Etikett: Konst

Sommarens höjdpunk så fantastisk att det inte går att säga med ord

IMG_4134

Ett kort damp ner från Lena och Karl Johan (och Skatan som inte ens hunnit skriva och tacka ännu) och så Skatans dagboksanteckningar

Skatan och Mannen var bjudna till Kalmar. Det var en hel vecka sedan men orden har inte räckt till och hon har ännu inte hunnit smälta alla intryck. Men nu går det inte att vänta längre. Väntar Skatan ännu lite längre är det fara å färde att det inte ”bidde” något alls. Och som hon har misskött den här bloggen på sistone är farhågorna inte överdrivna. (Skatan har däremot skrivit i sin svarta dagbok förstås om dagarna i Kalmar)

Lena är Skatans allra första lekkamrat, bästis, som hon träffade redan i lekskolan vid ca 5 års ålder och lekte med så gott som varje dag ända tills Skatan flyttade med sina föräldrar vid 12 års ålder ungefär. Och de gick inte ens i samma klass. De var Sotlugg och Linlugg, Skatan hår var förstås svart som sot och Lenas lyste som guld i solen. Deras hästsvansar slängde och vispade åt samma håll när de sprang nerför backen från  Solbergagatan ner till henne på Klostergatan. Ellerpå landet i Wettersmålen ner till lagården hos Hessels. De träffades igen som fjortisar på konfirmationslägret i Sundborn och sedan tror jag Lena kom upp till Skatans student för femtio år sedan.

Det var alltså femtio år sedan sist.

Men så sammanförde Skatans grannar Gunilla och Lalle Skatan med Mannen med Lena och Karl Johan på en överraskningsmiddag som hette duga. Det var i mars och Lena och Skatan pratade minnen och pratade och mindes och mindes …

Och så kom den här inbjudan till Lena och Karl Johan.

Skatan och Mannen for till Kalmar, Skatans första besök i stan medan Mannen hade minnen därifrån som liten pojk.  De började sitt besök på familjens lantstället på Långö, ett underbart ställe där de fick njuta av en härlig lunch och träffa barnen Anna och Axel med respektive och barnbarnen förstås.

Som vanligt blev det inte många bilder därifrån eftersom Skatan var så upptagen i det ”verkliga livet” så hon glömde bort att fotografera.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Framåt eftermiddagen for de till Kalmar och installerade sig i den underbara stadsvåningen som låg ett stenkast från Folkets Park dit Lena och Karl Johan bjudit dem att lyssna och se BAO med Helene Sjöholm och Tommy Körberg på kvällen. De hade  packat ner hemmagjorda piroger och ”rödvinsbärssaft” som matsäck och tagit med fällstolar att sitta på. Och solen lyste och folk var glada och det var en riktigt folkfest. T o m kajorna på taget tyckte det var toppen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

BAO med Helen Sjöholm och Tommy Körberg

Nästa dag som var söndag guidade oss Karl Johan på Öland dit de for över den fantastiska bron, som var ett äventyr i sig. Skatan hade aldrig varit på Öland och blev förstås överförtjust. De hade ju också en proffsig guide i Karl Johan (som är en av de mest allmänbildade och kunniga människor Skatan träffat. Han visste  ta mig tusan någonting om ALLT).

Första anhalten blev VIDA Konstmuseum där de också blev guidade av Karl Johan förstås.  Sedan januari 2016 ägs och drivs VIDA av paret Hampus Vallien och Emilia Thor som Karl Johan och Lena också presenterade oss för.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter VIDA for de vidare för lunch på Solliden och kungens café. De åt kroppkakor förstås … vad annat skulle de äta en sån här dag och efter lunchen fortsatte färden på Ölands västkust förbi byar som ännu inte ”skiftats” utan låg efter bygatan och med flera kvarnar i varje by som om bönderna inte hade kunnat komma överens och om en kvarn utan måste ha varsin.

Detta bildspel kräver JavaScript.

De korsade Alvaret med sin speciella blommor och sin egenartade karaktär och gjorde en snabbtur till Mörbylånga och Färjestaden för att Mannen skulle få se det hotell han vistats på med sina fastrar som barn och där han fått rostat bröd med BÅDE marmelad OCH ost. Och sen for de tillbaka över bron och hem för att pusta ut en minut och sedan blev det middag i Kalmar efter en lika proffsig guidning där förstås.

