Etikett: 1Q84

Mannen är sjuk

fortfarande.

Det har gått nästan en vecka nu  och sjuka män … ja, ja …  Skatan säger ingenting så har hon ingenting sagt  …

Skatan själv lider av svår  letargi.  *

Det enda hon har orkat ta sig för mellan de iskalla  blåsiga turerna med StinaFina och pensionärsinköpsrundan på ICA (20 % rabatt) är att ha plockat ihop lite böcker som hon bara inte kan släppa ifrån sig, som inte kan slängas eller ges bort  inför  den stora flytten om drygt en månad.

Och så har hon fortsatt att läsa 1Q84 del II (Haruki Murakami)…. blandat med SvD, Aftonbladet och M.

Den är bra men inte en bladvändare som del I var. Trots vad Skatan skrev för en halv månad se´n om den. Fast det kan förstås bero på Skatan själv, hennes  sinnesstämning, humör, koncentration … men hon är inte  lika begeistrad längre.

Vad mer kan Skatan förtälja …

Nada … Ingenting … Rien du tout … Nothing at all … Nichts

* Ni känner säkert redan till att Skatan har en viss benägenhet  för överdrifte).

1Q84

När Skatan vände  sista bladet av 1Q84 del 1, av Haruki Murakami och  hon läste sista meningen: ”När Tengo slöt ögonen, kände han sig inte säker på vilken värld han själv tillhörde nu.” visste  inte heller hon vilken värld hon tillhörde.

Och kunde  inte vänta att få klarhet (om hon någonsin kan få det) … slängde sig på datorn och beställde de två återstående delarna av romanen för att så snart som möjligt kunna  kasta sig tillbaka in i de parallella världarna som fick henne att se sin egen värld 2012 med andra ögon.

Haruki Murakamis 1Q84 är en värld i sig. Ett parallellt universum där allt är som i den vanliga världen, fast med tunnare väggar mot det mystiska och övernaturliga. Enda sättet att skilja den från verkligheten, som den skamlöst beblandar sig med, är att spana upp mot natthimlen. Där lyser ibland två månar.

/…/

Den är spännande och underhållande, bitvis rent magisk. Som alla bra sagor väcker den förundran över tillvarons mysterium.

När jag läst ut den framåt småtimmarna går jag ut på gården och andas in nattluften. Jag kan inte låta bli att spana upp mot himlen. Där lyser förstås inte en endaste måne, eftersom det är en riktig skitnatt. Men ändå. (SvD, Fabian Kastner)

Och som vanligt tar Skatan hjälp av proffsen … i det här fallet Fabian Kastners recension … för att beskriva vad hon tycker. Hon är mycket för det där att citera …
När ska hon själv … liksom … ta sina egna ord i bruk … liksom?
Jag känner att jag är en vampyr, en kannibal. Jag när mig på andras visdomar, kunskaper, talanger, elegans. Jag är ett geni i att hitta sådana människor + bli deras elever + göra dem till mina.. (Susan Sontag citeras av Carl Johan Malmberg, SvD)   !!!   🙂
/Skatan … citat-missbrukaren