I Fisksjön skriker de in Våren som Ronja Rövardotter. Så det passade de förstås på att göra när Skatan besökte Skogsnuvan och byn.
Det var Skogsnuvan, Dans-Britt och så Skatan som for iväg i Dans-Britts fyrhjulsdrivna bil.
Och det gick uppåt, uppåt, uppåt på steniga vägar. De såg björnskit, älgskit … men inga djur som hörde till avföringen. De såg murklor och egendomliga stenbumlingar som såg ut som pyramider på rad. Och de fick en vidunderlig utsikt över Fisksjön och de närliggande sjöarna, skogarna och de blånade bergen.
Och som de skrek in Våren och ut elände som de burit på.
Skatan skrek så hon storknade.
Hemma igen satte de sig i hammocken och fikade och tittade och lyssnade på ”oljudet” från alla fåglar som samlas hos just Skogsnuvan. Det var Dans-Britts yngsta barnbarn som en gång när han var där frågade: ”Mormor, vad är det för oljud” som hörs?” Oljudet var all fågelsång och -kvitter.
Skatan såg och/eller hörde domherrar, både hane och hona, talgoxar, blåmesar, pärskrikor (= nötskrikor), grönsiskor, större hackspett, koltrast, svalor och tornfalken. Hon har säkert glömt att nämna några. Och är de satt där i hammocken och gungade var det verkligen en kör av fågelröster. Dans-Britt påstår att det är för att Skogsnuvan alltid matar sina fåglar som så många är just hos henne. Men hon slutar mata dem också nu när Våren snart har fått riktigt fäste och de kan hitta mat själva i skog och mark.
Skogsnuvan serverade sen en god nässelsoppa gjord på nässlor som hon plockade på morgonen och sen gick de badstrandsrundan även om det blev fram och tillbaka till badstranden samma väg eftersom det var så högt vattenstånd att man måste haft fiskarstövlar för att gå ”runt”. De satt nere vid strandkanten och filosoferade och Skatan tänkte att de här dagarna har verkligen varit sååå himla välgörande på alla sätt. Filosofera med vänner om stort och smått, vara ute i naturen och nära den. Tystnaden och lugnet som hon ska försöka ta med sig hem i morgon när hon åker tillbaka till ”verkligheten.”
Skatans tankar 
Så härligt det låter!
Det låter helt underbart alltihop och bara det där vårskriket måste vara välgörande.
Ha en fin sista kväll där vid Fisksjön!
Kram, Ingrid
Så härligt det låter. Dagar som du behöver…
Kram
Vad härligt ni verkar ha haft! Jag har ofta funderat över vart man ska ta vägen om man behöver skrika ur sig när man bor inne i stan. Det finns ju liksom inget utrymme om man inte vill att folk ska ringa 112. Men nog skulle man behöva det ibland. När jag pluggade i Uppsala kunde man gå ut och skrika ur sig sin tentaångest klockan 22 på kvällarna. Då visste alla vad det var. Kanske borde vi införa något liknande även för folk i medelåldern?
Men så underbart. Där hade en ju velat vara med ❤