Hemma hos Lena och Karl Johan var det också som det värsta museum med fantastisk konst av olika slag. Karl Johans morbror hette t ex PO Ultvedt.

Dagarna var fyllda av prat och minnen och mat och ja … det här var sommarens absoluta höjdpunkt både för Skatan och Mannen. Nu kommer de inte släppa kontakten i ytterligare femtio år … det är ett som är säkert.

Snipp snapp snut … Skatans berättelse om detta tog nu ett tvärt slut.

Hängning pågår

Stor stadsbild i fonden ...
Stor stadsbild i fonden …

Hannele är sjuk … och på lördag är det vernissage på Galleri Sjöhästen …

G och L och Skatan ryckte ut för att hjälpa henne dels att packa ihop Julkul-utställningen (som Hannele hunnit  göra  hundjobbet med innan ”jullovet”) … Ebba von Wachenfeldts glas var packat och klart … nästan … och det var tur. Det räckte så bra med att vira plast runt ramarna och bubbelplasta tavlor), dels att tillsammans med konstnären Helena Trovaj hänga hennes fantastiska akvareller.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Helena målar … som sagt … akvareller. De som hängdes nu var stadsbilder  … Stockholm, Paris, New York … människor och bilar och allt i flygande fläng … rörelsen som sveper över bilderna och ger dem stadens atmosfär är … fantastisk.

Det tog sin tid förstås … men Skatan trivs som fisken i vattnet,  fågeln i skyn. Och lärde sig massor …

Vernissage på lördag alltså … Skatan hoppas att många kan komma då och både se Helenas konst och träffa henne ”in person” … (konsten kan man se ända till den 24 januari)

Skatan kunde inte heller hjälpa att slänga ett öga ditupp så fort hon trängde sig förbi  Marina Kaplan Stenbys hundar och katter om tagit höjd för att inte bli nedtrampade och komma undan ett tag …  🙂 (Hon bara älskar dem)

IMG_6518

Elaine Sturtevant 1930 – 2014

Screen-shot-2012-04-12-at-10.46.30-AM

Skatan läste … när hon började plöja igenom massa tidningar (SvD) vid sin hemkomst från Italien …  att Sturtevant var död.

Elaine Sturtevant is an American artist who produces only copies of other artists’ work. She masters the technique of her artists of choice and reproduces their work. The artists that she chooses are generally iconic of their respective time periods. (The Collector Tribune)

… och Skatan läste alltså om Sturtevant i SvD och citerar vidare:

”Aaargh! Säg inte original”, fräste Sturtevant – som enbart använde efternamnet i sitt konstnärskap – under intervjun. ”Kreativitet är en myt och originalitet är en romantisk idé.”

– – –

Syftet var att få publiken att tänka till kring centrala konstbegrepp som autenticitet och originalitet.

(Clemens Poellinger i SvD)

Redan som barn fick man lära sig att inte ”härmas”. Det var fult, sååå fult att göra det.  Men ”ingenting är nytt under solen” och genom att härmas lär man sig tekniker och får inspiration till att utveckla något eget. Skatan tror att de flesta någon gång i början innan man hittar ”sin” egen stil söker … och just det … härmas.

Som 82-åring var hon fullt uppkopplad till vår samtid: ”Vår digitala värld kan inte längre fungera som en behållare för upphovsrätt. Copyrighten har sluppit lös, så är det bara. Att bråka om det är en överflödig övning”, slog hon fast.

Sturtevant var en sann  ”pirat” utan att veta om det 🙂

 

Konstrunda …

I lördags  tog sig Mannen och Skatan ner på stan för att göra en liten konstrunda. De började på Galleri Sjöhästen där Skatan hade blivit så förtjust i  en tavla av Örjan Wikström som ställer ut på galleriet just nu tillsammans med Karin Almlöf.

akvarell av Örjan Wikström

Den fanns på inbjudningskortet till vernissagen som var för en vecka sedan och Skatan hade fallit pladask.

Hon känner bara för den … liksom. Det är så mycket man kan läsa in i bilden.

Skatan kallar den för ”den utsträckta handen” … 🙂

Och målningen är så melankolisk … också … liksom.

När de kom ner till galleriet upptäckte Skatan att det inte var samma målning på inbjudningskortet (färgerna, stämningen) som den som hängde där på väggen … och trots Hanneles försök att hjälpa henne genom att ringa konstnären och försöka hitta den ”rätta” bilden   så ”droppade” Skatan det hela.

