… i SvD Under Strecket häromdagen.

Det var ett citat ur en Under Strecket-artikel skriven av  Magnus Hedlund, författare och översättare, om poeten David Gascoyne som Skatan omedelbart relaterade till … trots att hon inte kände till David Gascoyne  sedan tidigare …hon hade aldrig hört talas om honom …  och ännu mindre läst något av honom.

Han var en av surrealismens banbrytare i England fick hon i alla fall veta.

Med ett märkligt levnadsöde.

Hans intellekt var av den absorberande sorten, som också inbegrep en fatal brist på självkänsla, inte bara under ungdomen utan nära nog hela livet. Det ledde till att han från tid till annan stod under starkt inflytande från andra diktare  …

Det var de här meningarna som stod i ett förklarat sken för Skatan.

Och de enda som Skatan kommer att citera från artikeln.

Så inte handlar det här så mycket om David Gascoyne inte.

Skatan kände direkt att det var så här man kan beskriva henne också (inga jämförelser i övrigt förstås).

Hon är och och har alltid varit  ”den absorberande sorten” med dess följdverkan … ”en fatal brist på självkänsla” …

Hon har alltid inspirerats, varit en receiver … ett ”läskpapper” som har haft lätt att idolisera människor som hon beundrar. Hon har inte sett vad hon själv har bidragit med … eller kunnat bidra med.

Därför har Skatan kunnat ”snöa in sig fullständigt” på någon/några och det är därför hon är så flitig med att citera. Hon hittar sina innersta tankar uttryckta med någon annans ord.

 Bodil Malmsten  t ex … Skatan älskar Bodil Malmsten och känner igen sig i Bodel Malmsten och citerar Bodil Malmsten.

Men varför kan Skatan inte formulera ”sanningen” om sig själv … själv.

Varför känner sig Skatan alltid så  ”hemlös” ?

Trots att Skatan känner sig själv ganska bra vid det här laget … trots att hon vet att hon är en flaxig, kraxig typ  och att  hennes egen sanning och hennes egna  tankar om hur livet som hon levt det hittills …  format henne till  vad hon är och står för … så vågar  hon ändå inte släppa fram dessa tankar … på något sätt …  för att inte verka pretentiös …

Då är det lättare att gömma sig bakom andras tankar … och citera 🙂

Skatan är adopoterad in i en högborgerlig, liberal familj med högt i tak … är priviligerad och har alltid på något vis haft skamkänslor för sitt öde på något oklart, fullkomligt ogrundat vis. (Hon kom ihåg på 60-talet när  ”direktör” var ett skällsord och hon knappast vågade tala om sin adress i vissa kretsar … osv osv)  Guilt by association  kallas det visst… Speciellt i valtider dras alla ”borgarbrackor” över en kam … och det kan låta hätskt värre … Inte ens vänner som känner Skatan väl kunde då avhålla sig från att misstänkliggöra hennes åsikter p g a hennes bakgrund.

Och det är klart … Genom sin bakgrund kan hon ALDRIG på djupet förstå och sätta sig in i hur människor som t ex Susanna Alakoski har haft det. Hon kan försöka se åtminstone och inte blunda för  det Fattigsverige som Susanna Alakoski inte bara skriver om utan själv har upplevt  …  och hon kan känna samma känsla som kvinnan som Elise Karlsson beskriver i sin recension när hon skänker pengar till någon som tigger … skam över att vara den lyckligt lottade …

En man går omkring och ber de människor som sitter och väntar på tåget om pengar. En kvinna räcker honom något, sedan böjer hon huvudet, ser ned i sitt knä, på sina händer.

Det ser ut som skam, hon vågar inte möta de andras blickar. Det är inte skam över samhället, eller över hemlösheten. Utan skam över att ge. Skam över att hjälpa.

Fast inte riktigt så ändå känner Skatan …  inte ”skam över att hjälpa” … utan skam över att BEHÖVA hjälpa … att KUNNA hjälpa … att vara den priviligerade

Skatan  vet  … som sagt … mycket om sig själv vid det här laget … men känner sig ”instängd”, fången …och hemlös …  just för att hon inte kan få ur sig en samlad hel ”personbeskrivning” .

Men vem kan det?

Fortsättning följer alltså … i sinom tid.