I Stockholm var Skatan hos doktorn … men det är en annan historia … och Mannen och StinaFina tog en promenad längs Karlavägen i skiten under tiden.
För skitigt var det.
Riktigt geggigt skitigt.
Sedan åkte de till Söder och pappa som var nöjd och glad och rosig om kinderna. Som vanligt.
Mannen och han ordnade lite med sina ”affärer” och så pratade de alla tre förstås om vad som hänt sen sist, om ditten och datten.
Först efter julhelgen kan nästa besök hos pappa bli av så det gällde att prata av sig …
Skatan hade också med sig en ståtlig amaryllis som julklapp till pappa och lämnade samtidigt en till Syster Yster och en julklapp till Salli … hennes hund … från StinaFina.
Skatan och StinaFina träffar ju inte dom heller på ett tag …
Skatan fick i sin tur en kasse med klappar till syskonbarnbarnen från Syster Yster och en julklapp till StinaFina från Salli.
De åkte hemåt innan det blev kolmörkt ute …
Väl hemma ställde de kassen med julklapparna bland de andra klapparna som ska med till Örebro på lördag och satte sig för att äta middag.
Men StinaFina skällde … och gläfste … och gnällde och puffade och satt där och stirrade stint på julklappshögen.
Och skällde högre och högre …
– Vad var det fråga om?
Mannen och Skatan fattade ingenting.
Hur kunde hon veta att där fanns en klapp till henne? Kunde det vara ett ben eller något som luktade gott?
Till slut stod de inte ut längre utan tog fram paketet, skakade lite på det och funderade … och tog det stora beslutet …
StinaFina skulle få sin julklapp i förskott 🙂
Och så fick hon paketet … och ruskade, bet och slet och fick lite hjälp av husse och till slut damp klappen ner framför nosen på henne.
Ett ögonblick blev hon sittande lite förvånad men sen satte hon igång att leka …och leka … och leka.
Hon kastade den högt upp i luften … fångade den där … rullade runt med den … slängde och ruskade.
Under hela tiden de åt sin middag hörde de henne daska runt och pipa med sin julklapp.
Salig.
Men hur i hela fridens namn kunde hon veta …
Tror ni hon är synsk?
Läs även andra bloggares åsikter om julklapp, att vara synsk
Skatans tankar 
Hejsan Eva !
Tänk att hundar är så förtjusta i pipleksaker. Minns våra boxrar, de pratade med den där, då de nafsade i den.Gulligt.
Kram Mi
Ja min systers leksaker till StinaFina blir alltid väldigt populära. Hon vet vad hundar gillar. Och StinaFina gillar just pipleksaker och bollar. Den här grisen var både rund som en boll och pep. 🙂
Kram!
Kanske var det så enkelt att det fanns en doft av djuraffär kring klappen? Miss E är galen i pipleksaker men ”dödar” dem tyvärr på studs så tyvärr…
Kram
Ja något sådant måste det helt enkelt ha varit … Annars förstår vi ingenting. Vi höll på att bli galna i natt för StinaFIna vaknade plötsligt och började leka igen med den där grisen så vi var tvungna att ta bort den och säga till på skarpen att hon skulle lugna ner sig.
Helt besatt är hon!
Kram!
Hundar ÄR synska och pipleksaker älskar de. Hon kanske hörde något litet pip som inte ni uppfattade.
Kram
Ja de måste vara det … ha någon övernaturlig egenskap… eller så var det som du säger … att hon hörde ett litet pip som inte vi uppfattade. Hundar lär ju ha fyra gånger bättre hörsel … eller ännu mer 🙂
Kram!
Hundar och katter är nog inte synska, men ibland undrar jag om de inte har ett sjätte sinne. För många år sen hade jag en schäfertik och en kväll hade jag varit ute och partajat på krogen. Dagen efter mådde jag inte så bra förstås och hunden förstod det så hon smög omkring och nästan gick på tårna för att inte störa. Jag var tvungen att leka lite med henne för att visa att allt var okej.
Hundar och även katter är mästare på att pejla stämningen, och vem vet, kanske har de ett sinne som vi människor saknar.
De hör ju så mycket bättre förstås … det sinnet är bra mycket mer utvecklat än hos oss människor och deras instinkt och intuition är säkert mycket mer utvecklat/bevarat hos våra tama ”vargar” än hos oss människor 🙂
Kram!