Den ”rätta” var så mycket större … och så mycket dyrare … och så … ja

Skatan har  ju i alla fall bilden på inbjudningskortet.

Efter Galleri Sjöhästen gick de vidare mot Bryggeriområdet  där de var nyfikna på en  viss debutant, Carl Wellander, på galleri Handmade och sneddade över torget där lördagskommersen var i full gång med blommor och bröd och loppisbord och där en  uthållig samling människor stod och  skramlade med sina nycklar som de gjort nu varje lördag i två år för att protestera mot främlingsfientlighet. Skatan har varit med och skramlat några lördagar när hon haft vägarna förbi just klockan 12 en lördag.

Nyckelskramlarna

Carl Wellander,  ja …

När Skatan gick på gymnasiet här i Nyköping på 60-talet bodde hon i Oxelösund och kunde alltså inte gå hem och äta lunch. Det var meningen att hon skulle äta skollunchen uppe på Träffen (Folkets Park) men hennes vänner, Malle, Margareta … och tidvis Ola … bodde inneboende hos en fantastisk familj … familjen Wellander …  där Lena, frun i huset var/är konstnär (huvudsakligen keramiker) och Lars var bankjurist och de hade hur många barn som helst (sju åtta stycken) förutom de inneboende ungdomarna.

Det var Lena  som lagade luncherna … hon arbetade ju också hemma och fanns där …medan  Lars var på banken och ”trälade” … det kanske inte han tyckte att han gjorde förstås.

Det var ett äventyr att äta lunch hos Wellanders.

Alltid hände det något.

De hade  t ex en get  … som bodde … nej, Skatan kom inte riktigt ihåg …  men nog bodde geten inomhus på vintern, i farstun tror Skatan.

Och så hade de en hund, Fredag, som när hen dog låg på lit de parade ute på verandan  … och lunchen var lite extra ”festlig” just den dagen.

Ibland var luncherna enklare med fil och knäckebröd och liknande … ibland var de överdådiga och fantastiskt komponerade. Man kunde aldrig så noga veta … Skatan kommer speciellt ihåg en lunch där allt var grönt, smöret, grädden i semlan (det var den tiden på året), duken, porslinet etc … eller var det en tidig vårsupé vid just det tillfället  … hmm …

Hur som … det var alltid en ”happening” hos Wellanders.

Som Skatan sa var det en barnrik familj och i allrummet eller matsalen där de åt fanns en öppen spis (eller var det en kakelugn?) där allt eldades upp … förutom ved var det mjölkkartonger, blöjor, papper etc etc … och bakom en skärm i ena ändan av rummet kunde det ligga ett berg av stryktvätt.

I  barnkammaren stod sängarna så tätt att man var tvungen att kliva på de främre  för att komma till de innersta och krama godnatt då Skatan var barnvakt någon gång …

Det var en drömfamilj att vara inneboende hos … (Skatan bodde ju inte där men … som sagt … hennes vänner).

Nu stod hon där mitt i salen … Lena Wellander … och var stolt mamma till utställaren Carl  … och hon kände igen Skatan !!! … efter alla dessa år.

Lena Wellander

Carl Wellander var yngste sonen i huset.

Honom träffade aldrig Skatan då på 60-talet för han är född 1972 och då hade Skatan för längesen flyttat från stan och luncherna hos Lena. Däremot kände  hon igen  en av döttrarna där i utställningshallen … hon var en avbild av sin mor Lena …  Matilda eller Sofia Matilda, som idag kallade sig Sofia och som var Skatans och hennes väninnas gudbarn och som Skatan skam till sägandes inte haft någon kontakt med sen dopdagen … men som Skatan nu fick en trevlig pratstund med. (Detta blev en lång parentes … )

Carl Wellander ja … vilken fullfjädrad konstnär var det inte som visade upp sina förstlingsverk som skulptör. Han hade fått ”utställningen” i födelsedagspresent av sin hustru och hade i princip börjat ”producera” sina keramiska verk när det började ”brinna i knutarna” … efter jul. De flesta keramiska skulpturerna var gjorde … vad Skatan förstod … med Raku-teknik.

– Jag var i princip tvungen att göra en ”grej” om da´n …

Detta bildspel kräver JavaScript.

