Konstrunda …

I lördags  tog sig Mannen och Skatan ner på stan för att göra en liten konstrunda. De började på Galleri Sjöhästen där Skatan hade blivit så förtjust i  en tavla av Örjan Wikström som ställer ut på galleriet just nu tillsammans med Karin Almlöf.

akvarell av Örjan Wikström

Den fanns på inbjudningskortet till vernissagen som var för en vecka sedan och Skatan hade fallit pladask.

Hon känner bara för den … liksom. Det är så mycket man kan läsa in i bilden.

Skatan kallar den för ”den utsträckta handen” … 🙂

Och målningen är så melankolisk … också … liksom.

När de kom ner till galleriet upptäckte Skatan att det inte var samma målning på inbjudningskortet (färgerna, stämningen) som den som hängde där på väggen … och trots Hanneles försök att hjälpa henne genom att ringa konstnären och försöka hitta den ”rätta” bilden   så ”droppade” Skatan det hela.

Den ”rätta” var så mycket större … och så mycket dyrare … och så … ja

Skatan har  ju i alla fall bilden på inbjudningskortet.

Efter Galleri Sjöhästen gick de vidare mot Bryggeriområdet  där de var nyfikna på en  viss debutant, Carl Wellander, på galleri Handmade och sneddade över torget där lördagskommersen var i full gång med blommor och bröd och loppisbord och där en  uthållig samling människor stod och  skramlade med sina nycklar som de gjort nu varje lördag i två år för att protestera mot främlingsfientlighet. Skatan har varit med och skramlat några lördagar när hon haft vägarna förbi just klockan 12 en lördag.

Nyckelskramlarna

Carl Wellander,  ja …

När Skatan gick på gymnasiet här i Nyköping på 60-talet bodde hon i Oxelösund och kunde alltså inte gå hem och äta lunch. Det var meningen att hon skulle äta skollunchen uppe på Träffen (Folkets Park) men hennes vänner, Malle, Margareta … och tidvis Ola … bodde inneboende hos en fantastisk familj … familjen Wellander …  där Lena, frun i huset var/är konstnär (huvudsakligen keramiker) och Lars var bankjurist och de hade hur många barn som helst (sju åtta stycken) förutom de inneboende ungdomarna.

Det var Lena  som lagade luncherna … hon arbetade ju också hemma och fanns där …medan  Lars var på banken och ”trälade” … det kanske inte han tyckte att han gjorde förstås.

Det var ett äventyr att äta lunch hos Wellanders.

Alltid hände det något.

De hade  t ex en get  … som bodde … nej, Skatan kom inte riktigt ihåg …  men nog bodde geten inomhus på vintern, i farstun tror Skatan.

Och så hade de en hund, Fredag, som när hen dog låg på lit de parade ute på verandan  … och lunchen var lite extra ”festlig” just den dagen.

Ibland var luncherna enklare med fil och knäckebröd och liknande … ibland var de överdådiga och fantastiskt komponerade. Man kunde aldrig så noga veta … Skatan kommer speciellt ihåg en lunch där allt var grönt, smöret, grädden i semlan (det var den tiden på året), duken, porslinet etc … eller var det en tidig vårsupé vid just det tillfället  … hmm …

Hur som … det var alltid en ”happening” hos Wellanders.

Som Skatan sa var det en barnrik familj och i allrummet eller matsalen där de åt fanns en öppen spis (eller var det en kakelugn?) där allt eldades upp … förutom ved var det mjölkkartonger, blöjor, papper etc etc … och bakom en skärm i ena ändan av rummet kunde det ligga ett berg av stryktvätt.

I  barnkammaren stod sängarna så tätt att man var tvungen att kliva på de främre  för att komma till de innersta och krama godnatt då Skatan var barnvakt någon gång …

Det var en drömfamilj att vara inneboende hos … (Skatan bodde ju inte där men … som sagt … hennes vänner).

