När Örebroarna åkt hem fick Skatan ett samtal från Sonen. Pa hade haft hög feber som nu var lägre med hjälp av Alvedon. Själv hade han ett kraftigt anfall av migrän och hade outhärdligt ont i huvudet och hade spytt som en kalv och Alice fick klara sig på egen hand. Mer eller mindre alltså …
Skatan kastade sig i bilen … ja, inte direkt men ganska så snart.
Är det inte det farmödrar/mormödrar är till för … om de KAN förstås … ?
Det var kolsvart ute, flera rådjur stod nära nära vägen när ljuskäglorna svepte över dom och Skatan körde fel två(2) gånger, ena gång när hon skulle ta av mot Västerås i Eskilstuna… då talade hon med Sonen i mobilen (ajajaj) men det blev inte en så där väldigt lång omväg. Den andra gången missade hon Västerås och fick köra miiil innan hon kunde vända och komma rätt. När man inte ser omgivningen och det är kolsvart ute är det inte helt lätt.
Hon har gjort det förut, hon har gjort det förut.
Klockan halv tio stod hon på parkeringen utanför huset i Borlänge och ringde hem till Mannen och sa att nu, nu var hon på plats. Nu var hon äntligen framme. Det var mörkt i huset så alla kanske sov … men hon hade ju nyckel och skulle smyga sig in. Det var därför hon ringde från bilen.
Då fick hon nästa dråpslag.
Äldsta dottern i Skåne låg på sjukhuset i Kristianstad med pneumothorax på BÅDA lungorna …
– På båda … men en var ju redan ”klistrad” ju …
Mannen hade talat med henne men själv fick Skatan vänta ända tills idag. Då väntade Äldsta dottern på att få ett drän inopererat. Det skulle bli akutoperation. Hon var trött, den klistrade lungan hade fallit ihop 11 cm och det är mycket … och den andra lungan skulle få läka av sig själv.
Det var meningen att Mannen och Skatan skulle åka ner till Skåne på fredag, lyssna på Johannas (barnbarn nr 2) Luciakonsert (hon går på musikskola) och fira sin Äldstas födelsedag på måndag …
När Skatan talade med Svärson I tyckte han inte det var en bra idé att vi kom … och Skatan förstår honom. Det är väl tillräckligt rörigt utan att ha två extra plus StinaFina i huset också … och eventuellt skulle det vara besöksförbud på den avdelningen där Äldsta dottern skall vara.
Natten blev orolig för Skatan av flera anledningar … hon låg förstås och tänkte på sin förstfödda och hur hon hade det, gjorde det ont fortfarande, var hon rädd … Cissi var orolig och vaknade flera gånger under natten och Alice också …
I morse var i alla fall Pa bättre … hon hade 38 grader utan att ha ätit Alvedon och vid tretiden efter att bara ha ätit en tablett i morse var den 37 grader. Sonen hade sin huvudvärk fortfarande men kräktes i alla fall inte … och Alice var glad som en lärka att farmor var på besök.
Skatan fick följa med Pa till BVC … På två veckor hade Cissi gått upp från 3160 g till 4010. Och allt var bara frid och fröjd …
Karin hade sagt att hon skulle ringa när dränet var inopererat men det dröjde och dröjde. Slutligen ringde Mannen som talat med henne och hon var så trött så trött och orkade inte tala med någon … Dränaget satt inte bra … lungan var förstörd av ärr och nu visste hon inte vad som skulle göras …
Man känner sig verkligen maktlös. Men i morgon skall Skatan i alla fall kontakta Svärson I och prata med Karin och försöka få tala med en läkare också och höra varför Karin inte skickas till Lund som förra gången när lungan klistrades … Och nu är det ju båda.
Och har inte febern gått ner helt och hållet ska Pa ringa till Mödravårdscentralen … då kaaan det ha med hennes snitt att göra … eller mjölkstockning … eller …
Skatan stannar här i Borlänge i morgon i alla fall och avvaktar. Helst av allt skulle hon vilja flyga till Skåne och häcka utanför Karins dörr och finnas där …
Fast till jul är hon därnere i alla fall. De ska fira julen i Skåne och Furuboda … på Johannagården, Skatan och Mannen och StinaFina.
En lugn och fin jul … utan stohej och tjo och tjim.
Läs även andra bloggares åsikter om pneumothorax
Skatans tankar 
Men vilket elände!
Jag förstår att det känns jättejobbigt för nu vill du givetvis finnas på båda platserna.
Jag tänkte på dig ikväll när det var Sommarpratarna, men jag förmodar att du haft annat att tänka på än TV-programmet.