Utställningen heter ”Sigura Fafnesbane & andra virtuella hjältar” och i mitten stod de här hjältarna som också var fotograferade vilka bilder hängde på väggarna med text under så man kunde ”läsa” sagan om Sigura Fafnesbane.

Skatan köpte ett drakägg … som hon inte har någon bild på …

”Till vardags” jobbar Carl  med något tredimensionellt datorarbete …

Skatan fattade aldrig riktigt vad det rörde sig om.

Vilken helt underbar konstrundelördag det visade sig bli …

NUDES

på Galleri Sjöhästen med vernissage idag …

Och Skatan var där förstås.

I flera timmar faktiskt. Hon är ju suppleant i styrelsen och vill gärna hjälpa till att värva medlemmar. Men samtidigt gillar hon ju konst av allehanda slag. Hon trodde faktiskt inte att hon skulle tycka så mycket om just den här utställningen men oh vad hon bedrog sig.

Johannes Wessman, fotorealist

En enda av de utställande konstnärerna närvarade:

Johannes Wessmark.

Och det var en trevlig bekantskap. Han gör fotorealistiska målningar så man tror inte sina ögon. Att det inte är ett foto alltså  … varenda hårstrå, varenda leverfläck finns med på porträtten t ex …

Emmy nackhår

Skatan köpte en bok som Johannes Wessman sålde: Målningar och tekniken bakom och blev ännu mer fascinerad. Nu är Skatans foto av  bilderna ur boken inte av bästa kvalitet … men ni kan ändå få en föreställning, eller hur ? Bilden ovan heter Emmy nackhår och är gjord i akryl och färgpenna.

Förutom Johannes Wessmans verk visades en hel radda konstnärers målningar och fotografier och etsningar med nakenmotiv   … bl a Anders Zorn (förstås), Ralf Arzt, David Lachapelle, Lennart Jirlow, Bror Hjort, Evert Taube m fl  m fl …

Men Johannes Wessman var för Skatan den stora behållningen eftersom han var en så öppen och entusiastisk konstnär som mer än gärna delade med sig av sina tankar om måleriet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och Skatans målarsinne retades igen …

Hon mååååste bara sätta igång nu.

Snart … nej … NU.

Tillbaka till verkligheten

Fastän tvärtom då … förstås.

För bloggen är inte Verkligheten för Skatan.

Inte ännu.

Men nästan så.

Dåligt foto med blänk men en underbar bild av Camilla Pyk … just nu på Sjöhästen

Nu har Skatan i alla fall gjort en djupdykning ner i den verkliga Verkligheten några dagar, träffat Folke och Joy, ätit och druckit och pratat och pratat, varit på Femöre och på vernissage på Galleri Sjöhästen och promenerat i hamnen och sett Bryggeriet och NK-villan och Nyköpingshus och …

inte vet Skatan hur hon ska berätta om allt detta …

Det är svårt att komma igång igen efter några dagars uppehåll …

Och det vaaar längesen hon hade riktigt flyt härinne, Skatan … men men …

Ups and downs … that´s life …

En liten bildkavalkad får det bli så länge … med blandad kompott som både Folke och Skatan knäppt … (fast Skatan glömde förstås att knäppa för det mesta  … utom ibland)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mera dimma och så ANDRUM

Men trots dimma … både utvändigt och invändigt … bestämde sig Mannen och Skatan för att gå på vernissage, på förvernissage,   på Galleri Sjöhästen och få lite…

ANDRUM

Det fick de.

De fick möta två konstnärer, N. Jonas Englund, med sina ”mästerligt målade fåglar som ger associationer till både kyrkokonst och abstrakt expressionism” … som en del av presentationen löd på inbjudningskortet … och Ulla Hultberg med ”lyriska glasbilder och unika skulpturer, frusna i tiden”.

Och plötsligt skingrades dimman …

De mötte en konst av en nästan andlig dimension.

Denna trut *  … denna Larus Argentatus … med sin blick långt bort i fjärran eller … eller meditativt inåtvänd … (nu tar Skatan till … hon veeet)  men …

Är han inte fantastisk?

Larus Argentatus

B I O G R A F I

N. JONAS ENGLUND föddes 1960 i Göteborg och växte där upp i en mycket kreativ och konstnärlig hemmiljö. Han började sin yrkesbana som musiker och kompositör, men måleriet tog så småningom överhanden. Den första separatutställningen gick av stapeln 1983 i hemstaden.

