Idag är det Sonens namnsdag … regnmolnen tornar redan upp sig och det är drypande fuktigt i luften.
Det har inte blivit någon pangsemester hittills … det har hänt så mycket … så mycket som ställt sig i vägen …
Karin förstås … denna oro, denna ovisshet. Skatan kan inte släppa tankarna på henne och är mera där än här.
Och så det här med vädret …
– Ska inte solen skina från en molnfri himmel hela tiden. Va?
Igår regnade det faktiskt inte … men så släpade de runt på ett paraply också … Det brukar ju vara så att har man glömt paraplyet hemma kan man vara alldeles säker på att det kommer regna och har man det med sig så regnar det inte.
Så kom Folke … Skatans halvbror … och hans Joy mitt i alltihopa.
Det var förstås planerat sen länge att Folke och Joy också skulle komma till Koh Chang. De kände egentligen inte varandra, hade bara träffats några timmar på begravningar, först på Nils’ , Folkes pappas begravning, och sedan på vår gemensamma mammas och Skatan och hennes halvbror skulle nu äntligen träffas “på riktigt” . De hade förstås också talat med varandra i telefon men det blir ju aldrig samma sak som att träffas.
Folke och Joy dök alltså upp mitt i all denna känslostorm och turbulens när Skatan inte hade något annat i huvudet än Karin och var frånvarande … borta … inte här. Det kommer säkert att bli bra och kul så småningom och redan igår, efter det att Skatan fått lugnande besked hemifrån att allt var på rätt väg med Karin, hade de en trevlig kväll med mat och öl på stranden och en inblick i varandras liv och leverne.
Och de har ju bara kommit till halvtid här på Koh Chang … så … Skatan ska väl inte kasta in handduken ännu …
Nu ska Skatan bege sig upp till ett it-café med sitt tröskverk till dator och försöka få in det här inlägget i bloggen som hon skrivit hemma på “kammaren” i lugn och ro och tänker kopiera in så att det går lite fortare fram när hon väl är på nätet. Datorns urusla nätverkskort är det antagligen som trasslar till det för henne och gör det hopplöst att komma in på WiFi men nu ska hon få utnyttja ett fast nät och hoppas på bättre tur.
Att allt går lite fortare och smidigare …
Skatan får bara inte glömma att ta med sig paraplyet när hon går.
Läs även andra bloggares åsikter om frustration, vanmakt
Skatans tankar 
Så där ja, det verkar ljusna lite mer och mer så det blir nog bra innan det är dags att åka hem. Hur länge ska ni vara där föresten? Hela vintern?
Hejsan Eva !
Aj då. Det kanske är regnperiod där Du är.
Idag sol, annars har det varit disperiod här.
Där Du inte är.
Pyttelite snö men halt som attan.
Tids nog får Du fara hemåt igen väl.
Kram Mi
Skönt att det går åt rätt håll. Nu skingras nog snart de där molnen så får ni er pangsemester! Kram
Allt kommer att ordna sig – med tiden
margareta