Skatan skrattade så hon grät

och grät så hon skrattade.

Och det var igår kväll. Utan förvarning.

Det var som att uppleva Margith-dagar igen …

Detta hejdlösa skratt …

Hon hade hamnat på Berg & Melkers Eruropatour på TV5  …

Små lätta moln ser jag på min himmel … (internt skämt mellan Margith & Skatan) som kunde sätta igång de där skrattanfallen.

Då.

Bland så mycket annat.

Jag saknar Margith  ”min Berg eller Meltzer”.

Det verkar då aldrig gå över.

*suck*

 

9 Replies to “Skatan skrattade så hon grät”

  1. Saknad går aldrig över men mildras ju lite med åren och gör inte lika ont men det är ju minsann en klen tröst. Hoppas dina ben känns lite bättre i alla fall och man säger ju att ett gott skratt förlänger livet och jag hoppas att det fixade till lite endorfiner i kroppen som ju till viss del enlig en del lindrar smärta

    1. Idag ska neurologen ringa (han skulle gjort det för en vecka sen men gjorde det inte) så att jag får lite rätsida på mina ben som numera inte bara ”kryper” utan gör förbannat ont. Och jag ska försöka söka upp ”skrattet” i livet för det är så himla härligt att kunna släppa loss och skratta ända nerifrån magen. Kram!

  2. Saknaden går aldrig över men efter ett tag börjar man kunna minnas mer med glädje. Ingen direkt tröst kanske för tomheten finns där så klart ändå.

    Kram

    1. Jo saknaden finns där förstås men numera ser jag allt vi upplevde tillsammans med glädje som du säger och med tacksamhet. Jo, Znogge, det ääär en tröst faktiskt för man kan ju inte ändra på det som är. Eller hur. Så då gäller det att inte ”grotta ner sig” förstås. Kram på dig du fina ”uthålliga” bloggvän.

  3. Saknad är en känsla som berikar och besvärar på samma gång. Den blir lite mildare med åren men försvinner aldrig helt och hållet. Tur är väl det för i saknaden finns också allt det där goda som man bär med sig som en ädelsten genom livet.

    1. Vad fint du skriver om saknaden … och nu känner jag det som så: minnena inklusive saknaden bär jag med mig som den finaste av ädelstenar genom livet. Kram!

    2. Ja Kersti … det är verkligen en ädelsten som jag kan bära med mig genom hela livet. Alla minnen jag har efter Margith och saknaden efter henne är ljus mer än mörk. Att jag har fått ”uppleva” henne. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s