Jonas har under en stor del av sitt konstnärskap varit bosatt och verksam i USA, där hans säregna stil tog mera fast form. Tiden på Hawaii kom att betyda mycket för kolorit och ämnesval. Men tiden i Amerika resulterade också i en utökad repertoar som i mycket anspelar på klassiskt måleri. Nutida tolkningar av renässans- och barockmåleri, starkt färgade av uppväxten i popkonstens sextiotal.

Sedan ett par år tillbaka har begreppet ”exotism” genomgått en vidare utveckling i Jonas måleri. Under de många utlandsvistelserna kom den svenska faunan att gradvis te sig lika främmande som den tropiska. Att måla det hemtama med nya ögon blev en stor utmaning. Dessa funderingar har, tillsammans med ett nyvaknat intresse för det sakrala, kommit att resultera i en serie ”sekulära helgonbilder”, med i huvudsak nordiska fåglar som centralgestalter.

Det är ikonliknande, minutiöst målade fågelstudier med egentillverkade handgjorda ramar som förenar konst – både realistisk och abstrakt – religion och vetenskap. Ett måleri med rötter i klassiskt naturmåleri och holländsk guldålder, men med en klart modern framtoning, influerad av både abstrakt expressionism och popkonst. Dessutom har latinet åter kommit till heder, både som typografiskt element och som garant för vetenskaplig saklighet.

 

Medan de sippade på vinet och åt pajer av allehanda slag och ostbollar på gott bröd berättade Jonas och Ulla om sin konst för oss som andäktigt lyssnade … men redan innan hade en så´n där lite röd plutt hamnat vid nedre högra hörnet av den som skulle bli Mannens och Skatans egen ” ikon” …  truten Larus. (  * Inte samma ”Larus” som Jonas har på sin blogg och som Skatan visar här ovan men … vår alldeles egen trut … som också heter Larus 🙂 )

De hade inte kunnat ”stå emot”.

Och i morse efter Morgonrundan tog sig Skatan en egen runda för att titta på deras nya fågel … i ett annat ljus.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tommy TC Carlsson

I Mannens och Skatans duschrum hänger ett medicinskåp som har förbryllat en och annan.

– Varför har de hängt upp ett gammalt buckligt medicinskåp?

När man frågat har Skatan livfullt berättat hur hon hittade det i en container och släpade hem det och tvättade det och hängde upp det ovanför toaletten.

– Visst är det vackert med sitt röda kors? Men öppna det kan vi inte för någon nyckel hittade vi inte … , brukar Skatan fortsätta

– Jo-o … erkänner de förstås, visst är det fint. Och blir hejdade precis innan fingrarna når skåpet …

Några fingrar vill ju inte Skatan ens skall nudda medicinskåpet som ju … det har ni förstås redan räknat ut … är ett konstverk, ett trompe l´oeil-verk, målat av signaturen T.C. (Tommy TC Carlsson).

Tommy TC Carlsson och Larissa Stenlanderär ett konstnärspar som i helgen har vernissage och visar sina verk hos  Hannele  Heiskanen på Galleri Sjöhästen här i Nyköping.

Det skall verkligen bli kul att se hans grejer igen och också stifta bekantskap med Larissa Stenlander som Skatan nog inte sett något av tidigare.

Kul va ?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Recept för en bild

… har Skatan fått idag från Sackarias Luhako, en ung men sååå himla spännande och talangfull konstnär … när hon och Mannen besökte Galleri Sjöhästen här i stan.

Recept för en bild

Tag en dl avsmak blandas med en msk dekadens.

Slå i en bunke av rädsla för blekna in i samhället,

vispas hårt stundtals mansikt.

Tillsätt en tsk självutforskande samt en liter tankar kring livet.

Rör ner lite desperation.

Ställ på en platta fylld av åsikter.

Låt stå under ett lock av vad som förväntas, när röran börjar koka över tag av den.

Slå upp i en form av desperata känslor kring sanningarna media och världen bjuder på ….

Låt sedan bakas med åskådarnas tankar och intryck, kring bilden.

Tillsätt en gnutta hopp om att det vackra kan få plats att växa,

avsmaka med en känsla av att saker kan bli bättre och förändras.

