RLS/WED

Natten igår var ett helvete. Skatan sov i n g e n t i n g, Hon var uppe och v a n k a d e. Av och an och an och av. Och emellanåt försökte hon lägga sig men det var tji. Upp igen och vanka.

I morse ringde hon neurologen och fick kontakt. De var överens med henne att så här kan hon ju inte ha det. Och skulle fundera på medicineringen.

De återkom.

Hon skulle börja med Targiniq (ett opiat … heter det så?). Hon skulle ta bort sitt älskade Sifrol helt och hållet. Pang bom. Och hon skulle långsamt trappa ner på Lyrican.

Sagt och gjort och här sitter hon nu. Klockan är 00.15 pip. Mellan meningarna är hon uppe och vankar. Ellr sitter kvar och hoppar med benen. Och håller på att bli tokig.

Men det vet ni ju redan. Eller hur? Detta tjat. Gör ingen glad.

Lite andra stötestenar har hon också behövt tampas med. Mannen fick en plats på Villan, en dagverksamhet för dementa och trivdes och tyckte allt var jättekul där. Och då trivdes ju Skatan också. Men så utan förvarning eller samtal eller någonting skulle Mannen plötsligt vara på Kattugglan, en dagverksamhet för de dementa som kommit lite längre i sin demens (so zu sagen.) De höll på och tänkta till och organisera om, sas det. Andra dagen när hon lämnade av honom där så skulle han vara där på Kattugglan som om det var fullkomligt självklart och överenskommet. Skatan grät når hon såg honom sitta kvar där lite förvirrad bland hängande huvuden och döda blickar. Så hon gick direkt in till personalen på Villan och fick ett snack som inte gav så mycket utom att de naturligtvis skulle ha pratat först men det var nog så att Mannen inte passade så bra på Villan längre utan nog skulle trivas bättre på Kattugglan.

Hur som helst och summan av kardemumman … när hon hämtade Mannen var han nöjd och belåten, hade fått en ny kompis och den gamla ska också vara där och han prisade personalen som Skatan också bara har gott att säga om (utom det här med brist på information förstås). Han hade mycket att berätta om sin dag och en stor sten lämnade Skatans magtrakt och hjärta. Hon hade ju oroat sig hela dagen att Mannen skulle säga att han absolut inte ville gå tillbaka dit.

Men som sagt. För en minut sen to hon en halv Sifrol i alla fall trots allt. Hon står helt enkelt inte ut. Och hoppas, hoppas, hoppas att benen lugnar ner sig. För annars vet hon fasiken inte vad hon ska ta sig till. Hon är ju dödens trött. Dödens trött.

Skatan har också glömt sin laddare till mobilen och har väldigt lite kräm kvar i den och måste åka int till stan = Nyköping i morgon. Som hon hade trott hon skulle slippa.

Fast … i morgon ääär det en annan dag, Med nya tag. För sådana behövs. Hon har för att stilla sina ben redan förstört dagens matupplägg genom att trycka i sig ost, melon, salami … Suck! Allt p g a denna förbannade RLS/WED. Och det lindrar. Lite. För stunden vill säga.

2 kommentarer

  1. Att du ska ha ett sånt elände med dina ben! Det är väl ändå konstigt att man inte kan hitta på någon behandlingsmetod som fungerar. Jag har en liten, liten aning om hur obehagligt det kan vara, för jag har haft känning av RLS jag också, men inte alls så svårt som du. För tillfället känner jag inte av det alls.
    Hoppas att du får hjälp!
    Kram, Ingrid

  2. Vilket elände du måste stå ut med. Hoppas att du får komma och kanske få en ansiktsmask som Kinabror har. Om du får sova ordentligt och inte få andningsuppehåll kanske det blir bättre. Kram på dig modiga kvinnan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.