… det ar ju en sa’n angestframkallande sjukdom som vacker sa manga tankar.

Som mamma slutar man ju aldrig att oroa sig, aven om Skatan inte kan gora ett skit vare sig hon ar har eller dar.

Facebook ar bra pa manga satt … de  hade inte vetat nagot annars … och aven om man inget kan gora sa kan man alltid finnas ”till hands” pa telefon i alla fall … ringa, prata, finnas … ja om inte  nabara sa anda … .

Nu finns deras  tankar darhemma  …     Skatan   haller tummarna  och ber att K snart ska ”komma igen”, att man kan fixa lungan battre den har gangen och att hon snart ar hemma hos sina flickor och sin ”gube”  …

Stormen

Det stormar, det slagregnar …

Uj, vad det blåser i träna i da´ …

Om ett par timmar finns det ingen pardon. Morgonrundan med StinaFina,  ni vet.

Igår for Skatan  från ett strålande vinterlandskap i Dalarna genom  ett lite mindre vintrigt landskap hem till Sörmland och rena hmm… tja barvintern måste Skatan ändå medge att det är.

Vinter alltså … men bar.

Och svart, kolsvart framåt eftermiddagen redan.

Nu var det frid och fröjd i Borlänge i alla fall …

Inte så mycket frid förstås … att en liten nyfödd rackare hade såna röstresurser hade Skatan nästan glömt bort … och att hon tränar höga C eller vad det kan vara främst nattetid … kom också som en överraskning.

♥

Skatan känner ingen  frid inombords heller …

Äldsta dottern har det jobbigt  på sjukhuset i Kristianstad … så långt bort.  Och vi står alla maktlösa bredvid och kan inget göra.  Inte nog med lungan och ett dränage som satt så det gjorde väldigt ont så fort hon rörde sig, hon tål så gott som inga smärtstillande medel alls. Då spyr hon och kräks och mår så illa och ni kan ju tänka er att behöva göra det med en trasig lunga …att må så dåligt …

Och så är det alla tankar som far genom huvudet förstås … Hur det ska bli …

Pneumothorax har vi haft nästan allihop nu …Skatan själv har haft en på varje lunga, Sonen också .

Men Äldsta dottern har drabbats allra värst. Hon fick sin första när hon var gravid med Johanna för nästan 15 år sedan och har haft …  ett helvete. In och ut på sjukhuset. Efter sin första  har hon haft … hur många som helst … hon opererade sig i Lund där man klistrade lungan men det är den lungan som var värst nu … hela 11 cm spalt … medan den o-opererade fick läka själv utan dränage …

Och det är hemskt, otäckt, skrämmande … man fylls med ångest när man inte får luft och får så ont att man tror man har en hjärtinfarkt minst.

Och …  det är  …lungorna … som man andas med.

Och andas måste man ju …

Nu var det till och med svårt att ”sätta” det där dränaget … så skadad var lungan.

– Och jag som aldrig ens har rööökt, mamma …

Livet är så orättvist. Det finns sannerligen ingen rättvisa alls … ingen …

Mamma Skatan lider med sin fina tjej, sin äldsta, duktiga, starka flicka … som nu efter så många turer till sjukhuset … hon HATAR sjukhuset … har svårt att se något slut …

Helst skulle mamma Skatan vilja vara där … men hennes fina tjej  orkar inte … inte nu, inte än …

Och till jul skall ju Mannen, Skatan och StinaFina  åka ner till Skåne.

Då får Skatan rå om henne lite i alla fall.

Det här inlägget hade Skatan tänkt skriva om ovädret, stormen som har dragit in med snöstorm på sina håll  men slagregn och blåst här …

men vad hjärtat är fullt av …

Skatan måste skriva av sig … så var det … och så blev det …

Älskade barn …

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Är det inte det ena så är det det andra

När Örebroarna åkt hem fick Skatan ett samtal från Sonen. Pa hade haft hög feber som nu var lägre med hjälp av Alvedon. Själv hade han ett kraftigt anfall av migrän och hade outhärdligt ont i huvudet och hade spytt som en kalv och Alice fick klara sig på egen hand. Mer eller mindre alltså …

Skatan kastade sig i bilen … ja, inte direkt men ganska så snart.

Är det inte det farmödrar/mormödrar  är till för … om de KAN förstås … ?

Det var kolsvart ute, flera rådjur stod nära nära vägen när ljuskäglorna svepte över dom och Skatan körde fel två(2) gånger, ena gång när hon skulle ta av mot Västerås  i Eskilstuna… då talade hon med Sonen i mobilen (ajajaj) men det blev inte en så där väldigt lång omväg. Den andra gången missade hon Västerås och fick köra miiil innan hon kunde vända och komma rätt. När man inte ser omgivningen och det är kolsvart ute är det inte helt lätt.

Hon har gjort det förut, hon har gjort det förut.

Klockan halv tio stod hon på parkeringen utanför huset i Borlänge och ringde hem till Mannen och sa att nu, nu var hon på plats. Nu var hon äntligen framme. Det var mörkt i huset så alla kanske sov … men hon hade ju nyckel och skulle smyga sig in. Det var därför hon ringde från bilen.

Då fick hon nästa dråpslag.

Äldsta dottern i Skåne låg på sjukhuset i Kristianstad med pneumothorax på BÅDA lungorna …

– På båda … men en var ju redan ”klistrad” ju …

Mannen hade talat med henne men själv fick Skatan vänta ända tills idag. Då väntade Äldsta dottern på att få ett drän inopererat. Det skulle bli akutoperation. Hon var trött, den klistrade lungan hade fallit ihop 11 cm och det är mycket … och den andra lungan skulle få läka av sig själv.