Inte nog med att Sackarias är en spännande målare som jobbar i olja, akryl, kol, spray och gör helt fantastiska collage utan han arbetar också med dans-performance. På vernissaget idag dansade Hanna Luhanko, Cecee Carlsson och Alexandra Mets en dans som fick Skatan så berörd att hennes ögon fylldes med tårar …

Den handlade om att vi måste alla kämpa för att inte stelna som vuxna och i presentationen sa Sackarias att själv såg han ut som han kände sig och ville se ut men för omvärlden kanske framstod som sin egen proteströrelse … för trots sin ålder vägrade han kostym och slips … hm … Skatan visste inte det där om kostym och slips vid en viss ålder … men förstår förstås andemeningen 🙂

Sackarias Luhanko

Detta bildspel kräver JavaScript.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Björn Bergsten och hans skata …

När Skatan fick det där tillmälet ”tjuv” rannsakade hon sitt minne och funderade om hon hade kvar annat stöldgods och kom att tänka på

älsklingsskatan … tecknad av Björn Bergsten … sökte och fann och tog genast bort de hon hittade.  Sedan tog hon sig för att söka lite mer på konstnären och fann att Björn Bergsten både var med i FB och hade en sida …

Och när hon hittade den, hittade hon samtidigt underbara porträtt som han målat … inte minst självporträtten är jättefina … De hittade hon hos honom på FB … .

Eftersom Skatan själv tycker om att måla porträtt blev hon nu ännu mer förtjust …

Skatan bestämde sig för att fråga om Björn Bergsten ville bli hennes vän på FaceBook … och det ville han och så skrev hon snabbt ett meddelade och bekände sina synder med skatstölden … och fick genast ett svar …

”Du får använda mina målningar hur du vill 🙂
Jag har redan tjänat pengar på dem.
/Björn ”

Björn Bergsten har fler strängar på sin lyra … offentlig utsmyckning i Kungälv … till exempel

”Björn Bergsten valdes att smycka utomhusmiljön vid huvudentrén. (Kungälv) Hans verk Fanfar består av en 19,2 meter hög skulptur i stål som är formad som en lur eller änglatrumpet.” (Kungälvs Kommuns hemsida)

Pig in Funky Business

… och detta grishuvud i brons …

Den som söker han finner … och … som man frågar får man svar …

 

 

Våra julklappar är på plats

… här hemma och där de skall hänga hädanefter.

Mannen och Skatan har ju gjort några riktiga konstkap …som vi gav varandra till julklapp

Det var på vernissaget av Maria-Thérèses tavlor i Stockholm på galleriet med det spännande namnet A Lost World som vi blev alldeles förhäxade av speciellt två av hennes fotografiska konstverk …  Sjön och Den Andra Hemligheten …

Sjön

Som vanligt gör naturligtvis inte min egen fotoförmåga konsten rättvisa. Bilderna har ett djup och en ”hemlighet” som är svår att förmedla så här.

Den andra hemligheten

Men en sak är säker … man kan stå försjunken länge framför tavlorna  och liksom komma in i … dyka ner i …  ”A Lost World” … ungefär som Alice gjorde  i Underlandet …

Nu hänger hon där …

… hemma hos oss.

Vi hämtade henne idag från Galleri Sjöhästen och hängde genast upp henne där hon kan stå och titta ut på det kalla vintriga landskapet om hon bara lyfter blicken en aning … drömma sig bort och fingra på … pärlbandet.

Pärlbandet

Det är  Danka Jaworska … en fantastisk konstnär som är född i Polen men svensk sen 1970-talet …  som målat Pärlbandet.

Tavlan heter så: Pärlbandet.

Pärlbandet är långt ifrån  det enda mästerverket som Danka Jaworska har målat och tråkigt nog gör Skatans foto det långt ifrån rättvisa.

Men ni  kan alltid passa på att titta  in i Danka Jaworskas  Galleri … och njuta av många fler av hennes mästerverk.

PS  Förresten gjorde Skatans granne Johanna en riktigt kupp där på Sjöhästen idag … hon sa till ägarinnan Hannele Heiskanen att Skatan skall ställa ut där i vår på samma utställning … Mina Vänner … som Johanna själv … så nu finns det ingen återvändo. Tio till femton tavlor måste produceras … :-). Imorgon skall Skatan ta med sig prov på vad hon gjort tidigare  … så att inte Hannele ”köper grisen i säcken” … men hon verkar lita på Johannas omdöme helt och hållet. Riktigt kul skall det bli  … i alla fall.  Skatan ”skapar” bäst med deadlines 🙂   DS

Läs även andra bloggares åsikter om ,

In i A Lost World Gallery

och i drömmarnas värld … hamnade de… efter att ha tagit sig från Söderns höjder med tunnelbanan till Gamla Stan,

mött upp med Svägerskorna och ätit en god lunch på Vapiano … innan de alla fyra drog  vidare uppåt genom gränderna mot Stortorget och Köpmangatan och galleriet där Maria-Thérèses utställning öppnade idag med Vernissage.

