Mannen skulle skjutsa Skatan till busstationen. Som tur var i god tid för de skulle göra en sväng om ICA och hämta ett bokpaket.
Bilen gick inte att öppna. Mannen och Skatan tryckte och tryckte på öppnaknappen på nyckeln. Inget hände. Extranyckeln letades fram uppe i våningen och så tryckte och tryckte de igen.
Inget hände.
Bilen var ordentligt låst.
Skatan hade en liten tidsmarginal i alla fall och nu gällde det att springa för att hinna med bussen i andra ändan av stan.
Skatan hann.
Bussen var några minuter försenad 🙂
Väl i Stockholm hittade hon inte sitt lilla röda etui där hon har ALLA sina kort inklusive det blå acesskortet till tunnelbanan. Skatan lever i det kontantlösa samhället och igår var hon verkligen helt ren på kontanter.
Det lilla röda etuiet … ser ut som en resväska men har måtten som ett kreditkort … ja lite större
Skatan tänkte och funderade och kom på att hon senast haft etuiet bredvid sig på bordet när hon köpte bussbiljetterna.
Panik.
Hon ringde Mannen.
Varför det då?
Hm… ja, varför. Skatan brukar ringa Mannen när hon är desperat. Han skulle ju åtminstone kunna bekräfta att det röda etuiet låg därhemma på bordet.
Mannen var på Femöre.
Skatan fortsatte desperat att gräva i sin väska, tog upp ALLT … Skatan har en mycket välfylld och djup handväska … och la det på en bänk där på Centralstationen bredvid sig.
Det var solglasögon, Moleskineskrivboken, hennes Ipad, en bok (Jeanette Wintersons Varför vara lyckling när du kan vara normal? med hårda pärmar), en mängd papper till Anhörigrådet etc etc etc … pennor och nycklar och medicinask och nagelfil och cerat och … etc etc etc … och …
Ja, just det … där låg etuiet. 🙂
Skatan ringde Mannen.
När Skatan lugnat ner sig och tittade sig omkring fick hon syn på en sååå söt liten valp, en söt liten chihuahuavalp som påminde väldigt mycket om Johannas Nikki … fast Nikki är förstås ännu sötare. Den var lite ovan vid kopplet men fick förstås bra träning att vara ute bland folk för Centralen i Stockholm är en plats där det verkligen myllrar av folk … .
Och när Skatan sedan tittade upp fick hon ögonen på Johanna.
Johanna?
Nej, när det flickan med det blå håret vände sig om var det förstås inte Johanna. Inte alls. Men bakifrån så … (Skatan fick inte fram mobilen i tid att ta ett foto innan ”Johanna” försvann)
Johanna och Ida väntar på konserten med Mando Diao i Borlänge i somras…
Väl hos pappa var det trevligt som vanligt … de pratade och när det var dags för Anhörigrådet lämnade Skatan en nöjd pappa som läste DI som Skatan haft med sig 🙂 Han hänger med i svängarna och gillar att läsa just DI och Affärsvärlden etc … och väntar nästan som ett barn på att tidskrifterna ska plockas fram 🙂
Och sen åkte Skatan hem och såg den spännande dokumentären om psykologen som styrde Säter och i förlängningen fick Thomas Quick dömd för en massa mord som han nu blivit frikänd från. Diskussionen med Leif G W Persson och Göran Lamberz efteråt var minst sagt livlig …
En rättsskandal utan dess like …
Skatans tankar 
jesses vilken dag. Det moderna bilarnas krusiduller fungerar inte alltid och då blir det tvärnit. Jag har inte heller fått tillbaka min bil och det är tre veckor nu så jag börjar verkligen bli less.
Kanske var det en mening med att du inte hade din lilla röda med korten så du fick känna på hur det är att vara i den här världen helt utan pengar. Inte lätt eller hur.
Nej att vara utan pengar i den här världen är sannerligen inte lätt. Jag började kalkylera hur lång tid det skulle ta att gå till pappa från Centralen och kom fram tilll att jag kanske skulle orka men att tiden inte räckte till. I Stockholm ser man människor … fler och fler … som sitter på gatorna och tigger. De flesta är nog romer som kommer från små byar i Rumänien och tror att de kan klara livhanken bättre här i Sverige än hemma. Det har blivit så kallt med den här ”globaliseringen” … Kram!
Vilken dag säger jag bara! Tur att allt gick vägen även om det fanns en del som kärvade under resans gång!
Kram!
Ja jösses … jag kan ju hetsa upp mig också. Hade jag bara tagit det lugnt och metodiskt hade jag ju hittat ”den lilla röda” och inte behövt jaga upp mig så förskräckligt.
Kram!
Hejsan, Eva!
Ack ja, vissa dagar är ju bara sådär knöliga men tur att det rättade till sig.
Här är det renovering av fasaden m.m. över julen, så jag är inplastad och kan ej se ut och just nu stinker starka kemikalier så ögonen och näsan rinner och svårt att andas har jag…usch! Vissa hyresvärdar tänker inte mer än på pengaroch det får hyresgästerna betala ett högt pris för…hälsan åt skogen 😦
Fick denna intressanta info. just nu och tänkte på dig.
http://www.netdoktor.se/neurologi/nyheter/Smartstillande-kan-lindra-Restless-Legs-Syndrom/
Vet inte om det kan va nåt’ för dig, men alltid intressant att följa forskarna i deras idoga arbete.
Kram, Agneta
Tack Agneta för länken. Jag är med i en förening som ger ut en tidning som heter Nattvandraren där jag har läst om det här med opiater och efter en natt som i natt när jag varit vaken mycket ska jag nästa gång jag besöker min neurolog ta med mig artikeln du gav mig. Det verkar nämligen som om Sifrolens verkan börjar avta igen.
Jag förstår att det inte kan kännas ”kul” att sitta inplastad under julhelgen. Speciellt inte om du mår dåligt av kemikalierna i luften när de bygger om. Jag hoppas att det snart är fixat så att du kan se ut igen och andas bättre luft.
Kramar!
Du fick verkligen prova på en ena pärsen efter den andra. Visst är det svårt att hitta grejor i en djup väska, men det var ju tur att den där lilla röda resväskan dök upp till slut.
Så skönt att din pappa ännu är alert och gillar att läsa DI, det är ett gott tecken.
Kram, Ingrid
Ja jag vet ju att saker och ting kan gömma sig ordentligt i den där väskan så jag borde ta det lite lugnare innan jag hetsar upp mig totalt. Ja pappa är verkligen alert och ”med”. Nu sedan den äldsta dog häromdagen (Malla blev 106 år) är han och en annan dam de äldsta på sitt äldreboende och det tycker han är lite kul tror jag. Damen som är 104 år är pigg i kroppen men inte så klar i ”knoppen” och pappa säger ofta att han är så tacksam att han är just det. Klar och kan hänga med och njuta av livet på alla sätt. Kram!
Då fick du veta att du lever iaf. Ibland behöver hjärnan testas för den röda miniväskan visste minsann vart den låg hela tiden 😉
Ja jag fick veta att jag levde. Jag förstår inte heller varför jag måste hetsa upp mig så fort. Det är ju bäst att ta det metodiskt och det ”lilla lugna”. Men … jag är som jag är och kommer nog råka ut för liknande saker i framtiden igen, om jag gissar rätt. 🙂
Jag glömde och ge dig en kram Turez.
Kramen!