Vicky von der Lancken var med och pratade om vilket trauma hon upplevde när hon 15 år gammal på ett väldigt brutalt sätt av sin styvmor fick reda på att hon var adopterad, att hon bara var en tattarunge. Du får kolla på SVTPlay om inte du såg programmet.
Hoppas sjuklingarna snart piggnar till!
Kram
Ja, just nu känns det ganska jobbigt … Här i Borlänge verkar allt gå rätt väg men i Skåne … Jag är verkligen sååå orolig.
Och du förstod redan att här blir det varken TV eller bloggen i någon större utsträckning … och när jag valde blev det bloggen som blev segraren sedan barnen och Pa lagt sig. Men det låter onekligen väldigt intressant så nog ska jag kolla SVTPlay alltid. Tack snälla du för tipset och din omtanke. När man kommer så nära Livet som man ju gör med en liten ny människa i närheten så kommer alla Livets tankar till en och man tänker på sig själv förstås och vart Livet fört med sig … (nuuu var jag verkligen lite för djupsinnig så här på morgonkulan 🙂 …men så ääär det för mig)
Ha en fin onsdag!
Kram!
Jag säger som Ingrid. Vilket elände. Jag hoppas verkligen att det ska gå bra med alla.
Många kramar!
Ja det hoppas jag så innerligt också. Här i Borlänge verkar allt gå åt rätt håll i alla fall. Jag ska hjälpa dom med en del saker till … sen åker jag hemåt. Som tur är har Dottern 1 en sjukhustelefon så jag skall ringa snart och höra om hon har kunnat vila ut och om hon vet något mer. Men jag väntar liiite till. Jag får hålla i mig och sätta mig på ”vingarna”.
Kram!
Så mycket dramatik. Så mycket elände. Jag håller tummarna för att alla kryar på sig i god ordning. Sen håller jag en liten tumme för att Skatan får en gps som kan guida henne när hon orolig far omkring i mörkret.
Jag haaar en gps men …ja, när jag åker ”kända” vägar bryr jag mig inte om att använda den. Men hädanefter, i kolmörker, vis av erfarenheten, så …
Det verkar vara så att ”en olycka sällan kommer ensam”. Av någon anledning hopar de sig. Men nu är nog det värsta över … hoppas jag. Dottern är kvar på sjukhuset och det tas prover och röntgas med akutfasen är i alla fall över.
Jag är verkligen glad över vad gulliga ni är … mina bloggvänner … över hur ni deltar och tröstar. Tack snälla Selma!
Kram!
Periodvis funderar jag på vad jag gjorde från det barnen flyttade hemifrån tills det att dom blev föräldrar och man själv fick barnbarn. Periodvis känns det som om det där livet någon sa att det skulle komma i och med att man har stora barn, försvann på vägen Helt underbart är det så klart men ibland kan det bli för mycket underbart. Kan inte låta bli att erkänna att vissa dagar är inte gjorda för att krypa på golvet och köra bil. kan det vara åldern som sakta smyger sig på
Hoppas allt löser sig för er
Kram
Har man barn, har man dem hela livet … och barnbarnen också … och det är klart man lever med dem och oroar sig när de har det svårt, är sjuka eller behöver sin mamma. Jag kommer ihåg när jag själv hade min första pneumothorax … jag har haft två på 80-talet … då var jag i fyrtioårsåldern … och mamma stöttade mig, fanns där och jag behövde henne fast jag var vuxen, hade man och egna barn.
Det går nog aldrig över ….
Kram!
Ja så kan det var!
Så bra med en mor-/farmor som SKA finnas där. Mor-Farfar med, göra så gott de kan!
Sådär har Gubbs och jag hållit på i 27 år. Samtidigt har vi fått en fantastisk kontakt
med alla barnbarn, de är vi tacksamma för.
margareta
Ja, jag känner verkligen att jag inte kan låta bli att ”finnas där” så gott jag kan och så mycket jag ”får” och visst är det härligt att ha den fina kontakten med sina barn och barnbarn trots att de inte bor ”nästgårds”.
kRAM!
Allt på en gång! Det här med lungorna verkar ju riktigt otäckt. Hade aldrig hört talas om att det fanns något sådant här innan jag läste din blogg. Hoppas verkligen att allt går bra.
Kramar till dig och de dina!
Ja det är en otäck sjukdom och Äldsta dottern har råkat värst ut. Jag hade två på 80-talet och Sonen har också haft två men hon, hon har haft oräkneliga. Nu hoppas vi att det värsta är över för den här gången. Hon är kvar på sjukhuset och man fortsätter undersöka för att se vad man skall göra framöver …
Det gör ju så förbaskat ont också … nervtrådarna i lungorna känns!!!
Kram!