Julmarknaden var  redan i full gång  på Stortorget … och det är inte ens första advent 😦

Det var från ett grått, fuktigt och ogästvänligt Stockholm som  de dök in i värmen i galleriet genom att passera  genom  antikaffären som också invigdes denna dag …

Och där fanns hon,  Maria-Thérèse, bland sina tavlor och Skatan fick träffa sin bloggvän och konstnären  IRL.

Det var som om vi redan kände varandra  …

Skatan hade förstås sin kamera med sig men kom alldeles av sig och tog nästan inga bilder alls. Inte på gränden och Köpmangatan, inte på antikvitetsaffären och galleriet … inte på Svägerskorna  …

Köpmangatan  sedd från Stortorget (Wikipedia)

Men hon tog en bild i alla fall …  på Maria-Thérèse  …

Maria-Thérèse

och så tog Mannen en på dem tillsammans …

Maria-Thérèse och  Skatan*

Skatan tog inte heller några bilder på de två tavlor hon köpte … två fantastiska tavlor  förstås … båda original.  När utställningen är slut den 20 december skall Skatan hämta  dem och då … då kommer hon att visa dom  här på bloggen …

Den ena hette Sjön … Den andra Hemligheten.

Skatan och Mannen skiljdes från Svägerskorna utanför galleriet och tog tunnelbanan tillbaka till Hornsgatan och bilen som stod parkerad hos pappa , som vi förstås passade på att besöka  och fick en fin pratstund med.

Så åkte vi hemåt i dimman och diset och regnet, hämtade StinaFina som haft det bra hos sin nya ”extramatte” Helen … nöjda och belåtna och trötta efter en fin eftermiddag i  ”en förlorad värld”.

I morgon blir det nya äventyr. Då skall Skatan och Mannen och Syster Yster åka på kryssning med Bonniers Bokklubb som firar 40-årsjubileum.

Det skall bli kul. Hoppas det inte gungar för mycket bara … 🙂

* … i sin nya kepa som döljer hennes ”bad-hair-day-hår”. Kepan har förresten en egen historia som Skatan får återkomma till …

Professorn och konstnären Arne Isacsson har avlidit

efter en tids sjukdom …

Transsibiriska järnvägen

Arne Isacsson var förutom  professor i akvarellteknik och Ria Roes Schwartz´ lärare och mentor en stor konstnär och en av Sveriges mest kända akvarellister.

Skatan fick stifta närmare bekantskap med hans syn på akvarellmålning och hans egen konst i somras på akvarellmålarkursen på Fridhems Folkhögskola …men fick aldrig chansen att träffa honom personligen och se hans konst ”live” … så att säga.

Det var meningen att han skulle ha ställt ut på NK-Villan här i Nyköping samtidigt som Ria ställde ut på Galleri Sjöhästen men det gick om intet på grund av att han blivit sjuk.

Arne Isacsson när han fyllde 90 år för tre år sedan …

Lilla a kom igår

Snart skall vi gå Morgonrundan med StinaFina, äta frukost och sedan ”göra stan och dess gallerier”.

Solen lyser redan uppmuntrande på Wedholms vägg och det lilla blå huset …men det är kallt.

Höstkallt.

Idag visar  Ria Roes Schwarz en del av sina akvareller och har vernissage på Galleri Sjöhästen här i stan …

Det skall bli så roligt att återse henne, en kvinna som Skatan verkligen beundrar och har den största respekt för …  och som är en underbar akvarellist i samma skola som Lars Lerin.

”Det sista ljuset” (2006) målat av Lars Lerin och fotograferat av Lars Engelhardt

Detta ödehus ? växte fram under Rias hand när hon undervisade Skatan och lilla a och de andra i somras på Fridhem …

Båda har haft Arne Isacsson som lärare …

Arne Isacsson ”Gråljus över slätten”

Skatan får skämmas lite när vi träffas att hon inte målat en enda akvarell sen sist … men Skatan har en del att skylla på … hon  har inte mått så bra och det krävs det av henne för att hon skall få ”ur sig något” … men idag kommer säkert lusten tillbaka.