Nu stod hon där mitt i salen … Lena Wellander … och var stolt mamma till utställaren Carl  … och hon kände igen Skatan !!! … efter alla dessa år.

Lena Wellander

Carl Wellander var yngste sonen i huset.

Honom träffade aldrig Skatan då på 60-talet för han är född 1972 och då hade Skatan för längesen flyttat från stan och luncherna hos Lena. Däremot kände  hon igen  en av döttrarna där i utställningshallen … hon var en avbild av sin mor Lena …  Matilda eller Sofia Matilda, som idag kallade sig Sofia och som var Skatans och hennes väninnas gudbarn och som Skatan skam till sägandes inte haft någon kontakt med sen dopdagen … men som Skatan nu fick en trevlig pratstund med. (Detta blev en lång parentes … )

Carl Wellander ja … vilken fullfjädrad konstnär var det inte som visade upp sina förstlingsverk som skulptör. Han hade fått ”utställningen” i födelsedagspresent av sin hustru och hade i princip börjat ”producera” sina keramiska verk när det började ”brinna i knutarna” … efter jul. De flesta keramiska skulpturerna var gjorde … vad Skatan förstod … med Raku-teknik.

– Jag var i princip tvungen att göra en ”grej” om da´n …

Detta bildspel kräver JavaScript.

Utställningen heter ”Sigura Fafnesbane & andra virtuella hjältar” och i mitten stod de här hjältarna som också var fotograferade vilka bilder hängde på väggarna med text under så man kunde ”läsa” sagan om Sigura Fafnesbane.

Skatan köpte ett drakägg … som hon inte har någon bild på …

”Till vardags” jobbar Carl  med något tredimensionellt datorarbete …

Skatan fattade aldrig riktigt vad det rörde sig om.

Vilken helt underbar konstrundelördag det visade sig bli …

8 Replies to “Konstrunda …”

    1. Ja det var en fin lördag och jo … det ena verkade ha dragit det andra med sig. Det är väl det det gör. Har man något att berätta kommer orden av sig själv nästan.

      Kram!

  1. Kära återseenden helt enkelt. Så härligt och berikande det känns men kanske samtidigt en smula vemodigt då man vid sådana tillfällen faktiskt märker vad tiden går.
    Kram

    1. Tick tack tick tack … tiden går sannerligen fortare och fortare ju äldre man blir. Du som är ung och redan tycker att livet går fort fram … vänta och se … det kommer att schvischa fram och hux flux är barnen stora .,, och du sitter i en soffa och virkar … fort fort …

      Kram på dig!

  2. Hej, Skatan. Jag är tillbaks! Örjan Wikström ställer ut i Göteborg också, jag har också varit på konstronda, men det var i tjänsten. Jag tycker du har en fantastisk fin bild där i ditt blogghuvud. En fågelängel. Det skulle jag vilja vara

    1. Hej! Ja visst ääär den fin ”fågelängeln”. Du kan se mer bilder på Mülksüzler som jag länkar till längst upp i sidopanelen här. ( https://www.facebook.com/mulksuzlerr?fref=ts )

      Hannele (Galleri Sjöhästens ägare) ringde som sagt och där … i Göteborg .. hänger den! Originalet.
      Men så mycket större … och så mycket dyrare. Vi är alldeles nyinflyttade i en lägenhet här i Nyköping och har fullt sjå att hänga de tavlor vi har. Så egentligen behöver jag ingen tavla just nu … framförallt ingen stor tavla … men jag föll så pladask.

      När allt är på plats här hemma kan jag (och Mannen gubevars) börja byta ut … göra ändringar etc …

      Kram!

      1. Det är fantastisk med konst som går rakt in i ens hjärta! Ibland vill man äga. Men ibland räcker det, att se, eller ha sett. Eftersom jag köper in konst till stadens samling, ser jag mycket konst. Och så håller jag på själv. Och så bor jag i ett hus med öppen planlösning! Kan det bli värre, när man nu vill ha bilder omkring sig? Men som sagt, ibland räcker det att konsten finns

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s