Det var meningen att Mannen och Skatan  skulle åka ner till Skåne på fredag, lyssna på Johannas (barnbarn nr 2) Luciakonsert (hon går på musikskola) och fira  sin Äldstas  födelsedag på måndag …

När Skatan talade med Svärson I tyckte han inte det var en bra idé att vi kom … och Skatan förstår honom. Det är väl tillräckligt rörigt utan att ha två extra plus StinaFina i huset också … och eventuellt skulle det vara besöksförbud på den avdelningen där Äldsta dottern skall vara.

Natten blev orolig för Skatan av flera anledningar … hon låg förstås och tänkte på sin förstfödda och hur hon hade det, gjorde det ont fortfarande, var hon rädd … Cissi var orolig och vaknade flera gånger under natten och Alice också …

I morse var i alla fall Pa bättre … hon hade 38 grader utan att ha ätit Alvedon och vid tretiden efter att bara ha ätit en tablett i morse var den 37 grader. Sonen hade sin huvudvärk fortfarande men kräktes i alla fall inte … och Alice var glad som en lärka att farmor var på besök.

Skatan fick följa med Pa till BVC  … På två veckor hade Cissi gått upp från 3160 g till 4010. Och allt var bara frid och fröjd …

Karin hade sagt att hon skulle ringa när dränet var inopererat men det dröjde och dröjde. Slutligen ringde Mannen som talat med henne och hon var så trött så trött och orkade inte tala med någon … Dränaget satt inte bra … lungan var förstörd av ärr och nu visste hon inte vad som skulle göras …

Man känner sig verkligen maktlös. Men i morgon skall Skatan i alla fall kontakta Svärson I och prata med Karin och försöka få tala med en läkare också och höra varför Karin inte skickas till Lund som förra gången när lungan klistrades … Och nu är det ju båda.

Och har inte febern gått ner helt och hållet ska Pa ringa till Mödravårdscentralen … då kaaan det ha med hennes snitt att göra … eller mjölkstockning … eller …

Skatan stannar här i Borlänge  i morgon i alla fall och avvaktar. Helst av allt skulle hon vilja flyga till Skåne och häcka utanför Karins dörr och finnas där …

Fast till jul är hon därnere  i alla fall. De ska fira julen i Skåne och Furuboda … på Johannagården, Skatan och Mannen och StinaFina.

En lugn och fin jul … utan stohej och tjo och tjim.

Läs även andra bloggares åsikter om

Fadäser

Skatan hann nästan allt som hon hade planerat för dagen … och dagen är ju inte slut riktigt ännu.

Men hon haaar en förmåga att ta i en aaaning för mycket …

När hon kom från träningen hade hon troligtvis sträckt sig men det kändes preciiis som om hon fått en pneumothorax igen. Hon blev förstås livrädd … skulle nu en punkterad lunga ställa till det för henne  … den senaste hade hon ju på 80-talet så det vore ju bra förargligt.

Det gjorde djäkligt ont i alla fall … i höger lunga och ryggtavla … och gör fortfarande. Men hon har nog sträckt sig …

Och … som ni redan vet … en olycka kommer sällan ensam …

Olycka och olycka … djäkelskap kanske Skatan kalla det.

Så här var det:

Hon var ute och gick med StinaFina den sena eftermiddagsrundan och hade just plockat upp efter henne i en sån där rosa påse av plast som brukar vara svart. Innan Skatan  hade hunnit knyta ihop den träffade hon Sigge (dvärgschnauzer) med husse och hundarna hälsade, nosade, nojsade lite och Skatan och husse pratade. Efter mötet när de fortsatte hemåt tyckte Skatan  att StinaFina hade skött sig sååå bra … inte skällt, inte varit dum på något sätt så hon var verkligen värd en liten godisbit och Skatan stoppade ner handen i sin rosa plastpåse där hon har lite matkulor som godis …

Det var bara det att det blev fel rosa påse i hastigheten …

Blääääh … sååå himla  äääckligt.

Som tur var hade Skatan näsdukar i fickan som hon torkade och torkade och torkade fingrarna med och det blev ingen godis till StinaFina förrän de var  hemma igen när Skatan kunde plocka fram ”rätt sorts kulor” från den rätta rosa påsen med renskrubbade fingrar och händer.

Den ”andra” rosa påsen hade hon slängt med alla de de där näsdukarna …

Men det var inte slut med fadäserna …

När StinaFina skulle få sin kvällsmat fibblade Skatan med den fulla skålen (hon har ont i lederna och är klumpig som bara den) och tappade den …förstås  … och alla kulorna for åt alla håll och kanter och… inte nog med det … när hon skulle plocka upp en del av kulorna och skulle flytta på vattenskålen tappade hon den så vattnet for ut över hela köksgolvet.

Och … som sagt … dagen är inte slut ännu … 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Det tog inte slut

Klockan är tio över ett och Skatan har alldeles nyss kommit hem från Falun.

Från Falun?

Ja, från Falun …

Vi åkte dit efter middagen klockan sju, Sonen och jag,  med som han själv mycket riktigt diagnostiserat, en ny pneumothorax. Han misstänkte det men var osäker och det var ingen stor en … men med hans sjukdomshistoria ville de ha honom kvar så att en lungspecialist kunde  ta sig en titt i morgon.

Så vi får se  …

Fortsättning följer …

Fan fan fan …

(Man får ta till såna här kraftuttryck vid besvikelse och extrem utmattning och trötthet … )