Vi fortsätter  sedan ner till Bryggeriområdet och de andra gallerierna, äter en god lunch någonstans.

Sedan, framåt eftermiddagen,  skall lilla a vidare till Stockholm och dottern sin och Skatan och Mannen skall ha gäster på Femöre.

Lilla a har målat ”Utsikt från Tomarps kungsgård” (2010)

Man måste passa på innan sommaren helt har övergått till höst och höstrusk.

Carpe diem.

Maten är förberedd så långt det går, vädret är vackert …

Nu är det bara Skatans hälsporre som kan sätta sig på tvären …

Men Kinesens liniment brukar göra underverk och fixa det mesta 🙂

Vi åkte till Stockholm idag… Mannen, StinaPinaFina och jag…

larslerin_1

Det var nämligen – 15 grader och pannan i huset hade pajat så det var iiiisande kallt inomhus. Inte ens en brasa kunde vi tända eftersom skorstenspiporna är det projekt som står på tur att åtgärdas i huset. Vi köpte lägenheten delvis p g a den härliga öppna spisen, hade knappt flyttat in förrän man meddelade att vi inte fick elda … ännu. Detta projekt har nedprioriterats allt eftersom andra, för andra i huset mer trängande behov …. poolen t ex…. måste gå före. Klagar Sura Skatan….

Nåväl … vi for till Stockholm för en museirunda (Nationalmuseum  med Lura ögat-utställningen och Waldemarsudde med Lars Lerin, en fantastisk akvarellmålare från Munkfors). Vi började med Lars Lerin och Waldemarsudde….

En lång lång kö av bilar… inte en parkeringsplats i sikte. Vi ställde oss lite fel men löste iallafall P-biljett och gick en sväng med StinaPinaFina. Då fick vi se en parkeringsplats nere vid vattnet och Mannen sa: Jag hämtar bilen så ställer vi den där. Du kan ju gå lite med StinaFinaPina  häromkring…. Jag gick och gick och Mannen kom aldrig med bilen. Till slut gick jag tillbaka. Han hade kört omkring och inte kommit fram nå´nstans. Så  nu hade han ställt sig lite småfel igen…. Men…. på väg till museet såg vi en lucka. StinaPinaFina och Skatan ställde oss där …. och Mannen hämtade bilen. Då kom en 08:a. Ursäkta att jag säger det men den arrogans och oförskämdhet som den här kärrringen visade är lite typiskt för Stockholmare… har jag upptäckt … fast jag har många trevliga 08-vänner som nu kanske blir upprörde. Men så är det.

– Flytta på dig.

– Nej, min man kommer med bilen alldeles bakom.

– Ja men vi kom hit först.

– Nej jag står ju här och håller platsen. Vi har redan löst biljett och har väntat på den här platsen.

– Flytta på dig annars kör jag på dig ….

Och så kör den idioten till karl .. Och hade inte jag och StinaPinaFina hoppat undan, hade han kört på mig. Mannen (min) hade också varit framme och talat snällt och behärskat med dom.

– Gott Nytt År skrek jag efter dom

Sedan gick jag heela vägen till utställningen och smidde hämndplaner. Fick jag se dom bland tavlorna skulle jag trampa kärringen på fötterna …. eller råka knuffa till henne rejält. Jag hade t o m hämndplaner på att rispa bilen. Som tur är lugnar man ju ner sig ….

Det jag inte förstår. Hur blir man så´n? Så himla otreeevlig och för ingenting, för en parkeringsplats en söndag när man skall gå och titta på konst och ha trevligt. Hur i all världen funkar sådana människor?

Hur var då utställningen? Jättebra. Lars Lerin målar motiv som ingen annan målar …. såsom bensinmackar, hyreshus, bonnalivet som finns kvar där i landsbygen i Värmland, från Lofoten, där han bott… och han målar akvarell som … som Skatan skulle vilja kunna måla akvarell…. lerinlarslerin1298

Och Nationalmuseum-utställningen? Där var kön till entrén så himla lång så vi struntade i den, gick och åt lunch och åkte till Farsguben istället som blev glad som alltid när vi kommer. Och nu är vi hemma igen.