Snart är juni slut …

och det känns faktiskt väldigt ensamt och sorgligt i denna tvåsamhet som vi lever i nu, Mannen och Skatan. Speciellt nu när ”alla” har rest hem till sitt igen. Och speciellt när den här pandemin bara fortsätter och fortsätter och alla träffar med vänner och resor och biobesök och och och som inte kunnat bli av. Och nu kan hon inte ens bo ute på Femöre i sommar om Mannen inte får växelboende förstås. Eller en riktig plats på ett demensboende.

Sjön ligger blank som en spegel
Deras Femöre

Här sitter Skatan och tycker synd om sig själv igen, tycker kanske ni, men hon tycker faktiskt ännu mer synd om Mannen som lider så över allt han förlorat och inte längre kan göra och känslan av att inte hänga med och inte förstå eller orka. Mannen vet att han har Alzheimer. Men sen vet Skatan inte hur mycket han förstår i alla fall. Han trivdes jättebra de dagar han fick på ett demensboende ute på landet några mil utanför Nyköping före midsommarafton. Så Skatan tror uppriktigt att han kommer trivas bra när det är så dags att flytta. Det blir nog värre för henne i början. Med det dåliga samvetet att inte riktigt ha orkat, att hon kanske gav upp för tidigt … gjorde hon det?

Dessa ständiga tillkortakommanden.


Och olyckorna ute på Femöre de bara fortsätter de också. Förutom vattenläckan och den översvämningen som ordnats upp provisoriskt så barnen kan bo där under sommaren (tar sex månader att åtgärda i höst) har råttorna anfallit. Jo … det är sant. Inför ankomsten av barn och barnbarn till midsommar upptäckte Skatan att de fått rena rama råttinvasionen därute så midsommarfirandet fick flytta in till stan för det regnade och de kunde inte vara utomhus (10 pers)och det skulle bli för trångt inomhus.


Pa har städat överallt och hittat och tagit bort en grillad mus från en kontakt (det hade brunnit i väggen) och sopat råttlortar. Och städat ur alla skåp och lådor och Henrik har slängt massa skräp, klippt gräset och Pa har också använt röjsågen.

Eftersom mössen förutom i köket mest hade varit i Lilla E:s rum åkte hon och barnen t o r på midsommaraftonen men innan hemresan lagade hon en jättegod middag. Och Agnes hade bakat en jordgubbstårta som var så proffsigt gjord och så vacker att man nästan inte nändes hugga in på den.

Agnes jordgubbstårta

Pa följde upp med egna vårrullar och thaimat som hon bjöd dem på på midsommardagen.

Så Skatan klagar inte … verkligen inte … men känner sig djäkligt ensam i alla fall.

4 reaktioner på ”Snart är juni slut …

  1. Jag har flera bekanta i SPF sin tvingats ge upp kampen för att orka ta hand om sina dementa anhöriga och jag känner igen resonemanget i det du skriver. Men du måste tänka på dig själv också, om du går i väggen kanske ni är två som behöver vård sedan.
    De flesta som flyttar hemifrån verkar trivas på sina demens/åldersboenden och de kanske till och med får bättre vård och aktivering där än när en uttröttad anhörig ska sköta allt.
    Hoppas att det löser sig!
    Kram, Ingrid
    Kram, Ingrid

  2. Jag känner också igen ditt resonemang från min mamma under min pappas sista tid. Det där med samvetet och en känsla av att svika. Men det är inte rimligt att orka hur mycket som helst. Pappa hann bara till ett korttidsboende men blev bättre där (även om kroppen till slut inte orkade längre) eftersom han fick hjälp som min mamma inte kunde ge. Pappa var också nöjd med att vara där han var.
    Sen är det naturligtvis tungt, tungt ändå.
    Varmaste kramar till båda dig och Mannen.

  3. Oj oj oj. Kära vän nu tror jag det liknar faan. Att du inte skulle få klaga när så mycket elände rasar över dig på en enda gång. Värre än det brukar bli hos mig. Råttor och vattenläcka och en man som behöver komma på ett ställe. Skulle du inte få tycka synd om dig då så vet inte jag. Förmodar att du dessutom inte sover och får kramp i dina ben. Nej om någon har anledning att gnälla lite så är det då banne mig du. Dessutom det här två åren med isolering som det varit. En sak ska du då vara säker på. Du ska inte ha dåligt samvete för mannen. Hoppas att han får komma på hemmet. Kanske han till och med blir lite gladare när han får träffa lite gubbar som är som han och prata lite med dom. Du behöver din frihet och få känna att du är lite ledigare och kan göra vad du vill. Kära vän jag tänker på dig och håller alla tummar för att det blir bättre snart med både det ena och det andra. Kram.

  4. Kära du! Klaga, var ledsen får man alltid när livet gör att man snubblar fram. Men försök att lätta på samvetet. Du kämpar och har gjort så allt du kan. Att få avlastning och kanske att till slut det blir ett permanent boende kommer ge dig tid att andas och leva och du måste också få plats! Och med vetskap om att Håkan är i goda händer. Var snäll mot dig själv bästa fina Vava! Stor kram från mig🌸❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.