När Skatan vände  sista bladet av 1Q84 del 1, av Haruki Murakami och  hon läste sista meningen: ”När Tengo slöt ögonen, kände han sig inte säker på vilken värld han själv tillhörde nu.” visste  inte heller hon vilken värld hon tillhörde.

Och kunde  inte vänta att få klarhet (om hon någonsin kan få det) … slängde sig på datorn och beställde de två återstående delarna av romanen för att så snart som möjligt kunna  kasta sig tillbaka in i de parallella världarna som fick henne att se sin egen värld 2012 med andra ögon.

Haruki Murakamis 1Q84 är en värld i sig. Ett parallellt universum där allt är som i den vanliga världen, fast med tunnare väggar mot det mystiska och övernaturliga. Enda sättet att skilja den från verkligheten, som den skamlöst beblandar sig med, är att spana upp mot natthimlen. Där lyser ibland två månar.

/…/

Den är spännande och underhållande, bitvis rent magisk. Som alla bra sagor väcker den förundran över tillvarons mysterium.

När jag läst ut den framåt småtimmarna går jag ut på gården och andas in nattluften. Jag kan inte låta bli att spana upp mot himlen. Där lyser förstås inte en endaste måne, eftersom det är en riktig skitnatt. Men ändå. (SvD, Fabian Kastner)

Jag känner att jag är en vampyr, en kannibal. Jag när mig på andras visdomar, kunskaper, talanger, elegans. Jag är ett geni i att hitta sådana människor + bli deras elever + göra dem till mina.. (Susan Sontag citeras av Carl Johan Malmberg, SvD)   !!!   🙂