Skatan har bara varit fyra (4) gånger på Oodie´s där hon hängde med Mannen varje kväll förra året …
Bara fyra (4) gånger.
– Men vaffö då då …
– Ja-a, säj det …
Alex och Thai-Tina (Elen) på Oodie´s hatar inte längre varandra eller sjunger tillsammans, nej …
Alex sjunger inte alls på Oodie´s mer … han är hemma i England med brustet hjärta
… och så Skatan … hon bor i andra ändan av WSB och ska gå hem mitt i natten i mörkret alldeles eeeensam.
Och så är det sig inte likt.
Och så har Skatan blivit gammal.
Även om ”alla”, Buffalo Man, Oodie himself, Tien och Elen alltid glatt hälsar och vinkar när Skatan gör entré … även om personaaalen kommer rusande med kvällens första Chang, även om det hälsas från ett eller annat bord där något gäng sitter så …
Även om nu alla är samlade som brukar gästsjunga/spela: Jack från Australien, Johnny från Tyskland, Irene från Schweiz och så den där pajsaren som alltid sjunger Another brick in the wall …
Även om Oodie´s egentligen är sig likt är allt … i alla fall … sig väldigt olikt.
Det går liksom på räls … det är ingen glöd.
Även om Tien spelar som en gud.
Det är väl Skatan själv … att hon är ”själv”, ensam här … som är den stora skillnaden.
Ibland är det inte kul att vara ensam.
Även om Skatan älskar att vara ensam på stranden, strosa, läsa, äta, glo, skriva lite …
Att sitta på Oodie´s ensam med sin Chang istället för att lyssna tillsammans med Mannen och ”gänget” blir liksom inte samma sak.
Äsch … nu ska hon inte klaga. Hon ska ge Oodie´s en chans till.
Ikväll kanske … Det ska hon.
För Oodie´s ääär ju ändå alltid Oodie´s …
liksom Engelska puben i Borlänge alltid var Engelska när det begav sig där med musik och samma gamla gäng …
När Skatan gått hem genom mörkret och satte nyckeln i dörren tyckte hon sig skymta något skräp vid sina fötter …
Det var inget skräp … det var en fjäril som flaxade lite trött med vingarna som satt där …
En trött fjäril … hm…
Allt är förgängligt … så är det bara.
Ingenting är aldrig sig likt.
Skatans tankar 
Det där att vara ”själv” att var ensam är inte lätt när man är hemma och ännu svårare när man är i en främmande miljö. Jag skulle så gärna vilja åka bort några veckor till något varmare ställe, men drar mig för det. Här har jag i alla fall barnen, grannarna, jag kan gå ut på samhället och träffar alltid någon att prata med, men utomlands, utan en bekant människa i närheten?? Nej jag håller mig nog hemma och inväntar inspirationen till någon trevlig bussresa fram mot våren.
Kram, Ingrid
Egentligen har jag först i år känt så … och bara på kvällarna. Förra gången jag reste ensam till Thailand var det lågsäsong och jag fick lättare kontakt med människor … nu är det gäng och par och ”full rulle” och då är det svårare att ”tränga sig på” . Men sååå farligt är det inte. Jag är ju ganska social och har lätt att komma i kontakt med människor.
Kram!
Vissa saker förändras bara… Var sak har sin tid och så… Men visst ska du ge det en chans till! Fast vandra hem i mörkret är väl så där…
Kram
Jag kan förstå att ensamheten blir påtagligt ensam när man brukar vara tvåsam. Även om man egentligen gillar den. Har äntligen hittat in i ensamheten och funnit en motor i det ensamma. Tänk på att tvåsamheten väntar på dig, då kanske det blir lättare att njuta 🙂 kram och ha de fortsatt fint på din resa!
Helt klart bättre att få dela allt med någon. Uppleva allt med någon annan, gemensamma minnen.
Det kanske var det den där fjärilen ville åstadkomma, lite gemenskap.
”Hellre gröt tillsammans än fläskfilé ensam” – Ur filmen Tillsammans.